Abstract för dig som inte orkar läsa: Att Vilks är den enda konstnär som ledarsidorna visat positivt intresse för (Anna Odell var ju en samhällsfara som inte borde kunna räkna med samhällets skydd) säger en del om hur goda insikter opinionsbildare har i konst, och därmed (desto viktigare) hur olika kulturer ser ut. På bekvämt avstånd är drönarmissiler och mördade barn i Afghanistan.
Lars Vilks död påminner oss om en positiv trend: Antalet omkomna i svenska vägtrafikolyckor sjunker. År 2020 var siffran till och med nere på under 200 (närmare bestämt 190 enligt Transportstyrelsen). I år omkom 93 människor mellan januari och juli, vilket kan föreslå att vi får en liknande siffra efter årsslutet. Nyheten att Vilks omkommit, tillsammans med två poliser, är alltså i sin tur en del av en tämligen positiv nyhet. Deras dödsfall är exempel på något bra, i det här fallet, en bit statistik som får en att andas lite lugnare.
Vad, är det okänsligt att se det så?
Provocerande?
Tydligen kallas det yttrandefrihet.
Men om jag säger och gör tillräckligt många dumma saker så kan det ju bli så att jag kommer behöva leva under polisbeskydd och skyddad identitet. Det är inte speciellt konstigt och det gäller för vem som helst. Det finns anledningar till att människor får polisbeskydd och skyddad identitet. De som tror att vi lever i den bästa av världar, och att luften verkligen är fri, blir naturligtvis frustrerade när de tvingas inse omständigheter som stör ordningen. Men vad finns det att göra åt förföljelse, lynchningar, terrorism? Världen är en svår plats att leva i. Inte stannar hat och agg vid ord heller. Varje dag blir någon någonstans arg på en annan och har ihjäl vederbörande, där ute i vår vida värld. Å andra sidan dör färre på de svenska vägarna.
Det finns inte någon självklar berättelse – eller ”story”, som det heter på journalistiska – att finna i de här omständigheterna.
Man får hitta på.
Vilket man gör.
Man hittar på en konflikt, till exempel, mellan Lars Vilks och resten av världen. Plötsligt ska vi förfasa oss över att man kan hitta folk ute på nätet som jublar över Vilks död. Är de galna terrorister eller månne ”vanliga muslimer” som det heter i Sydsvenskan till exempel? På vilket sätt är frågan relevant? Lars Vilks provocerade många, så att många jublar när han dör borde vara det mest självklara i världen. ”When will you die” sjöng Morrissey om Thatcher, och nog fanns det gott om festyra när hon dog. Oundvikligen kommer många korka upp den dagen Chomsky och Bernie Sanders dör (den är rimligen inte speciellt långt borta, för övrigt, eftersom herrarna i fråga har en gemensam ålder som är närmare två hundra än ett hundra år). Vem kan på allvar säga att de aldrig känt en allra minsta gnutta av förnöjsamhet när någon de ogillar dragit sitt sista andetag. Visst är känslan tabu, men knappast omöjlig att förstå; den är högst mänsklig, inte reserverad för ett folkslag eller en religion och det är särskilt inte överraskande att hitta den ute på den numera erkänt vilda webben. Och i Vilks fall är överraskningen särskilt orimlig. Den som inte brydde sig om hur ”muslimer” reagerade på Vilks rondellhund bör väl heller inte heller bry sig om hur de reagerar på hans död. Hur ska vi ha det egentligen? Ska man ta hänsyn till islam eller inte?
Kanske är det Vilks, rentav, som är den heliga profet man ska tillbedja? Är han kanske en lika stor hjälte för vissa som Osama bin Laden för andra. Bin Laden levde ju också sitt liv på hemlig ort. Skyddad av de som trodde på att skydda honom. Han hade förvisso inte lyxen att dö i en bilolycka. Vilks blev heller inte mördad, som Charlie Hebdo-journalisterna i Paris 2015. Inte heller blev Vilks avrättad framför sina familjemedlemmar, som Osama bin Laden. Men han såg till att leva ett liv som gjorde jämförelsen möjlig.
Att han levde som han levde (med så kallade frihetsinskränkningar) och dog som han dog (i en simpel bilolycka) var inte tragedier. Tvärtom är detta relativt positiva tecken på att samhället fungerar som det ska, åtminstone utifrån det här exemplet. (Hur sedan skyddade identiteter handskas överlag är en annan diskussion).
