Det Àr snart 20 Är sedan Harry Potter och de vises sten levererades till vÀrlden, som en baby alla vÀntat pÄ.
Eller, det kÀnns Ätminstone sÄ nu i efterhand. I verkligheten var det en mirakulös blandning av kloka talanger, generösa relationer och timing som gjorde att den första filmatiseringen av J.K. Rowlings trollkarlsbok blev, i princip, perfekt.
Jo, men faktiskt. Jag menar inte att Harry Potter och de vises sten Àr ett mÀsterverk, pÄ sina egna meriter har den förtjÀnster och brister som de flesta filmer, men som adaption betraktad hade det faktiskt inte kunnat gÄ bÀttre. Det Àr vÀrt att understryka, sÀrskilt eftersom de tvÄ första filmerna sÄ ofta negligeras. Filmerna som följde hade starkare kÀnslor, större tematiska ambitioner, fler nyanser. Men betraktar man filmerna som produktioner sÄ Àr Chris Columbus tvÄ första filmer, sÀrskilt Harry Potter och de vises sten, tveklöst de största bedrifterna. Och, nÀr allt kommer omkring, de mest ikoniska.
SĂ„, sesĂ„. Har jag verkligen sĂ„ fel? Om jag sĂ€ger Harry Potter till dig, Ă€r det inte en störtflinande, tioĂ„rig Daniel Radcliffe det första du ser framför dig? Ăr det inte yvigt snöfall över en kristallklar julaftonsmorgon utanför Hogwarts⊠jag menar utan nattsvarta moln, dödskallar i skyn och dementorer runt kröken? Du tĂ€nker pĂ„ dem sedan. (Efter det snogging, och sĂ„ vidare, i fallande ordning). Böckerna Ă€r en sak. Men Harry Potter hade aldrig varit ett folkkĂ€rt filmfenomen jorden runt hade det inte varit för Chris Columbus tvĂ„ första filmer satte estetiken, atmosfĂ€ren, vĂ€rlden och magin som fortfarande verkar vara vad den hĂ€r serien, för de allra flesta mĂ€nniskor, gĂ„r ut pĂ„.
Jag har onekligen sagt det förr, men det tÄl att upprepas. En fantasyberÀttelse Àr aldrig bÀttre Àn vÀrlden den skapar, och De vises sten hade inget större eller viktigare uppdrag Àn att introducera den vÀrlden. Och den lyckades.
Faktiskt. LÄt mig gÄ steget lÀngre: Chris Columbus gjorde allt rÀtt.
Vi behöver bara kasta ett öga pĂ„ andra efterlĂ€ngtade filmatiseringar för att förstĂ„ vad jag menar. Stephen Kings episka ”The Dark Tower”-serie till exempel? I Ă„rtionden fick man vĂ€nta pĂ„ en filmatisering, och den sköts i sank pĂ„ en gĂ„ng. NĂ„gon som gillar Divergent? NĂ„gon som fortfarande vĂ€ntar pĂ„ den sista filmen i serien om Tris? Trist. Och lĂ„t oss inte ens börja tala om Dune. Eller Bibeln, förresten, som John Huston gav sig pĂ„ att filmatisera⊠fast bara de första kapitlen, eller sĂ„. NĂ€, ingen gjorde nĂ„gon fortsĂ€ttning.
Dessa filmer misslyckades eftersom man tog uppgiften för givet. Man tog boken, visste att den var populÀr, och man gav sig an projektet utan Àkta kÀrlek eller hÀngivelse.
Vi ska vara extremt medvetna om att Harry Potter hade kunnat gĂ„ precis samma öde till mötes. Warner Bros var inte medvetna, eller nödvĂ€ndigtvis intresserade, av att Rowling hade fler böcker pĂ„ gĂ„ng. Blev filmen ingen hit skulle de inte göra âHarry Potter 2â Ă€ndĂ„. Det första studion funderade pĂ„ var att göra filmen modern och amerikansk. BetĂ€nk detta. LĂ€nge och vĂ€l. Se sedan Harry Potter och de vises sten igen och försök sĂ€ga att det blev fel. Finns det ett bĂ€ttre Hogwarts eller en DiagongrĂ€nd Ă€n de vi ser hĂ€r? Kanske i ditt huvud? Fair enough. BĂ€r du pĂ„ en vision av hur den hĂ€r filmen bör se ut? Jag med.
