Det Ă€r en ironisk titel, Den blomstertid nu kommer, men ironisk pĂ„ vilket sĂ€tt? Ăr det ironiskt för att det inte Ă€r ”blomstertid” som kommer i filmen, utan en mystisk attack? Eller Ă€r det bara ironiskt för att det fasiken aldrig blir fint vĂ€der pĂ„ midsommar?
Jo, det ska vara en mörk och dyster katastroffilm, jag missade inte det. Den handlar om att en mystisk attack sker pĂ„ landets mark; ett dĂ„d sker i Stockholm, IS tar pĂ„ sig det (sĂ€ger de pĂ„ TV, i alla fall) och sedan börjar det hĂ€nda Ă€nnu konstigare saker. Det Ă€r inte det att ett jĂ€mngrĂ„tt ovĂ€der drar in över hela landet (what else is new) utan att folk börjar tappa sinnesförmĂ„gan och köra in i varandra ĂĄ la Shyamalans The Happening (2008). Detta sker pĂ„ midsommar, ergo âDen blomstertidâŠâ SĂ„, vad? Filmen heter sĂ„ för att det lĂ„ter lite snyggt och mörkt sĂ„dĂ€r? (Naturligtvis spelas en lĂ„ngsam, melankolisk version av sĂ„ngen i eftertexterna).
Det hade sÄklart dugt för en svensk Independence Day. Men Àr det filmen Den blomstertid nu kommer vill vara? LÄt oss ponera att titeln (och filmen) har en större betydelse, att den inte bara Àr en pretentiös lÀngtan efter oomph för oomphets skull; hur ska den betydelsen tolkas?
Upptakten Ă€r ovĂ€ntat stark â faktiskt Ă€r första halvan av filmen riktigt imponerande â och skildrar hur en tystlĂ„ten och osĂ€ker grabb (Alex; Christoffer Nordenrot) rymmer hemifrĂ„n, undan en pappa som har allvarliga aggressionsproblem, efter att hans mamma lĂ€mnat dem. PĂ„ julafton har Alex önskat sig en gitarr. Pappan skĂ€ller ut honom för de Ă€r ju inte gjorda av pengar. Men i hemlighet har han byggt en gitarr Ă„t sin son. NĂ€r mamman pĂ„ egen hand köper en gitarr blir han rasande och slĂ„r sönder bĂ„da.
SÄ himla onödigt! Allt denna familj behöver Àr ju bara pyttelite mer kommunikation. Kan inte pappan Ätminstone berÀtta för sin fru att han byggt gitarren? Men det gör han inte. Stoltheten kommer i vÀgen, behovet av att vara karln i huset. Huj-uj-uj, det Àr tyvÀrr inte ett orealistiskt scenario. Det hade aldrig hÀnt i Frankrike! Eller i nÄgot land dÀr man faktiskt pratar med varandra, antar jag.
Ett dussin Ă„r senare Ă€r Alex framgĂ„ngsrik musiker och pappan konspirationsteoretiker, besatt av tanken pĂ„ att ryssen kommer, fan han Ă€r sĂ€kert redan hĂ€r. Ute i buskarna, för att inte tala om Ăstersjön; han knaprar i telefonledningarna, har koll pĂ„ vart din postlĂ„da bor. Alex i sin tur har blivit en slags zombie, som stĂ€nger igen alla sina kĂ€nslor.
Dessa spÀnningar Àr verkligt spÀnnande, just för att de inte kommer med nÄgra förmildrande omstÀndigheter. Filmen fördömer Sverige som ett land av emotionella analfabeter som Àr slavar under sina rÀdslor, sÄ fobiska för sitt eget intellekt att de inte ens kan ta ton för att rÀdda sig sjÀlva. Det Àr inte landet lagom utan nÄgot svagare Àn sÄ; lilleputtarnas land, ett folk utan munskydd; devisen som gÀller Àr att det Àr sÀkrast att ta det osÀkra och inte göra nÄgot alls. Notera vad som sker nÀr VÀsterbron exploderar. Typ ingenting. Folk stÄr vid sina bilar och undrar hur de ska ta sig hem nu dÄ. IS tar pÄ sig skulden för terrordÄdet men ingen i filmen nÀmner det eller verkar berörda av det hela till nÄgon mÄn. NÀr Alex ÄtervÀnder till sin hemstad, för att delta pÄ sin mors begravning, Àr det bara det gamla vanliga. Regn pÄ midsommar nu igen. Ja man vet aldrig hur det ska bli.