Inte heller var det direkt tragiskt att det ”skulle behöva bli” så för honom. Det skulle nämligen inte behövt bli så. Vem som helst kan dö i en terrorattack (till exempel så dör oskyldiga i amerikanska bombräder hela tiden) men vem som helst blir inte specifik måltavla för terrorister; man måste anstränga sig för att bli någons fiende.
Men vill man kan man såklart bli det. Vem som helst kan försätta sig i en sådan situation. Gör man det som konstnär, och särskilt som konceptuell konstnär, kan det till och med sägas vara ett mandat. Hade han inte blivit efterlyst av terrororganisationer så hade hans konst bara varit en hypotetisk idé. Ingen kunnat dra sina paralleller mellan hans konst och yttrandefrihet, eller kallat honom ”modig”, hade det inte varit för att han statuerade sitt eget exempel. Och det var i princip det enda han gjorde. Han blev själv inte mer än en rondellhund, stod där och var provocerade. Det finns ingen relevant skillnad mellan hans konst och hans handlingar och hans konst hade ingen ytterligare betydelse än dess praktiska konsekvenser. De var små bomber vars enda uppgift var att detonera. Sedan, rent filosofiskt, hände inget mer.
De som kallat honom modig lär i nio fall av tio vara desamma som inte kallar honom ansvarslös. Vilks är här konstens postmoderna högerspöke; ett att jämföra med Anna Odell, konstens postmoderna vänsterspöke, som ställde sig på en bro och genast blev anklagad för att vara sinnessjuk på riktigt. Märkligt nog ifrågasattes hon. Märkligt, menar jag, med tanke på att Vilks rätt att påfresta samhället i konstens namn föreföll helt naturlig. I Sverige höjs inga ögonbryn om någon driver med religion. Fler tabun finns vad gäller gammal hederlig moralpanik. Mr Cools plojlåt ”Knulla barn” till exempel, som drog på sig flera polisanmälningar. En massa upprörda araber däremot? Who cares.
Man kan jämföra med ett par filurer till, antar jag, men listan på konceptuella konstnärer som intresserat offentligheten är väldigt kort. Sanningen att säga provocerade Vilks inte speciellt många. Vilks var ute efter att såra de som levde mycket nära sin religion, vilket ledde till att han blev en måltavla för de som initierar våld, vilka i sin tur sedan länge skrivit ner namn på sina dödslistor, vilket de i sin tur gjort eftersom de inte längre förväntar sig fred med stormakter eller varandra och använder uppseendeväckande mord som PR. Vi får komma ihåg att det inte var för Allahs skull som al-Qaida ville ha Vilks huvud. Det var för 100 000 dollar de ville ha det. Terrororganisationer är kallt kapitalistiska organisationer, som lockar med vad människor faktiskt vill ha och behöver, det vill säga pengar.
Men då detta är ett faktum som är lite för svårt att acceptera för svenska opinionsbildare har man velat få det till att Muhammed själv skapat sina krigare och fortfarande spökar där ute i öknen, samt att Vilks varit någon form av ofantligt viktig enfant terrible som på egen hand skapat en hel terrorgren som bara går ut på att döda Lars Vilks, som en massa svenskar dessutom ska gå omkring och hata så att det pyser. Men det är helt enkelt inte sant. Vilks har på sin höjd irriterat folk, eftersom han ju ansträngde sig för att vara en tämligen påfrestande person, men lika många har glatt avfärdat honom som någon form av ”kul fan” eller varför inte ett geni. När till exempel Erik Helmersson säger att det borde ”vara självklart att kräva rätten att skapa konst utan att hotas till livet” så hävdar han något som alla redan vet och håller med om. Den ”poängen”, att samhället ska skydda Vilks, har aldrig ifrågasatts. Jag har aldrig träffat någon som inte accepterat hans rätt att vara och verka, ej heller har jag någonsin läst någon relevant kritik mot honom som inte också utgått från det. Helmersson menar att man ”skjuter många mil brevid målet” när man diskuterar Vilks konst och inte faktumet att han blev mordhotad av den. Då tar inte Helmersson själv i beaktning att mordhoten var en del av Vilks konst, så man diskuterar i själva verket samma sak vart man än börjar. Man har till och med kunnat läsa på DN:s ledarsidor rak och tydlig ideologisk kritik mot Vilks rondellhund samtidigt som hans rätt att verka är given. Så vad är poängen Helmersson egentligen ute efter? Ingen borde naturligtvis hotas till livet, av någon anledning alls, och samhället bör skydda utsatta medborgare.