Men detta Àr en film, och den vita duken fylls inte upp genom perfektion ur ett ymnighetshorn. För att kunna skapa en film pÄ den hÀr budgeten, till den hÀr publiken, förutsÀtts traditionella cinematiska lösningar, goda förutsÀgbarheter som ser till att de tusentals medarbetarna faktiskt jobbar pÄ en och samma film. Idealet, det allra bÀsta som hade kunnat hÀnda hÀr, vore om Rowlings unika skapelse mötte Hollywoods verkligheter sÄ att bokens vÀrld och vÀsentligaste hÀndelser blev nÄgot filmiskt. Och det var precis det som skedde.
Nog för att det var en ohyggligt enkel film att underskatta. Inte minst för en brÄdmogen femtonÄring, till exempel, som bara hade en ytterst vag uppfattning om vem eller vad Harry Potter var. Jag minns att jag sÄg filmen pÄ bio med stigande överraskning och engagemang. Jag var personen utanför bubblan, Ànnu obekant med absolut allt som hade med Hogwarts att göra. Jag sÄg filmen och jag tÀnkte: Jag gillar det. Jag fattar grejen. Den magi som J.K Rowling bÀr pÄ kan jag utan problem ta del av. Faktum Àr att det var en av de mysigaste filmer jag sett pÄ bra lÀnge, och det tog ganska mÄnga Är av intuitivt spontana omtittar innan jag insÄg att, hallÄ, jag gillar faktiskt Harry Potter. Det tog flera Är innan jag lÀste böckerna, och ingenting i dem har Àndrat pÄ den instÀllningen. Jag nöjer mig med de hÀr miljöerna i underdÄnig tacksamhet; de Àr bland de mest ingrodda och organiska jag nÄgonsin sett i nÄgon film. Jag kan inte pÄ rak arm minnas nÄgon mer komplicerad förlaga som blivit sÄ effektivt införlivad pÄ film.
Det Ă€r lĂ€tt i efterhand att sĂ€ga att alla visste precis vad de gjorde, och att det hela var en frĂ„ga om att âhelt enkeltâ göra Rowling rĂ€ttvisa. Men hon hade egentligen ingenting att sĂ€ga till om. Hon hade lagt hela projektet i hĂ€nderna pĂ„ producenten David Heyman och manusförfattaren Steve Kloves. Hon litade pĂ„ dem, och de ville göra henne nöjda, men de var unga begĂ„vningar som hade behövt backa frĂ„n studiochefer och regissörer om dessa haft andra Ă„sikter. Men det rĂ„kade vara sĂ„ att Chris Columbus hade samma hjĂ€rta som dem, samma vilja att göra boken rĂ€ttvisa. Produktionsbolaget Warner Bros var ocksĂ„, dĂ„, fortfarande var en studio som kunde stoltsera med en viss generositet gentemot sina kreatörer. De tillĂ€t filmen att bli vad den var tvungen att bli.
Med det sagt var det Chris Columbus som hade sista ordet pĂ„ det mesta. Han insisterade pĂ„ att göra filmen strikt brittisk. Han hittade Daniel Radcliffe, Rupert Grint och Emma Watson. För att inte tala om resten av ensemblen, ett mingel av brittisk skĂ„despelarelit. Han fick John Williams som kompositör. Han fick John Seale som fotograf, en Oscarsbelönad australiensare som plĂ„tat flĂ„diga saker som The Talented Mr. Ripley, Döda poeters sĂ€llskap och Den engelske patienten. Han hittade rĂ€tt personer att göra rĂ€tt kostymer, make-up, casting. NĂ€r Rowling sjĂ€lv klev ut pĂ„ studion dĂ€r DiagongrĂ€nd in i minsta detalj byggts upp (varje ”butik” hade en speciell statist som ”spelade” nĂ„gon som Ă€gde den) sĂ„ grĂ€t hon; det sĂ„g ut exakt som hon förestĂ€llt sig.
SÄ vem var det som fick J.K. Rowling till vita duken? Chris Columbus. Vem var det som lade grunden för hela den hÀr serien, och möjliggjorde de fortsÀttningar som fick allas ögonbryn att höjas? Chris Columbus. Vem Àr hjÀlten vi borde hylla hÀr? Chris Columbus. En gÄng i tiden gjorde han Ensam hemma (1990) och det var just för att han var regissören till den filmen, och inte Y tu mama tambien (2001), som han kunde ta en sÄ enorm idé som Harry Potter och finna just precis den specifika essens som kunde lÀcka ut pÄ en bioduk till fullstÀndig visuell tillfredsstÀllelse. Jag bryr mig inte om att han sedan gick och gjorde Percy Jackson, Pixels och The Christmas Chronicles 2. I det hÀr avseendet Àr han frukantsvÀrt underskattad.
