Det Ă€r ett mĂ€rkligt sammantrĂ€ffande att tvĂ„ underskattade tvĂ„or skulle anlĂ€nda samma Ă„r, 2002 dessutom; dels George Lucasâ utskĂ€llda rymdopera Star Wars: Episod II â Klonerna anfaller (som jag gett vad jag har att ge tidigare), dels Chris Columbus Harry Potter och hemligheternas kammare, en stor succĂ© som vid ankomsten uppskattades av kritikerna. Det verkar emellertid som att filmen dĂ€refter kommit att negligeras som en av de tvĂ„ mindre betydelsefulla âbarndelarnaâ av Harry Potter-sagan. Ingenting kunde vara mindre sant.
Hemligheternas kammare har faktiskt en del förbluffande likheter med Klonerna anfaller. Förutom att bĂ„da Ă€r andraepisoder Ă€r de bĂ„da till olika grad mysteriethrillers och gĂ„r i liknande mörkblĂ„ toner; bĂ„da signalerar en absolut vĂ€ndning Ă„t nĂ„got mörkare och mer hotfullt, gentemot sina lika ljusa och oskuldsfulla föregĂ„ngare. Den mest slĂ„ende likheten Ă€r hur de bĂ„da handlar om fördolda hemligheter och hur skenet ofta bedrar. BĂ„da filmer har en intrig som speglar sig mot större sammanhang, de har bĂ„da en âstor bildâ att ha i Ă„tanke, och det Ă€r enkelt att förbise allvaret i bĂ„da filmerna. Klonerna anfaller Ă€r fullproppad av âteknologisk terrorâ och bĂ€r sina stora kĂ€nslor pĂ„ kragen sĂ„ till den milda grad att den framstĂ„r som lika delar medeltidsromantik och nĂ„gon slags retrofuturistisk popkonst. Det Ă€r lĂ€tt att missa hur avancerad dess tematik faktiskt Ă€r och hur allvarligt den kommenterar mĂ€nniskans historiska relation till makt, krig och korruption. Hemligheternas kammare har inte riktigt lika höga ambitioner â fĂ„ filmer har det â men den har precis samma kontrast mellan allvarliga politiska kommentarer (som pĂ„gĂ„r i bakgrunden) och en förledande förgrund dĂ€r vi ser tolvĂ„ringar och gulliga husalver göra roliga grimaser.
Alla kan förlĂ„tas för att de inte sĂ„g det hĂ€r nĂ€r filmen kom. Jag sjĂ€lv insĂ„g inte ens att J.K. Rowlings barnböcker var en regelrĂ€tt svit förrĂ€n nĂ„gonstans mellan film tre och fyra. NĂ€r jag sĂ„g Hemligheternas kammare pĂ„ bio utgick jag frĂ„n att det var, mer eller mindre, en fristĂ„ende uppföljare; âHarry Potter 2â, liksom. Jag tyckte om den Ă€nnu mer Ă€n den föregĂ„ende filmen; jag minns sĂ€rskilt hur jag uppskattade adaptionen av Steve Kloves. Hemligheternas kammare nĂ€rmade sig tretimmarsomrĂ„det, ja, men hellre en ojĂ€mn skumpig fĂ€rd genom berĂ€ttelsen som den vill bli berĂ€ttad Ă€n en osammanhĂ€ngande bit ritsch ratsch filibom pĂ„ 90 minuter. Jag uppskattade ocksĂ„ hur radikalt mycket mörkare filmen var Ă€n sin föregĂ„ngare, bĂ„de i stil, ton och intrig, och jag började förstĂ„ att den hĂ€r serien skulle fortsĂ€tta förvĂ„na mig i framtiden.
Men jag tolkade fortfarande filmen straight, som en mysteriethriller för barn och ungdomar. Det var hÀftigt, tÀnkte jag, att det fanns en hemlig kammare gömd pÄ Hogwarts, och att det hade att göra med nÄgon gammal profetia eller annan. Jag fattade inte riktigt hur Harry kunde Äka in i en gammal bok, eller varför Voldemort var en tonÄring som pÄ nÄgot sÀtt skulle reinkarnera sig sjÀlv. Jason Isaacs, som spelar den onde Lucius Malfoy, tyckte jag var rysligt effektiv. Men jag mÀrkte inte alls att han lade tvÄ böcker i den dÀr kannan i början av filmen. Exakt vad det hade för större innebörd var jag inte heller klar över.