Som så ofta tycks inte ledarkrönikan spotta ut vad den verkligen har på hjärtat. Man kan bara ana textens motivation genom uteslutningsmetoden; det är kanske inte mordhoten som Helmersson stör sig på utan motivet till mordhotet. Det vore ju inte mycket till intellektuell triumf om man bara konstaterade att mordhot är fel. Och att Vilks principiella rätt att utöva konst har, som sagt, ingen ifrågasatt. Det är inte första gången Helmersson (och många andra) är ute och jagar denna väderkvarn. Man kan dra slutsatsen att det är det enklaste i världen att försvara Vilks rätt att utöva konst. Vi gjorde det alla, varje dag vi gick upp ur sängen och levde i det här samhället. Hade Vilks behövt detta försvar hade Helmersson förmodligen aldrig vågat försvara honom.
Låt oss jämföra med Anna Odell, till exempel. Henne ville många sätta i fängelse. Hon hamnade också i rätten och dömdes till dagsböter och valde att inte överklaga, helt i linje med hur en ansvarsfull aktivist eller konstnär beter sig. Till skillnad från Vilks, då, som gick ända till Högsta domstolen för att man ansåg att hans skräptorn ute i Kullaberg var olagliga. Muhammedkarikatyrerna var överhuvudtaget inte föremål för lagen, eftersom konsten som bekant är fri. Fast, som dessa exempel visar, inte hur fri som helst. Provocerar man på fel sätt kanske det inte rör sig om konst längre, nämligen, och då kan man på ledarsidor ifrågasätta Odell på sätt som man aldrig ifrågasatt den ständigt försvarade Vilks.
Till skillnad från Odell, som representerar det avvikande i det svenska samhället, representerade Vilks det högst normativa. Hans verk andades småkonservativ missunnsam egoism och allt utanför Vilksbubblan, själva samhället i sig, var problem, hinder, omständigheter som kom i vägen. Vilks var ingen anarkist. Hans konst var monoman och föreföll hata samhället de var en del av. Vilket förklarar varför han fann beundrare bland högerextrema – allt annat lika var han ju högerextrem själv, oavsett faktumet att han kanske valde att vara det med flit.
Sociala och historiska faktorer kan nog förklara varför inte gemene man har svårt att se en hotbild i onda bruna män, vars ursprung uppfattas som abstrakt och okänt; de är som gamla tiders tomtar och troll, de bara finns där ute i skogen någonstans. Men inte förrän någon som Odell vänder sig mot sitt eget samhälle, och skärskådar en rent konkret systemdel av samhället, i det här fallet tvångvården, blir människor uppmärksammade på något de faktiskt ser och förstår. Vilks antisociala ideologi var, i jämförelse, bara en massa impotent gnäll. Han vågade bara håna de som inte var som han själv. För många förblev han därför, delvis, en sorts fiktiv riddarhjälte i en lika förenklad saga om gott och ont. En saga om ett ljust folkslag av fria och rena själar som invaderas av en hop barbarer, som uppstått på tal om ingenting, och som helt enkelt är för dumma för att förstå att en bok bara är en bok. För att inte tala om konstens subtila kvalitéer!
Ett bristande konstintresse har ju Vilks försvarare definitivt gemensamt med sina förskräckligt ostoppbara antagonister. Vilks är den enda konstnär som ledarsidorna visat intresse för, så det kan inte ha att göra med konsten i sig. Man har absolut missat det här med att politiska dimensioner ju är högst givna i vår post- eller möjligen post-postmoderna era av konstig konst. Du kan inte göra vad du vill, hur du vill, även om det kanske för gemene man ser ut som att det är precis vad konstnärer springer runt och gör. Relevans mäts, bland annat, i mängden politiska diskurser som ett verk plockar på sig.
