Gasljus slog an en nerv som pjĂ€s, den slog an en nerv i den första filmatiseringen frĂ„n 1940, den slog an en nerv i Hollywoodfilmen frĂ„n 1944 och den har fortsatt att slĂ„ an en nerv sedan dess. Mest berömd Ă€r filmen för att den myntade frasen; gaslighting, det vill sĂ€ga nĂ€r en person i en relation utsĂ€tter en annan för verklighetsförskingring, en manipulation av verkligheten som gĂ„r ut pĂ„ att fĂ„ den andra parten att tvivla pĂ„ sitt eget omdöme och acceptera vad Ă€n förövaren nu vill. I filmen Ă€r det ett tĂ€mligen extravagant experiment som pĂ„gĂ„r, dĂ€r Charles Boyer manipulerar Ingrid Bergman till att tro att hon helt tappat vettet. Det Ă€r kanske sĂ„ man oftast tolkar begreppet. Men det Ă€r inte nödvĂ€ndigtvis sĂ„ de flesta kĂ€nner till det. Gaslighting kan existera i mĂ„nga enklare former, flera av vilka kan vara nog sĂ„ skadliga; i sin enklaste form Ă€r gaslighting bara ett stenkast frĂ„n en vit lögn, nĂ„got tĂ€mligen normaliserat. Vad ska vi kalla reklam, förresten, om inte försök till gaslighting? De flesta mĂ€nniskor har förmodligen rentav ârĂ„katâ manipulera nĂ„gon annan nĂ„gon gĂ„ng, kanske i en högst verklig tro att den andra personen Ă€ndĂ„ inte Ă€r helt tillförlitlig till att börja med. Eller nĂ„gon kan influera nĂ„gon annan till att göra det. âDet Ă€r bĂ€st att du inte sĂ€ger nĂ„got om detâ eller âförsök sĂ€ga det pĂ„ ett bra sĂ€ttâ Ă€r fraser som du bara hör om den man pratar om inte Ă€r dĂ€r.
Min poÀng Àr att det finns en inbyggd osÀkerhet i hela vÄr verklighetsuppfattning, en slags glugg i vÄrt omdöme dÀr hur mycket tvivel och tvekan som helst kan uppstÄ. Kanske det var dÀrför gaslighting blev ett begrepp via film och teater. Om det redan fanns ett begrepp inom psykologin vet jag inte, men den var i sÄdana fall inte allmÀnt kÀnd. Ingen bestÀmde heller att termen skulle bli kÀnd. Det fanns helt enkelt ett behov av att ha ett ord för vad som hÀnder med Ingrid Bergman i den hÀr filmen.
Paula, rollen hon spelar, Àr emotionellt sÄrbar efter att hennes moster dött. Hon blir kÀr i pianisten Gregory (Boyer) och de gifter sig. De flyttar tillbaka till samma byggnad dÀr mostern dog och sakta men sÀkert börjar Paulas liv bli ett helvete. Hon vet inte varför. Hon kan överhuvudtaget inte riktigt konstatera det. Hon har tappat förmÄgan att betrakta sig sjÀlv utifrÄn. Hon kan inte skilja pÄ sig sjÀlv och sin relation, pÄ sig sjÀlv och sin man, pÄ sig sjÀlv och sin omgivning. Hon Àr en slav under allt mannen sÀger och gör och nÀr gaslamporna fladdrar, och hon hör omöjliga fotsteg, börjar hon ocksÄ tro vad han sÀger; att hon tappat vettet, att hon inte Àr frisk.
à ena sidan ser man filmen inramad efter dess tid; inte nog med att 1944 kÀnns tÀmligen arkaiskt, filmen utspelar sig i nÄgon form av viktoriansk tid, sÄ kvinnan som fÄnge under mannens omdöme var en mycket mer given premiss till att börja med; lÀgg pÄ den freudianska fluga som surrade omkring kring 1900-talets första hÀlft sÄ ser man ett scenario som, trots Boyers onda plan, egentligen kÀnns ganska typisk. En kvinna som inte beter sig Àr inte en kvinna nÄgon man ska behöva dras med, Àr inte bara andemeningen utan den rent konkreta normen.
UtifrĂ„n denna synvinkel kan man kanske tycka att filmen Ă€r lite antik; Boyers motivation gör honom till lite för mycket av en serietidningsskurk (han vill i sjĂ€lva verket Ă„t ett par gamla juveler) och hans manipulationer och onda knep kanske kĂ€nns lite övertydliga (Ă€ven om filmen, sĂ€rskilt inledningsvis, gör ett bra jobb med att lĂ„tsas som det regnar; det Ă€r nĂ€stan sĂ„ att vi sjĂ€lva tror att paret fattar gemensamma beslut, nĂ€r det i sjĂ€lva verket Ă€r Boyer som styr frĂ„n början). Joseph Cotten spelar en nyfiken figur som bara rĂ„kar ha vĂ€garna förbi â kanske man tycker hans sidointrig, dĂ€r han listar ut vad som pĂ„gĂ„r och skyndar till rĂ€ddning, Ă€r vĂ€ldigt bekvĂ€m. Kanske man till sist tycker att Paula berövas agens, eftersom hon tydligen bara kan rĂ€ddas ur sin situation av Ă€nnu en man.