Men jag kÀnde absolut kÀnslan av att den hÀr vÀrlden var stor, mystisk och full av gömda gÄngar och vrÄr dÀr hemligheter fanns hoprullade i andra hemligheter. Liksom i all bra fantasy kÀndes vÀrlden större Àn berÀttelsen den utspelade sig i. SÄ jag Àr pÄ sÀtt och vis inte förvÄnad över att Hemligheternas kammare vuxit mer och mer för mig ju mer jag gÄtt tillbaka till den. Som jag ser det Àr det fortfarande den mörkaste och mest sofistikerade delen av sagan.
Jo, jag vet att de andra filmerna Àr mörkare rent visuellt, och jag vet att de behandlar kÀnslor som verkar mycket tyngre, samt att karaktÀrerna, i takt med att de blir Àldre, lÀr sig mer om sig sjÀlva och omvÀrlden pÄ sÀtt som blir mer psykologiskt avancerade. Men allt det dÀr Àr, nÀr allt kommer omkring, mestadels melodramatiska saker som sker pÄ ytan. Hemligheternas kammare Àr dÀremot, liksom Klonerna anfaller, förbluffande subtil och ibland nÀstan kryptisk. Just för att den mÄste utformas som nÄgot mer barnvÀnligt.
Huvudpersonerna Àr ju fortfarande vÄra tolvÄringar; Harry, Ron och Hermione. De anlÀnder till sitt andra Är pÄ Hogwarts och det visar sig att de fÄr ett mysterium att gnaga pÄ. Intrigen sysselsÀtter sig dÀrför med ett mysterium som i grova drag berÀttas pÄ de sÀtt som mysterium berÀttas; ledtrÄdar bildar mönster, som till slut knÀcker gÄtan, och hjÀltarna fÄr (Äterigen) ta sig ner i en mörk grotta för att se vad för monster som finns lÀngst in. PÄ en rent krass dramaturgisk nivÄ har man anvÀnt stora delar av mallen frÄn De vises sten, bara Àndrat omstÀndigheterna och dragit ner pÄ ljuset. Det ger en omtagning som samtidigt har en helt annan atmosfÀr och effekt.
Men lĂ„t oss inte stanna vid hemligheternas kammare i sig, för dĂ„ blir vi hĂ€r hela dagen. Vad jag vill fokusera pĂ„ Ă€r istĂ€llet den osynliga intrig som pĂ„gĂ„r inuti den hĂ€r filmen (âdet mörka hotetâ, om vi vill).
I slutet av filmen kan Dumbledore konstatera att den skyldige till alltihop var Voldemort, âden hĂ€r gĂ„ngen anvĂ€nde han bara nĂ„gon annan för att fĂ„ sin vilja igenomâ. Han sĂ€ger det till Lucius Malfoy, den före detta dödsĂ€taren som i verkligheten Ă€r en högst aktiv dödsĂ€tare. Vi vet nu, för vi ser det med egna ögon, att det Ă€r han som slinker ner Tom Dolders dagbok i Ginnys stackars oskyldiga hĂ€nder. Vi kan ocksĂ„ lista ut, med facit i hand, att detta betyder att Lucius, trots sina tidigare brott, sluppit undan vidare repressalier. Vi kan tycka att det Ă€r chockerande att en politisk terrorist fĂ„r röra sig obehindrat i maktens korridorer, men sĂ„ Ă€r ocksĂ„ auktoritetens korruption ledande teman i Rowlings berĂ€ttelser; det Ă€r inte för inte hon mĂ„lade den velige premiĂ€rministern Cornelius Fudge efter Chamberlain, som inte tyckte att den dĂ€r Hitler var sĂ„ mycket att oroa sig för, och vi behöver för den delen bara kasta ett öga pĂ„ vĂ„rt eget politiska klimat, bĂ„de inrikes och utrikes, för att se hur villigt centrismen bjuder in sina egna potentiella bödlar.
