film, Filmloggen

Sierra (1941)

Bogey släpps från fängelset och beslutar sig för En Sista Stöt, såklart också För En God Sak. Men saker och ting går inte som planerat, för där han själv är lite åldrad och rå är folk omkring honom lika unga och dumma som han själv en gång. Snart är han en jagad man.

Och här någonstans, 1941, blir Humphrey Bogart stjärna – Ida Lupino är fortfarande högst upp på markisen, men det måste vara sista gången Bogey får ta andra plats. Raoul Walshs High Sierra är för den delen också ett av de tidigaste exemplen (och kanske det mest inflytelserika) på den melankoliska ”stackars skurken”-tropen; en av de första filmerna då vi känner för ”den fallne mannen” på ett mer personligt plan, bortom de vingliga moraliska bedömningarna (och den implicita sadomasochismen) i gangsterrullarna med Cagney.

Filmen balanserar ganska elegant mellan cynism och romantik; trots att det var moraliskt förbjudet vid den här tiden så kan man ändå ana filmens medlidande med huvudpersonen, en skurk med ett gott hjärta, som visar sig ha en gräns för sin tolerans mot motgångar. En snyftig sidointrig med den till synes oskyldiga unga kvinnan (Joan Leslie) är ganska slående, med ekon från Louyüs ”Kvinnan och sprattelgubben”. Den tycks först signalera en konservativ ådra – ”skurkar kan inte få fina flickor” – och sedan twista om det till en direkt misantropisk – ”det finns inga fina flickor!” Lupino, på tal om det, spelar än en gång den andra, ”fallna” kvinnan, om än lite mer blödig än tidigare varianter.

Bra grejer! En i det tysta inflytelserik film också; den inte bara nyinspelades två gånger, finalen i bergen plagierades i princip i Kirk Douglas-filmen Viddernas man (1962), som i sin tur inspirerade First Blood.