Filmens stora nĂ„d Ă€r att den gĂ„r att sjunka in i, lĂ„ta sig transporteras av, just för att hantverket hĂ„ller och helheten Ă€r sĂ„ robust. Intrigen Ă€r skumpig och ryckig, liksom den Ă€r i nĂ€stan alla filmer i serien, men det spelar mindre roll hĂ€r, eftersom sĂ„ mycket Ă€ndĂ„ bara handlar om introduktioner. Vem sĂ€tter sig ner för att se den hĂ€r filmen utan att tĂ€nka pĂ„ Hogwartsexpressen, Hagrids trofasta silhuett som ett ljus i en mörk grĂ€nd, sorteringshattens oblyga basunerande, farbror Vernons kĂ€rlek till söndagar, Richard Harris, till och med den minst sagt rĂ„a greenscreen-festen som Ă€r vĂ„r första Quidditchmatch…?
Visst. I traditionella filmtermer kan man inte sÀga att filmen har nÄgon jÀttetydlig handling. Harry fÄr lÀmna sin vedervÀrdiga fosterfamilj; han kommer till Hogwarts. Hurra! Vad hÀnder sedan? Tja⊠nÄgon har stulit en sten? Finalen kommer pÄ mÄnga sÀtt strax efter mittenstrecket, nÀr Harry fÄr fÄnga den gyllene kvicken som Gryffindors yngste sökare. Att han sedan, typ, trÀffar nÄgon slags spillra av en skurk, kÀnns mer som en glorifierad epilog. Professor Quirrel Àr inte heller den förste ur Hogwards fakultet som du tÀnker pÄ i ett quiz. Men den riktiga skurken heter sÄklart Voldemort, Àven om han hÀr mestadels kallas Han Som Inte FÄr NÀmnas. Som om det inte riktigt Àr pÄ riktigt Àn. Det hela kÀnns lite mer abstrakt, lite mer luddigt.
Det Àr, sÄklart, för att allt det dÀr kommer sedan. Just nu finns ingenting som gÄr upp mot glÀdjen en tioÄring kÀnner nÀr han för första gÄngen fÄngar kvicken. Allt vad vuxenvÀrldens mörker och fasor heter Àr saker som de vuxna gÄr runt och bÀr pÄ, i tryggt förvar. Barnen mÄste möta faror, för annars vore det ingen film, men i sjÀl och hjÀrta Àr de beskyddade i den hÀr filmen.
HjÀrtat i denna film handlar om den barndomen; barndomens höjdpunkt, alldeles innan den kliver över tröskeln till puberteten. De vises sten Àr en film om att börja skolan. Det tror jag svarar pÄ frÄgan varför den hÀr serien Àr sÄ populÀr. Det Àr inte en frÄga om att man mÄste luslÀsa sig fram till det intressanta; man mÄste inte lida sig igenom de första sÀsongerna. Harry Potter förtrollar pÄ en gÄng, för den grundar allting i vÄra urgamla augustiriter; nÀr sommaren tar slut drar vi omslagspapper runt sjuÄringarnas skolböcker och ger dem deras första ryggsÀckar. Det Àr nu, onekligen, allt börjar.
SÄ, det handlar om barnen; det Àr för barnens skull filmen gjorts, det Àr till barnen den öppnar sig. Men de vuxna Àr nÀrvarande, hÄller dem Ànnu i handen. Vi kan se dem överallt, bÄde framför och bakom kameran.
