Den Ă€r sĂ€llsynt, den dĂ€r perfekta dĂ„liga filmen. De flesta dĂ„liga filmer, sĂ€rskilt om man sĂ„gar dem, skapar absurda förvĂ€ntningar. Man kan bedja och vĂ€dja om att det Ă€r ett slöseri pĂ„ tid men en lĂ€sare tĂ€nker Ă€ndĂ„ âDen mĂ„ste jag se!â och sitter sedan dĂ€r och tĂ€nker âfan, den var ju inget bra.â
Draken man jagar Ă€r filmer som DubbelgĂ„ngaren, en film dĂ€r Drew Barrymore hugger ihjĂ€l folk i Psycho-stil medan hon SKRIKER VREDGAT och samtidigt lyckas gnissla tĂ€nder. Var och varannan replik i filmen Ă€r en pĂ€rla som: âIâm a slut, youâre a slut, who wants coffee?â
Vore jag en tramsbyxa skulle jag ge filmen högsta betyg, för jag Àlskar den och jag vill gÀrna se den igen. Det Àr Ed Wood-principen som gÀller; konsten att skratta med nÄgot, inte Ät det. Vi har alla misslyckats nÄgon gÄng i livet. Filmer som DubbelgÄngaren Àr en rastplats frÄn Citizen Kane-legender, elvaoscarsvinnare, universellt erkÀnda mÀsterverk, allt som det jÀmt ska levas upp till. I den hÀr filmen kan vi jubla: Gud vad skönt att allt inte behöver vara perfekt! Vilken glÀdje det finns i att bara köra pÄ, rakt i kaklet och vidare vem vet vart.
Ărligt talat vill jag inte förstöra för mycket av intrigen. Jag vill inte stjĂ€la nöjet frĂ„n nĂ„gon annan som rĂ„kar se den hĂ€r filmen. Man kan konstatera att den Ă€r behagligt ostig redan i början, dĂ„ Barrymore som sagt super-mega-dödar nĂ„gon kvinna i en flĂ„dig Manhattan-lĂ€genhet. Med kniv och Gucci, som i en parodi pĂ„ en Brian DePalma-film.
Men vĂ€nta! âDet var ju inte jag!â sĂ€ger hon sedan, âdet var min doppelganger!â
Japp. Holly (Barrymore) dyker upp i Los Angeles, hyr ett rum i en lÀgenhet, hÀnger krucifix pÄ vÀggen och beter sig allmÀnt oskyldigt. Det Àr hennes doppelganger som Àr klÀdd i svart och rött och gÄr omkring och dödar folk bevÀpnad med kökskniv och den lilla svarta. SÄklart!
Den perfekta 90-talssnubben Patrick (George Newbern) stirrar pĂ„ henne, rynkar pĂ„ nĂ€san, ser förvirrad ut: âWhat! Okay⊠I believe you!â
Patrick Ă€r killen som hyr ut rummet. Han Ă€r en manusförfattare som försöker koka ihop usla high pitch-idĂ©er med sitt ex Elizabeth (Leslie Hope). Hon Ă€r en veritabel citatmaskin som pratar hundra ord i minuten och genast hittar pĂ„ svartsjuka skĂ€llsord; Jacqueline the Ripper, Psycho Twin Babe⊠men de flesta lĂ€r kĂ€nna Holly som âthe roommateâ. Folk pekar pĂ„ henne: âThe roommate!â â âWhoâs that?â â âThe roommateâ. Jag har aldrig sett en film dĂ€r en karaktĂ€r sĂ„ ofta blir förknippad med en sĂ„ ovidkommande grej. Ibland Ă€r det som att titta pĂ„ ett avsnitt av Seinfeld.
Jag nÀmner de hÀr sakerna för att distrahera en lÀsare frÄn filmens större överraskningar och för att poÀngtera att den Àr knasig in i minsta detalj. Till och med scenografin Àr obegriplig. Folk bor lÀngs överbelamrade hyllor dÀr sÄ mycket krimskrams hÀnger och dinglar att skÄdespelarna ibland har svÄrt att röra sig utan att nÄgot trillar omkull.
Men okej, lite mer om storyn. Filmen försöker klippa runt saker sĂ„ att vi tror att Holly faktiskt har en dubbelgĂ„ngare. Samtidigt lider hon av dubbla personligheter, och det vet vi. Eller, vi âvetâ det. Hennes lĂ€kare förklarar saken, men han spelas av Dennis Christopher. Det Ă€r inte ett bra tecken, men ett lovande. Jag tror inte att Dennis Christopher nĂ„gonsin spelat en helt frisk person. Jag tror inte heller att han varit med i en trĂ„kig film.
Konstigheterna tar inte slut dĂ€r. Bor Patrick granne med en FBI-agent som Ă€ter en massa kinamat? Lurar Hollys pappa i vassen? Hennes bror anklagades för att ha mördat honom, men âman hittade aldrig kroppenâ⊠dum, dum, dum! Om Holly verkligen Ă€r galen, vem Ă€r det som stĂ„r i det dĂ€r fönstret och glor pĂ„ dem i Norma Bates-stil? Och varför Ă€r killen som ska kolla avloppet bara med i en enda scen, med tanke pĂ„ att han dĂ„ smeker en kniv med ett illmarigt leende? Ăr han slĂ€kt med ambulansföraren Roy?
Nej, mer Ă€n sĂ„ vill jag inte sĂ€ga. Jag kan sĂ€ga som sĂ„ att DubbelgĂ„ngaren överraskade mig mer Ă€n de flesta filmer gjort. Den Ă€r inte tekniskt sett inkompetent â en och annan boom-mick speglas i ett och annat solglasöga, men vem Ă€r perfekt â och gudarna ska veta att manusförfattaren och regissören Ari Nesher har mĂ„nga idĂ©er. Ibland fĂ„r sĂ„dana regissörer höra att de borde bestĂ€mma sig. Nesher struntar helt öppet i det och kastar in allt han har i en och samma hĂ€xblandning. Det Ă€r lönlöst att leta efter en enda sak som fungerar i filmen, men just dĂ€rför Ă€r den en förbluffande upplevelse.
Till och med slutet, som brukar vara en tradig transportstrÀcka Àven i ofrivilligt komiska filmer, Àr i DubbelgÄngaren en konsekvent rutschkana vidare ner i Ànnu mer ofattbara nivÄer av fan och hans moster. Till och med nÀr filmen inte kunde bli sÀmre, och jag visste att den inte kunde bli sÀmre, jag var helt klar över att filmen mÄlat in sig i ett sÄdant hörn att det nu bara var att vÀnta pÄ eftertexterna⊠till och med dÄ visar det sig att Àven fan och hans moster har en fan och hans moster.
Det Àr hÀrligt att se, pÄ sÀtt och vis, och den som Àlskar dÄliga filmer har en direkt skyldighet att se den hÀr. Men ni vet. Ha inte för höga förvÀntningar bara.
FREDRIK FYHR
Doppelganger. 1993 USA 104 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Avi Nesher. S: Drew Barrymore, George Newbern, Dennis Christopher, Leslie Hope, Sally Kellerman, George Maharis, Peter Dobson, Carl Bressler, Dan Shor, Jaid Barrymore, Stanley DeSantis, Sean Whalen, Thomas Bosack, Sarina C. Grant, John Cardone.