Somliga anser att cykelbud bara försöker försörja sig. Möjligheten att bli cykelbud får därför inte försvinna. Hade de inte varit cykelbud hade de inte haft något jobb. Ändå har de tydligen valt jobbet helt själva.
En mindre neurotisk åsikt, men fortfarande lika nära panikslagenheten, är att att alla som ”kan” borde arbeta mer och inte mindre. Man önskar kanske att lönearbete var del av människans natur. Ser man på det mer historiskt kan man konstatera att lönearbete är något som uppstod på 1800-talet i samband med industrialiseringen, som i sin tur möjliggjordes av fossila bränslen. Lönearbete är med andra ord en sorts kolkraft. Den som ser på framtiden med hopp, ett ljus i mörkret låt säga, kan tänka sig att världen håller på att förändras. Det sker här och nu. I takt med att vi arbetar mot fossila bränslen arbetar vi också på att packa ner industrialiseringen. Då följer det också att vi börjar inse denna insikt vi tycks ha glömt: Innan det fanns lönearbete fanns det slaveri. Lönearbete är därför, trots allt, en variant av slaveri. Slaveri med avtal och lön, mer specifikt. Det blir särskilt tydligt om man betraktar cykelbud. Men principiellt gäller det såklart för alla som måste, just, ”försörja sig”.
Det finns många som tror sig vilja se saker så relativt som möjligt; ofta lever de tämligen bekväma liv. Deras livhank hänger inte på denna försörjning, i alla fall inte i någon drastisk mening. När de relativiserar ditt och datt, i resonemang om cykelbud till exempel, så skrapar de egentligen bara på ytan. Börjar man ifrågasätta grunden de själva står på, där de leker med sina spekulationer, blir de plötsligt livrädda. Jobben, då. Konkurrensen, då. Den fria marknaden, då. Se där, så binär och fastlåst världen är, när allt hårdras. Tänk om världen är på väg att gå vidare från den maktordning som gjort alla dessa priviligierade spekulationer möjliga?
Ett annat sätt att uttrycka det: ”Det går inte att ’sluta med turism’, eftersom stora delar av samhällsutvecklingen skulle behöva pausas då. Men det går att i större utsträckning inkludera turism i Sveriges hållbarhetsmål.”
Så lät på allvar en insändare i Sydsvenskan, för inte speciellt längesedan (den sjätte oktober, mer specifikt).
Jag vet inte om man kan uttrycka saken tydligare: Stora delar av samhällsutvecklingen behöver pausas.
Vi säger det en gång till: Stora delar av samhällsutvecklingen behöver pausas.
Stora delar
av samhällsutvecklingen
måste
pausas.
Anyway…
Förändras världen så förändras den på gott och ont. Vi kommer inte kunna fånga alla bollar. Ägg kommer oundvikligen knäckas, vem vet hur. Uppenbarligen kan vi inte vänta oss mycket från de som har vad de behöver. I finrummen ignoreras polska elefanter. Mette raderar sina sms. En ledarsida vill ha folkomröstning i dödshjälp, så att opinionsbildarna kan gömma sig bakom demokratin. Men i sina innersta inren vet varje människa, ja till och med liberaler, att de förr eller senare måste bestämma sig för det ena eller det andra.
***
***
Barn mördas.
Åtgärden blir att diskutera hip hop.
Och trots att han vid det här laget blivit ett spöke så vill ingen dra parallellen till Vilks. Jag menar hallå. Är inte gangstarap också konceptkonst? Kan det vara annat?
En klok insändare i morgontidningen påpekar att ingen vill ställa ut Goebbels teckningar på Moderna. Får ett svar från redaktionen som pratar om annat och inte tar i argumentationen. I förbifarten nämns det att Vilks inte ville sprida hat, hur man nu kan vara så säker på det. Men okej, detsamma gäller för Hitler. Hade han fått måla sina tavlor hade vi kanske inte haft andra världskriget. Där har vi en relevant kontext och ett oavvisligt argument för att ställa ut Hitlers konst. Men ingen vill säga att Hitler var en viktigare konstnär än Vilks, trots att det är slutsatsen som alla rondellhundars argument leder till.