Lucius, liksom vem vet hur mÄnga högt uppsatta politiker vÀrlden runt idag, Àr högst medveten om att hans forne mÀstare Àr pÄ vÀg att ÄteruppstÄ, att det bara Àr en tidsfrÄga, och att han sjÀlv gör allt för att den tidsfrÄgan ska upphöra. Via sin makt (och sitt maktmissbruk) försöker han fÄ Dumbledore avsatt som rektor pÄ Hogwarts. Detta eftersom han vet att Dumbledore Àr det största hotet mot Voldemort, och i det hÀr fallet Àr han det pÄ ett Ànnu mer praktiskt sÀtt; utan Dumbledore pÄ Hogwarts kommer det gÄ mycket lÀttare för Voldemort att via sitt horrocrux ÄteruppstÄ i hemligheternas kammare. (Jag ber om ursÀkt om du inte har en aning om vad jag pratar om, förresten).
Men, som det brukar heta, han hade inte rĂ€knat medâŠ!
I det hĂ€r fallet Harry Potter (eller âPĂ„ttah!â, pĂ„ Malfoyska) som visar sig kunna prata med ormar; en plot point som leder honom till lösningen bakom hemligheternas kammare, och ruinerandet av Voldemorts plan, men ocksĂ„ en bit information som ska visa sig vara av stor betydelse för sĂ„vĂ€l honom som Voldemort i framtiden. Att Harry behĂ€rskar denna mörka konstform Ă€r nĂ„got som kommer som en överraskning för honom. Ingen vet faktiskt allt av vad som hĂ€nder i den hĂ€r filmen â Harry och Voldemort sammanförs av omstĂ€ndigheter som de sjĂ€lva inte rĂ€knat med eller för tillfĂ€llet begriper och inte ens Dumbledore vet sanningen om Dolders dagbok. Mer mystiskt kan det sannerligen inte bli; det Ă€r faktiskt inte förrĂ€n lĂ„ngt senare i serien som man faktiskt kan pussla ihop allt som hĂ€nder i Hemligheternas kammare. Det gör det till den mest komplexa och originella delen i hela sagan, sĂ€rskilt med tanke pĂ„ hur vĂ€l allt detta gĂ„r ihop med filmens tematik om hemligheter och maktspel.
Vi kan notera att ingen i filmen riktigt Àr vad vi tror att de ska vara. Bakom den muntre och hÄglöse Hagrid finns en förtryckt halvjÀtte med lÄg social status, som Ànnu lever i skam pÄ grund av sÀttet han utnyttjats och trampats pÄ av överheten. I andra Ànden av det spektrumet finns den gullige husalven Dobby, som lever i slaveri hos familjen Malfoy samtidigt som han söker frihet och smyger ivÀg för att varna Harry om de onda planer som smids mot honom. Draco, pÄ tal om det, var bara en dryg spoling i den förra filmen; via sin direkt ondskefulle far vÀxer han hÀr till nÄgot mycket mer hotfullt, en bit Hitler-jugend hos stolta Slytherin (dÀr han stjÀl sina egna klasskamraters julklappar). Den fÄfÀnge Àventyraren Gilderoy Lockhart (Kenneth Branagh) visar sig vara en feg bluffmakare som (vÀrt att poÀngtera!) Àr redo att hjÀrntvÀtta vittnen för att hans bluffmakeri ska kunna fortsÀtta; pÄ ett skickligt sÀtt vÀver Rowling in temat om maktmissbruk Àven i karaktÀrer som pÄ ytan ser ut att bara fungera som comic relief.
I alla Àndar, och genom hela det emotionella spektrumet, rör sig alltsÄ tematiken om hemligheter i den lÀmpligt betitlade filmen; det Àr dÀrför inte bara den tveklöst mest mystiska filmen i serien utan dÀrmed ocksÄ den mest drypande mörka. DÄ har jag inte ens nÀmnt jÀttespindlarna och den gigantiska basilisken.
Nu kanske nĂ„gon undrar om inte allt det hĂ€r bara Ă€r en massa akademiskt blaj â hur funkar filmen, liksom bara som go rulle?
