Nu som då sålde snutar på film. Brittiska underhounden Basil Dearden fick år 1950 en succé med Blå lyktan, ett ”socialrealistiskt” tjuv- och polis-drama (samma kategori av blå refererade Errol Morris till när han gjorde Den tunna blå linjen… ni vet, dokumentärfilmen).
Två år senare följde Dearden upp filmen med I Believe In You, något betydligt mindre sexigt; nämligen en gråtmild, välgjord och emellanåt riktigt rörande film om socialarbetare som hjälper ungdomar som hamnat utanför lagen. Huvudpersonen är en väldigt brittisk humpty dumpty-typ (Cecil Parker) som i pensionsåldern bestämmer sig för att bli övervakare åt ungdomar. Föga gissar han att de faktiskt tillhör en annan samhällsklass än honom själv. Jobbet tar honom till platser i London ”han inte hade en aning om existerade”; på promenad genom slumområden konstaterar han i förbifarten att han ”sett sitt lands framtid.”
Åhå! Nå, nu visar det sig att han inte kan vara mycket till övervakare om han nu inte också lär känna de stackars kisarna och bruttorna som kastas in och ut ur kåken. Inte nog med det, han måste gilla dem också. Detta förklaras av hans bästa nya kollega, en svalt sensibel gammal i gemet-kvinna spelad av Celia Johnson (från Kort möte). Då visar det sig också – tänka sig – att de flesta av ungdomarna har sociala eller kognitiva problem. Inte förrän man ser bortom sina ingrodda normer och ändrar på sitt eget perspektiv kan man göra världen bättre för någon annan, och därmed sig själv.
Såklart är filmen väldigt harmlös och idealisk idag, men det är intressant att se att helt vetenskapliga förklaringsmodeller för ”onormalt” beteende kunde skildras redan 1952; några dialoger om andra världskriget ger en extra fin kontext åt filmen som bygger upp en riktigt sevärd helhet, trots ett par överdrivet melodramatiska sidospår i Vänd dem inte ryggen-traditionen. Om än aldrig så fånigt. Detta är en film som förstår att ondska är påhitt och att alla människor i grunden vill fungera i ett samhälle. Dearden, som ofta regisserade ganska ruff-tuffa grejer, har här ett empatiskt och närgånget öga; han stannar hos de här skådespelarna och låter dem berätta med känslor. Särskilt minnesvärd är Joan Collins i sin filmdebut som ung kvinna på glid. Hon var bara nitton år här; hon känns farligare vid 88.