Det vore emellertid fel att säga att politiska ledarskribenter missat detta. De föredrar att ignorera det, låtsas som att de missat det, eftersom det annars blir för tydligt att de tar sig vatten över huvudet och börjar säga emot sig själva. Att försvara en konstnär (som Vilks) men attackera en annan (som Odell) blir ju svårt att försvara eftersom försvaret liksom attacken ju är politiska uttryck. Hoppsan, konst och politik hade visst med varandra att göra. Visst har exempelvis Helmersson gnällt om konstens politisering förut, men han har hållit sig till film och böcker. Vilks försvaras också i många fall som om han vore till exempel en barnboksförfattare; som om hans konst är en ”smaksak”. Man talar här alltjämt i komiskt oinitierade konsumenttermer; kanske ”någon” inte ”tycker om” konstverket, nähä, men kanske någon ”gillar” det, och kanske någon tycker att det är ”fult”. Som om en tur till museet vore samma sak som att shoppa kläder. Reduceringen av konst till kommers är ett symptom på konstblindhet. Så det är inte konstigt att Helmersson et al inte förstår vad man pratar om när de diskuterar konst och ”missar målet”; han själv har ju missförstått hela matchen.
Denna okunskap förklarar också varför man anklagar till exempel Moderna museet för att underkasta sig ”islamistisk” terror när man begår ”självcensur” och inte ställer ut Vilks rondellhund.
Som om konsten alltid är harmlös och alltid kan visas upp.
Som om konst inte har konsekvenser.
Som om konst är någon slags värdelös distraktion.
Vilket det i och för sig är, i det här fallet; Vilks distraherade oss, på ett utomordentligt effektivt sätt, bort från de verkliga, globala omständigheterna till varför vissa människor från mellanöstern vill döda människor i väst. Naturligtvis måste det vara för att de helt enkelt hatar konst. Naturligtvis måste det vara Afghanistan – inte USA – som saknar kultur. Man är rentav avundsjuk på alla hamburgare och läskedrycker! Ingen har något emot att ”bombas till stenåldern”, för att låna ett amerikanskt uttryck. Varför skulle man? Vi talar ju inte om civiliserade människor, väl? Bli upprörda för en liten teckning av nån profet? Va? Vad är det ens? Koranen? Vi kan faktiskt skämta om Bibeln, vi här i Norden har fattat att religion bara är en fråga om estetik. Den är här för syns skull, ungefär som monarkin. Det vore ju trots allt för mycket av ett statement att släppa taget om kyrkan och bli en oberoende sekulär stat på riktigt.
Men ingen svensk dagstidning skulle publicera en bild på en våldtagen och lemlästad Astrid Lindgren med diverse explicita och grafiska detaljer. Ingen skulle förespråka ”rätten att förlöjliga skitungen Estelle”. Ej heller skulle man kasta upp en kreativ illustration över ”Knulla barn”. Man skulle inte göra det av den enkla anledningen att man skulle göra människor upprörda. Man kopplar inte ihop något älskat, eller i alla praktiska meningar heligt, med något obscent och stötande. Och låt oss inte låtsas som att Sverige är ett land där ingen går omkring och blir upprörd. ”Rätten att förlöjliga en religion”, som det hette när Nerikes Allehanda publicerade Vilks teckning, översätts egentligen till: ”Alla har rätten att bli upprörda utom (jo, alla) muslimer; vi tolererar er kanske, men vänta er ingen empati förrän ni ersätter Muhammed med Emil i Lönneberga, ni tokiga barbarer behöver lära er hur man tänker korrekt.”
Ser man det ur perspektivet hos naiva opinionsbildare, som tror att människan alltid är fri och att det därför är omöjligt att göra skillnad på folk och folk, så är det såklart en logisk tanke att folk blir som de blir för att de läser Koranen eller lyssnar på Marilyn Manson eller tittar på porr, spelar TV-spel och inte läser böcker (utom Koranen, den är minsann lika farlig som Mein Kampf). Men för konsten och dess representanter, till exempel ledningen för ett museum, är det en utgångspunkt att olika kulturer har olika uttryck, hur man nu än definierar kultur. Det relevanta med kulturella uttryck är att människor påverkas av dem. Det är irrelevant om det rör sig om religion eller litteratur. Det har faktiskt inte ens något att göra med att somliga är beredda att ta till vapen om saken. Konsten är mäktig. Den kräver ansvar och avväganden. Man måste ha alla, inte bara en bildad västerländsk medelklass, i åtanke. Man måste också kunna definiera kultur bortom de klichéer och nidbilder som skapas och reproduceras i media. Sanningen är att det krävs verkligt mod att avstå från att göra något. Det krävs mod att välja bort något.