Ă andra sidan kan man se filmen ur ett mer tidlöst perspektiv och se att inget av det dĂ€r gör filmen sĂ€mre eller mindre kĂ€nnbar. Visst Ă€r det oidipala temat (dĂ€r en kvinnas resa alltid gĂ„r frĂ„n en far till en Ă€lskare eller vice versa) typiskt för sin tid, men hĂ€r finns ocksĂ„ en annan aspekt. Paula kan inte lĂ€ngre se verkligheten. Den som inte kan se verkligheten behöver hjĂ€lp. Det krĂ€vs att en utomstĂ„ende kommer in för att försöka rĂ€tta till den sjukes perspektiv; de flesta har nĂ„gon gĂ„ng behövt ta den rollen och vet hur svĂ„r den Ă€r. Och det Ă€r viktigt att poĂ€ngtera att Gasljus inte slutar pĂ„ en romantisk âslutet gott, allting gottâ-not. Regissören George Cukor, som man skulle kunna kalla Hollywoods indirekta queerkung vid denna tid, rundar av allting pĂ„ en melankolisk mĂ„nskensnatt pĂ„ ett tak; det Ă€r en stilla epilog mer Ă€n nĂ„gon bombastisk slutdestination och vi lĂ€mnas inte med kĂ€nslan av katharsis utan snarare kĂ€nslan av öm hud och vemod, en Ă€ngslig och brĂ€cklig ton, som att Paulas trauma bara börjat och att hon har en lĂ„ng resa kvar.
Det finns helt enkelt nĂ„got personligt i vad som pĂ„gĂ„r i den hĂ€r filmen; det tror jag de flesta kĂ€nde dĂ„ och de flesta nu. Gestaltningen mĂ„ ofta kĂ€nnas basal, men det krĂ€vs ingen anstrĂ€ngning för att projicera sig pĂ„ Bergman och fylla i de luckor som eventuellt finns i den psykologiska realismen. Gasljus drivs av insikten att ett trauma uppstĂ„r nĂ€r din verklighetsuppfattning varit under attack och att saker aldrig riktigt kan bli bra igen efterĂ„t. Det Ă€r inte den krypande paranoian hos den som har en kronisk sjukdom, vilket motsvaras av de surrealistiska inslagen i en film av en Hitchcock eller en Polanski; det Ă€r nĂ„got mycket mer konkret och direkt, nĂ„got fasansfullt alldagligt. NĂ„gon som inte har dĂ€r att göra har tagit plats i ditt huvud, du mĂ„ste stirra denna förbrytare i ögonen, du Ă€r del av dennes skit nu och hela ditt liv kommer delvis att handla om att jobba med det. Och Ă€ven om just du inte har blivit âgaslystâ pĂ„ nĂ„got extraordinĂ€rt sĂ€tt, har de flesta nĂ„gon gĂ„ng blivit utsatta för nĂ„gon form av lurendrejeri. Förr eller senare kommer nĂ„gon nĂ„gonstans att stjĂ€la nĂ„gon del av dig, bokstavligt talat slösa ditt liv och smĂ€rtan det orsakar Ă€r metafysisk, som om himlen faller ner; man kan nĂ€stan fysiskt kĂ€nna sin sjĂ€l slitas i tvĂ„ delar.
Det kan handla om alltifrĂ„n förhĂ„llanden till sekter, men jag tror att fröet till denna kĂ€nsla ocksĂ„ finns i smĂ„ enkla nitlotter â ett practical joke pĂ„ jobbet, en ficktjuv pĂ„ gatan, en frĂ€mling som ger en felaktig vĂ€gbeskrivning; vi kan i slutĂ€ndan inte lita helt pĂ„ vĂ„ra egna omdömen och vi kommer nĂ„gon gĂ„ng att falla offer för vĂ€rlden. Jag tror det Ă€r denna insikt som gör Gasljus till en sĂ„ unik film, rent historiskt. Jo den har aspekter som placerar den i en viss tid, men den har ocksĂ„ aspekter som var lika aktuella dĂ„ som nu. Det Ă€r en film dĂ€r vi ser oss sjĂ€lva, bortom övertydliga berĂ€ttartekniker och genom den dimma som vi kĂ€nner att Paula till sist befinner sig i. Delvis ser vi berĂ€ttelsen som manuset dikterat den, delvis ser vi en helt annan emotionell sanning, en som kommer frĂ„n vĂ„ra egna erfarenheter. Vi ser en mĂ€nniska förledas, saboteras, skadas, och vi vet hur det kĂ€nns, vad det handlar om.
Liksom i alla Hollywoodfilmer frÄn eran mÄste det finnas ett lyckligt slut, men Cukor lyckas skickligt manövrera berÀttelsen till sin logiska slutpunkt; kÀnslan i slutet Àr mer öppet, som ett sÄr, och den tilltÀnkt trösterika repliken frÄn en comic relief ekar istÀllet tomt och platt, som nÀr nÄgon försöker skÀmta efter en tragedi. Det kÀnns medvetet. Hela filmen kÀnns faktiskt vÀldigt medveten och denna medvetenhet bÀr filmen vidare genom Ärtiondena, som en stÀndigt relevant referens. Ingen nyinspelning behövs.
 FREDRIK FYHR
Gaslight. 1944 USA 114 min. sv/35mm/1.37:1. R: George Cukor. S: Ingrid Bergman, Charles Boyer, Joseph Cotton, May Whitty, Angela Lansbury, Barbara Everest, Emil Rameau, Edmund Breon, Halliwell Hobbes, Tom Stevenson, Heather Thatcher, Lawrence Grossmith, Jakob Gimpel. Efter en pjÀs av Patrick Hamilton, tidigare filmad 1940 av Thorold Dickinson, med Anton Walbrook, Diana Wynyard, Frank Pettingell mfl.