Nja, jag tror inte du lĂ€st sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt om du verkligen undrar det, men lĂ„t gĂ„. Jag medger att serien hĂ€r börjar nĂ„ en punkt dĂ„ Chris Columbus inte har sĂ„ mycket mer att tillföra, men han Ă€r fortfarande ansvarig för att ha gjort Hemligheternas kammare till en sĂ„ solid och sammanhĂ€ngande film som den Ă€ndĂ„ blev. Han förblir seriens mest underskattade hjĂ€lte eftersom han i princip byggde grunden och skapade hela förutsĂ€ttningen för att det hĂ€r skulle kunna bli en serie överhuvudtaget. Jag Ă€r ocksĂ„ mycket glad över att han fick göra den mörka sidan av det ljusa myntet i De vises sten. Att utforska mörkret, att balansera godhetens uppdrag, Ă€r ju vad hela den hĂ€r serien gĂ„r ut pĂ„ och Hemligheternas kammare Ă€r en livsviktig pusselbit eftersom den sĂ„ tidigt signalerar att jo, det finns mörker hĂ€r; det ser fortfarande ut som en ungdomsfilm i âVi Femâ-traditionen men i verkligheten har molnen redan börjat hopa sig och verkliga liv Ă€r i fara. (Alfonso CuarĂłn skulle i uppföljaren vĂ€lja motsatt strategi, och göra en visuellt mörk film som egentligen Ă€r ljus och hoppfull, och jag tycker sjĂ€lv inte alls att det fungerar lika bra).
Det finns en annan, om Ă€n lite kĂ€nsligare, emotionell koppling till den hĂ€r mystiken; den handlar om den dĂ€r hemska, tidiga puberteten, nĂ€r man Ă€r tolv eller sĂ„ och befinner sig i ett kladdigt, degigt, fysiskt ingenmansland mellan barn och tonĂ„ring. Man har blivit ett mellanting av ett mellanting, ett slags âobarnâ som gĂ„r omkring och Ă€r allmĂ€nt förvirrad.
Eftersom det hĂ€r nu Ă€r en familjefilm frĂ„n Hollywood sĂ„ Ă€r den sĂ„klart vĂ€ldigt kĂ€nslig om saken. Kanske jag övertolkar sekvensen med polyjuicedrycken, dĂ€r vĂ„ra hjĂ€ltars kroppar Ă€r i bokstavlig förvandling, men jag tror inte man kan pĂ„stĂ„ att Rowlings undermedvetna Ă„tminstone inte gjorde kopplingen; andra saker Ă€r mer konkreta, som nĂ€r Harry ramlar ut ur den flygande bilen och Ron nĂ€stan inte fĂ„r upp honom igen eftersom hans âhĂ€nder Ă€r svettigaâ.
Framför allt tycker jag hjĂ€ltarnas kĂ€nsliga Ă„lder Ă€r relevant för det mörker som filmen bĂ€r pĂ„. Harry och hans vĂ€nner Ă€r inte mogna, men de Ă€r gamla nog att nĂ€stan förstĂ„ att det finns en ambivalens mellan gott och ont, att döden faktiskt Ă€r nĂ„got som hĂ€nder pĂ„ riktigt, att vuxenvĂ€rlden verkligen kan vara allvarligt ondskefull. Hemligheternas kammare Ă€r inte en film som rent konkret handlar om död, förtryck och terror men de Ă€mnena svĂ€var som vindpustar genom scen efter scen; de förstenade barnen, texten skriven i blod pĂ„ vĂ€ggen, Tom Dolders förrĂ€diska charm och sĂ€ttet Lucius tappar behĂ€rskningen i ett avada⊠som Harry, liksom en oinvigd, sĂ„klart inte förstĂ„r vidden av. Ăn.
FREDRIK FYHR
Harry Potter and the Chamber of Secrets 2002 STORBRITANNIEN/USA/TYSKLAND 161 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Chris Columbus. S: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson, Robbie Coltrane, Richard Harris, Kenneth Branagh, Tom Felton, Jason Isaacs, Maggie Smith, Alan Rickman, Christian Coulson, James Phelps, Oliver Phelps, Julie Walters, Bonnie Wright, Mark Williams, Chris Rankin, Matthew Lewis, Davon Murray, David Bradley, Jamie Waylett, Josh Herdman, Miriam Margolyes, Robert Hardy, Gemma Padley, Hugh Mitchell, Alfred Enoch, Eleanor Columbus, Sean Biggerstaff, Rochelle Douglas, Emily Dale, Danielle Tabor, Jamie Yeates, Gemma Jones, Shirley Henderson, Richard Griffiths, Fiona Shaw, John Cleese, Harry Melling, Warwick Davis, Jim Norton, Veronica Clifford, Toby Jones, Leslie Phillips, Julian Glover.
2 svar pĂ„ âđż Harry Potter och hemligheternas kammare (2002)â