Vilks avstod inte från de impulser han arbetade under. Han valde inte bort. (Nimis är som bekant ”för mycket” på latin). Det betyder inte att han skapade hotet han levde under. Hotet har skapats av tusentals dödade civila, från konstnären Layla Al-Attar år 1993 i Bagdad till senaste halvdussinet döda barn i Kabul genom oändliga mängder döda män, kvinnor och barn däremellan. Hade svenska byar invaderats och bombats genom århundradena så hade Jimmie Åkesson idag planerat massakrer i USA, allt i Luthers namn. Doxans innehåll är nämligen relativt i förhållande till människors faktiska desperation. Alla resonemang som ackompanjerar våld, religiösa eller ej, är alibin.
Men bomber har inte fallit i Sverige. Bomber faller nämligen inte på måfå, lika lite som krig eller fängelsebaser hålls vid liv av en slump. En viktig komponent i ett ”oändligt krig” – vare sig man menar de tjugo utstuderat fruktlösa åren i Afghanistan eller USA:s hela historia – är att göda fiender. Hålla hotet levande. Sedan sprida bilden av att individer på något sätt har skapat situationen själva. Att vem som helst idag kan dö i en terrorattack, och att det på något sätt är vanliga människors fel; vare sig man menar oskyldiga västerlänningar (”otrogna hundar”) eller oskyldiga muslimer (”primitiva barbarer”).
Men nationer, inte individer, har skapat detta hot. De har skapat det genom att attackera individer, inte nationer. Terrorister oavsett falang kan inte läxas upp av lagar och terrorism kan inte i sin helhet stoppas av polis, lika lite som vi kommer att rädda klimatet av att källsortera. Det är globalt våld som kräver globala lösningar.
Vill man inte se det, vill man fortsätta betrakta ”fienden” som ett sagomonster som uppstått från ingenstans, och vill man insistera på den naiva tron att religion i sig har makten att inspirera detta våld, och vägrar man förstå att fred måste komma uppifrån och ner och är man helt enkelt inte intresserad av att någon annan än ens egna ska leva… ja, vill man kort sagt lösa våld genom våld, då finns det ett enkelt ord för det. Något som pågått länge. Något som vi alla är del av: Krig. Och vi ska vara klara över att många älskar krig, vare sig de formulerat insikten för sig själva eller inte.
Nu senast pågick en tjugo år lång säsong av krigssåpan i Afghanistan. Tjugo år är en irrelevant siffra, med tanke på att USA alltid varit i krig och aldrig visat seriösa tecken på att vilja sluta locka fram fiender; fiender som i sin tur ger sig på sådana som Vilks i rena PR-syften.
Men Vilks bestämde sig å andra sidan själv för att delta i detta ”oändliga krig”, som de flesta som läser dessa ord bara är passiva åskådare av, och som somliga vill låtsas som inte finns. Han fortsatte på egen hand att göda sina egna fiender, som en god soldat, och han gjorde det med konstnärens envisa dårskap. Förutsägbart nog blev han inte mycket mer än en symbolisk fotboll i samma gamla priviligierade och egentligen rätt irrelevanta salongsmatch mellan vänster och höger; sådana matcher som spelas på debattsidor, ständiga vänskapsmatcher drivna av den trygga och säkra insikten att det hela bara är hypotetiskt och att de inblandade inte riktigt bryr sig; det är en trivsam förströelse att debattera ämnen utifrån olika åsiktspaket, och det skapar en bra bild av kulturelitens intelligentia i full verkstad; desto färre vill överväga hur verkligheten faktiskt ser ut för att samsas om vad som behöver göras. Då kanske man – ve och fasa – skulle behöva ställa krav på regeringen. Då är det säkrare att bara vänta på nästa beslut och gnälla lite på det.
Å andra sidan kanske det var Vilks enda ambition; att som person hålla skribenter upptagna och att som konstnär distrahera människor från systematiska problem, skapa en dystopisk bild av individens demokratiska möjligheter och hålla liv i osämjor, konflikter, den allmänna oron.
Lustigt hur man ofta säger samma sak om terrorister.