NÀr katastrofen sedan kommer pÄ allvar sÄ finns det ocksÄ en pregnant laddning i dess mystiska omstÀndigheter. Ingen fattar vad som hÀnder. Nej, och inget passar svensken bÀttre. In mot skyddsrummet! Hoppas pÄ att regeringen löser det. Ner kommer helikoptrar som tagna ur en dyr reklamfilm för försvarsmakten.
Det Ă€r vĂ€rt att poĂ€ngtera hur effektiv filmen till en början Ă€r. Mycket gjordes av faktumet att filmen kickstartade en rekordkampanj och med tanke pĂ„ budgeten â runt 18 miljoner â Ă€r det verkligen imponerande hur övertygande den hĂ€r katastrofen krĂ€nger sig över oss. Det talar ocksĂ„ för att det finns en lĂ€ngtan efter en svensk film som anstrĂ€nger sig för att göra nĂ„got mer Ă€n att bara duga; en svensk film som Ă€r pĂ„kostad men som samtidigt kĂ€nns sĂ€regen, nĂ„got annat Ă€n Johan Falk eller nĂ„got i stil med den förutsĂ€gbara norska katastroffilmen VĂ„gen. En god timme av Den blomstertid nu kommer införlivar det löftet; det Ă€r inte bara spĂ€nnande och tilltalande, det kĂ€nns inte riktigt som nĂ„gon film frĂ„n nĂ„got annat land (lĂ€s USA); det Ă€r drivet av neuroser och spĂ€nningar som Ă€r specifikt angelĂ€gna i just Sverige.
Att filmen sedan pyser ut mer och mer i andra hĂ€lften? Ja, det hade man vĂ€l kunnat rĂ€kna med. Besviken som en fotbollsfarsa kan man gĂ„ hem och konstatera att ja âdet började ju bra i alla fallâ och sĂ„. Man fĂ„r vara glad för det lilla!
(Spoilers för hela filmen nu, och sÄ vidare).
LÀnge har jag suttit och vridit och vÀnt pÄ hur man ska tolka det som hÀnder i filmens andra hÀlft. Det gÄr att tolka pÄ flera olika sÀtt, men det har tyvÀrr inte att göra med en sÀker röst bakom kameran, utan för att osammanhÀngande godtyckligheter lÀcker in i filmens struktur. Det hela blev mindre komplicerat för mig nÀr jag lÀste en glatt insmickrande intervju med regissören (Victor Danell) och manusförfattaren (Nordenrot) dÀr man diskuterar oklara (och ibland helt frÄnvarande) element i filmen som om de vore helt sjÀlvklara. Attacken gör att man tappar minnet, ryssen ligger bakom, karaktÀrerna ska vi gilla (?) och den irrelevanta romansen mellan Alex och gamla flamman Anna (Lisa Henni) Àr i verkligheten filmens stora romantiska centrum.
Ja, det lÄter ju som en film, men jag har inte sett den. Jag tycker inte heller det verkar som att de pÄ allvar övervÀgt hur den filmen faktiskt ska införlivas.
Vi fÄr helt enkelt ta det i punktform.
Att ”nĂ„got i regnet” gör att folk ”tappar minnet” Ă€r lite grann som att sĂ€ga att ”nĂ„got i filmen” gör sĂ„ att karaktĂ€rerna blir ”nĂ„got”. Att regnet Ă€r vad karaktĂ€rerna ska se upp för Ă€r visserligen en förklaring för vad som hĂ€nt under filmens första hĂ€lft, men exposition verkar ocksĂ„ vara det enda syftet. Trots att regn mĂ„ste vara svĂ„rt att undvika finns ingen scen dĂ€r karaktĂ€rerna försöker undvika det; tvĂ€rtom springer de rakt ut ur sin skyddsbunker utan att hotet alls accentueras. Den gĂ„ng dĂ„ karaktĂ€rerna faktiskt hamnar under regnet – i slutet – verkar det snarare som att de bara kapitulerat inför det. Och tydligen klarar man sig förresten oskadd om man har en luva pĂ„ huvudet (se bilden högst upp).