De vuxna manifesteras till exempel i J.K Rowling, vars vision med facit i hand mĂ„ste sĂ€gas vara hĂ€pnadsvĂ€ckande klar redan hĂ€r. Hon införlivar minst sagt idĂ©n om författaren som en gud; trots att allting vi ser i den hĂ€r filmen verkar komma ur en kaotisk smĂ€ltdeg av idĂ©er sĂ„ har allting rötter och samband, sammanhang och mĂ„l. Harry, Ron och Hermoine kan inte ta ett steg i den hĂ€r vĂ€rlden utan att finna nĂ„got som Ă€r precis dĂ€r det ska vara. En av anledningarna till att filmen Ă€r sĂ„ osannolikt lyckad just som adaption har att göra med just hur intrikat Rowlings vision var, samtidigt som hon var den enda som kĂ€nde till den. Hade hon producerat filmen hade det naturligtvis varit en annan sak (se Fantastiska vidunder) men hĂ€r var hon sagt inget mer Ă€n en konsult som existerade för att filmskaparna nu rĂ„kat gilla idĂ©n att ha henne ombord pĂ„ ett hörn. Manusförfattaren Steve Kloves ville gĂ€rna samarbeta med henne, men slet sig ofta i hĂ„ret eftersom hon bara kunde neka hans idĂ©er med motiveringen ”det gĂ„r inte ihop med bok 7”. Som inte existerade förrĂ€n sju Ă„r senare. Det hela var en frĂ„ga om att gĂ„ i blindbock, ledda av en guide som inte kunde sĂ€ga nĂ„got om vart de var pĂ„ vĂ€g, och som inte kunde ta ansar för att de skulle göra rĂ€tt Ă€ndĂ„. Men Ă€ndĂ„ finns ingenting i De vises sten som inte klaffar med de sju filmer som följde. Det har inte krĂ€vts nĂ„gra efterkonstruktioner; allt som vĂ€xer ur den hĂ€r filmen gror i den, som om det vore helt naturligt. Somliga anser att filmen blev en sĂ„ bra adaption man hade kunnat göra. SjĂ€lv anser jag att den blev oerhört mycket bĂ€ttre Ă€n vad man rimligen hade kunnat vĂ€nta sig.
Men Rowlings monoteistiska ande Ă€r inte den enda vuxengestalten som skyddar barnen i filmen. Vi kan Ă€ven se de vuxna representerade i skĂ„despelarna; dĂ€r Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint bara var tre barn utan vare sig erfarenhet eller skolning var Maggie Smith, Alan Rickman, Richard Harris, John Cleese, Fiona Shaw, John Hurt… ja, ni fattar. Barnens ögon tindrar genom den hĂ€r filmen, men det hĂ€nder sĂ„klart att de vuxna elitbegĂ„vningarna dĂ„ och dĂ„ visar lite mindre Ă€kta inlevelse i sin blick. Det var förmodligen inte ofta Maggie Smith och Richard Harris gick till jobbet och fann sig stĂ„ upp till knĂ€na i 130 barn som sprang omkring och hade sitt livs roligaste kollo. Men de förstĂ„r lyriken i sina repliker, liksom Alec Guinness gjorde det i StjĂ€rnornas krig, och de vet exakt ur vilket dramatiskt kĂ€rl de ska hĂ€mta figurer som Dumbledore och McGonnagal, lĂ€rare som kommer som tagna ur kung Arthurs vĂ€rld. Bara Alan Rickman, som hade fĂ„tt privat vĂ€gledning av Rowling, visste vidden och djupet av berĂ€ttelsen han var med i, samt vad för dold hemlighet som vilar i hans drypande professor Snape. Rowling var klok nĂ€r hon insĂ„g att stunden Snape ser Harry, och hans Ă€rr hugger till, mĂ„ste bli pĂ„ ett sĂ€rskilt sĂ€tt. Allt annat kan vĂ€nta tills framtiden. Men de subtila saker som pĂ„gĂ„r inuti Snape tillhör nĂ„gra av de fĂ„ övergripande narrativa sakerna som mĂ„ste vara kĂ€nnbara frĂ„n början. Rickman var det givna valet, sĂ„klart, men det var av yttersta vikt att han inte reducerades till en simpel skurk, nĂ„got som kunde mashas om till âDie Hard pĂ„ Hogwartsâ. Dumbledore Ă€r för all del ocksĂ„ full av hemligheter, absolut, men det Ă€r nĂ„got specifikt som inte stĂ€mmer med Snape.