En sĂ„ vardaglig sak som regn Ă€r svĂ„r att göra hotfull, sĂ„klart. Det vore Ă€nnu bĂ€ttre om vi förstod vad det innebĂ€r att man ”förlorar sina minnen” av att komma i kontakt med det. Blir man dement och lite förvirrad? Eller blir man som Guy Pearce i Memento? Eller ska vi förstĂ„ ”tappa minnet” som att man blir en hjĂ€rndöd zombie? Hur dĂ„? Bristen pĂ„ specifikation gör det svĂ„rt att emotionellt identifiera sig med filmens hot, sĂ€rskilt eftersom vi aldrig fĂ„r se vad som hĂ€nder nĂ€r nĂ„gon faktiskt fĂ„r regnet pĂ„ sig; nĂ€r Alex till sist stĂ„r under regnet drabbas han av en massa synvillor och fantasiminnen, vilket leder oss till att tro att det förgiftade regnet faktiskt fĂ„r ens minnen att förĂ€ndras snarare Ă€n ”försvinna”. Om Alex minnen verkligen försvinner blir heller aldrig helt tydligt. Jag funderade pĂ„ om inte Alex kanske var immun? Vem sĂ€ger att han faktiskt ”tappar minnet” pĂ„ riktigt nĂ€r han stĂ„r dĂ€r och ser lite halvt utzonad ut? Ăr det sĂ„ en ”regnzombie” ser ut? Vem vet. Ett annat problem Ă€r att Alex har fler deppiga minnen Ă€n glada, sĂ„ eftersom han inte kunde lösa sina uppenbara aggressionsproblem under intrigens lopp kanske det Ă€r lika bra att han inte minns nĂ„got alls. Hellre dö som en god man och allt det dĂ€r.
Ăver till den ryska grejen. Den mystiska attacken hade gĂ€rna kunnat förbli mystisk, eftersom vi fortfarande inte fĂ„r nĂ„gon förklaring till hur den gĂ„tt till eller direkt varför. Jo, filmen slutar med en bild pĂ„ Putin, vilket Ă€r som om RĂ€dda menige Ryan hade slutat med en bild pĂ„ Hitler. (Allt var ju trots allt Hitlers fel i den filmen!) Det Ă€r en amatörmĂ€ssig cop-out i en film som annars inte har nĂ„gon ”röd” trĂ„d av det hĂ€r slaget, annat Ă€n Björn, Alex farsa, som yrar om konspirationsteorier vi inte fĂ„r anledning att tro pĂ„. Han fĂ„r slĂ„ss mot en insatsstyrka vars identitet aldrig förklaras. Hade man tagit idĂ©n pĂ„ allvar hade man kunnat slĂ€nga in en muskulös legoknekt vid namn Boris, men dĂ„ kanske man insett hur fĂ„nig premissen faktiskt Ă€r. Eftersom Björns konspirationsteorier ocksĂ„ Ă€r lĂ€nkade till hans familjs förfall har vi goda anledningar till att tro att han hittat pĂ„ dessa konspirationer som en försvarsmekanism för att slippa ta ansvar för sitt liv. (Detta Ă€r ett exempel pĂ„ ett av filmens övergripande problem, att den oavsiktligt skapar en logik som Ă€r mer rimlig Ă€n den som filmskaparna tĂ€nkt sig). Att han sedan fĂ„r rĂ€tt gör bara att trĂ„darna kör ihop sig.
Detta Àr kanske det konstigaste med filmen. KaraktÀrernas psykologiska profiler Àr helt realistiska. Alex kan knappast ses som en hjÀlte. Han Àr och har förblivit pÄverkad av sin destruktive far. Han har Àrvt Björns aggressionsproblem, och trots att en apokalyps stundar hinner han bli orimligt svartsjuk pÄ gamla flamman Anna som haft mage att skaffa man och barn medan han varit borta. Han som gav henne en sÄng i julklapp för alla de dÀr Ären sedan! En som han inte vÄgade ge henne, det vill sÀga. Mer Àn nÄgon vemodig bad boy Àr Alex en störd figur; lÄst i samma oförmÄga att uttrycka sina kÀnslor som sin far, och han har blivit precis lika monstruös; oförmögen att ens övervÀga att Äka och hÀmta Annas femÄriga dotter, en varelse han aldrig övervÀger med vare sig en blick eller ord. Allt vi ser föreslÄr att Alex och Björn Àr destruktiva manssyndrom, lÄsta i sin oförmÄga att kommunicera med omvÀrlden. Denna oförmÄga har bara gjort deras liv till tragiskt tomma ekokammare; Björn sitter i sitt tomma hus, Alex runt sina tomt ekande syntar. Björns idé om en familj Àr ett oförtjÀnt privilegium han hÄller krampaktigt vid, trots att han sedan lÀnge förlorat. Alex vision om Anna Àr en omogen fantasi som han hÄller krampaktigt vid, trots att han sedan lÀnge förlorat.