En annan vuxen i rummet Àr Chris Columbus, som hade den otacksamma uppgiften att mejsla fram skÄdespeleri ur denna skock lÄgstadiebarn. Varje Tom Felton mÄste ha varit en nÄd (Felton spelar Harrys antagonist, den odrÀglige Draco Malfoy, och det Àr tydligt att han Àr den enda ungen i filmen med skÄdespelarerfarenhet) nÀr de andra kidsen gör vad kids gör; flabbar, tappar koncentrationen, Àter godis, tittar in i kameran, undrar nÀr de fÄr gÄ hem. (För den som tvivlar finns fantastiskt extramaterial att tillgÄ pÄ Blu Ray-utgÄvorna). Columbus löste problemet genom att filma Radcliffe, Watson och Grint samtidigt och sedan klippa ihop de stunder dÀr de gav ifrÄn sig bra prestationer (vilket ofta skedde bara av en slump). DÀrför finns fÄ helbilder pÄ dem i filmen, och den skumpiga intrigen kÀnns Ànnu mer blockig och hoppig eftersom varje replik kommer i en nÀrbild, som om dialogerna mellan Harry, Ron och Hermoine pÄgÄr inuti komprimerade, visuella malpÄsar.
Dessa Àr tekniskt sett brister, ja, men det Àr ocksÄ skavanker som bidrar till filmens stÀmning. De vises sten handlar om barn som leker, och om de vuxna som hÄller dem i handen, och sÀttet filmen gjordes Àr bara en förlÀngning av den kÀnslan. Det Àr den dÀr kÀnslan av en teatergrupps blod, svett, tÄrar och skratt; De vises sten kÀnns rakt igenom som ett team effort, resultatet av alla inblandades totala dedikation och hÀngivelse.
Det fina Ă€r att de inte behövt ta sĂ„ mycket hĂ€nsyn till en intrig som Ă€ndĂ„ inte formulerats i speciellt tydliga drag. Deras stora utmaning har varit att transportera Ă„skĂ„daren till en annan vĂ€rld â det Ă€r oftast vad filmer handlar om Ă€ndĂ„; det Ă€r sĂ€rskilt viktigt i fantasygenren och hela den hĂ€r filmens viktigaste uppdrag. Det finns en otrolig glĂ€dje i det hĂ€r. Att bara fĂ„ slĂ€ppa taget och sjunka ner i den hĂ€r vĂ€rlden. Som vuxen kan man inte göra det pĂ„ samma sĂ€tt som barnen, men man kan hĂ„lla dem i handen och se, nĂ€r man ser sig om i filmen, att den Ă€r full av andra vuxna som ocksĂ„ ler och ger varandra menande blickar (se Dumbledores glasögon glida ner pĂ„ Richard Harrisâ nĂ€stipp medan han höjer pĂ„ ögonbrynen och lutar huvudet lite fram). För barnen Ă€r allt det hĂ€r nytt och förundransvĂ€rt. Det finns sĂ„ mycket att utforska, upptĂ€cka, lĂ€ra sig och utvecklas av. Vi, de vuxna, stĂ„r dĂ€r med facit i hand, inför barnens framtid som kommer som en oundviklig dimma i natten.
Men i De vises sten Àr det mesta Ànnu pÄ lek. Vi lÄter de hÀr barnen vara barn, om sÄ bara för en enda gÄng, ett enda kapitel, innan saker blir mer komplicerade; som alltid i livet. LÄt dem nu se, sÄ de inte glömmer, att det finns ljus, glÀdje och hopp i vÀrlden trots att sÄ mÄnga vuxna kan vara sÄ hutlöst elaka. Och trots det mörker som lurar ute i den lÀskiga skogen, som verkar bÀra med sig en kylig aning om nÄgon slags nalkan; nÄgot, eller nÄgon, vÀntar tÄlmodigt dÀr i den dunkla framtiden. Ja, förresten, kanske det till och med finns en stor hund med tre huvuden pÄ tredje vÄningen⊠lÀskigt! Men vore det inte kul att smyga upp dit och se efter?
FREDRIK FYHR
Harry Potter and the Philosopherâs Stone. 2001 STORBRITANNIEN/USA 152 min. fĂ€rg/35mm/2.35:1. R: Chris Columbus. S: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson, Richard Harris, Maggie Smith, Robbie Coltrane, Alan Rickman, Tom Felton, ZoĂ« Wanamaker, Richard Griffiths, Fiona Shaw, Harry Melling, David Bradley, Ian Hart, John Cleese, Warwick Davis, Verne Troyer, John Hurt, Matthew Lewis, Devon Murray, James Phelps, Oliver Phelps, Chris Rankin, Bonnie Wright, Sean Biggerstaff, Jamie Waylett, Joshua Herdman, Derek Deadman, Elizabeth Spriggs, Leslie Phillips (röst), Richard Bremmer (röst).
2 svar pĂ„ âđż Harry Potter och de vises sten (2001)â