Men i slutet fixerar sig filmen Ă€ndĂ„ vid Alex och Annas triviala ungdomsromans, som om det var nĂ„got viktigt med den, trots att allt vi sett hittills föreslĂ„r att karaktĂ€rerna behöver tĂ€nka pĂ„ sig sjĂ€lva och att deras lĂ€xa Ă€r att viktigare saker finns att tĂ€nka pĂ„ Ă€n ”the problems of three little people”. Anna har familj och Alex svĂ„ra emotionella problem. Ingenting i filmen övertygar om att just deras ”romans” var sĂ„ speciell (kĂ€nde de ens varandra speciellt bra nĂ€r de var unga?) Alex hang-up pĂ„ Anna kan bara kopplas till hans vrede mot sina förĂ€ldrar, och nĂ€r det pĂ„stĂ„s att Anna lĂ€ngtat efter Alex hela sitt liv finns ingenting, i vare sig Lisa Hennis framtrĂ€dande eller manuset i övrigt, som föreslĂ„r det. TvĂ€rtom verkar hon tveka och föredra att se pĂ„ Alex som en platonisk halvfrĂ€mling; Ă„terigen missar filmen möjligheten att ge henne en kĂ€rleksförklaring, om de nu faktiskt sjĂ€lva tror pĂ„ berĂ€ttelsen de vill kommunicera. Danell och Nordenrot verkar tro att de kan vela kvar i nĂ„gon slags tilltĂ€nkt ”ambivalens”, som bara blir förvirrade halvformuleringar, nĂ€r de borde vĂ„ga slĂ€ppa sargen och göra dessa karaktĂ€rer till vad de tĂ€nkt sig.
Som det ser ut nu har Alex aldrig gjort sig förtjĂ€nt av Annas kĂ€rlek och om hon Ă€lskar honom förtjĂ€nar vi en förklaring vi aldrig fĂ„r (annat Ă€n i en oavsiktligt luddig slutscen dĂ€r de Ă€ndĂ„ tappar de minnen de har). Ănnu vĂ€rre Ă€r det med Björn, som fĂ„r en rosebud i form av gitarren han byggt Ă„t sin son. Det finns en anledning till att en försoning mellan far och son inte kan komma förrĂ€n pappan Ă€r död och sonen ser en vision som kommer frĂ„n ingenstans. Som filmen ser ut finns ingen annan lösning Ă€n denna akuta operation – medan de lever kan manuset inte hitta orden. Det Ă€r för att manuset hĂ„ller karaktĂ€rernas viljor tillbaka, det sviker dem och vĂ€grar dem autonomi. Lika kedjad som Alex Ă€r till sin stoiska pose, lika kedjad Ă€r han till manusets konfliktrĂ€dsla. Det filmen inte vĂ„gar sĂ€ga – det den kanske inte vĂ„gar inse – Ă€r att en katastrof sĂ€tter det viktigaste pĂ„ sin spets. Och det viktigaste Ă€r inte den gamla flamman man hade frĂ„n gymnasiet eller att förstĂ„ ”den fina sidan” hos den halvgalna far som bygger en gitarr Ă„t sin son bara för att sedan slĂ„ sönder den, nĂ€r han inser att den faktiskt var för sonen att spela pĂ„ och inte för honom sjĂ€lv att ge.
Om Alex förlorar sina minnen i slutet sĂ„ kanske han fĂ„r en ny chans till att bli en bĂ€ttre person, och det Ă€r ju det positiva ljuset som jag vĂ€ljer att tolka filmen i. Att jag kan göra det har att göra med att filmen inte Ă€r tillrĂ€ckligt genomtĂ€nkt eller tydligt formulerad. Nu lĂ„ter det kanske som att jag Ă€r rĂ€tt taskig mot filmen – jag som nyligen lovat att bli snĂ€ll – men jag vill tro att det hĂ€r Ă€r konstruktiv kritik och jag hade inte bemödat mig om jag inte tyckte att filmens första timme var sĂ„ imponerande och lovande. Det Ă€r pĂ„ sĂ€tt och vis inte svĂ„rt att förstĂ„ att en film som Den blomstertid nu kommer inte kan bli bĂ€ttre Ă€n sĂ„ hĂ€r. Den vĂ€xlar mellan impulser och inspirationer eftersom den saknar en tradition att stĂ„ pĂ„; förutom försvenskad jĂ€nkaraction i Johan Falk-stuk finns det ingen som riktigt vet hur en svensk genrefilm pĂ„ den hĂ€r nivĂ„n ska se ut. Det man hade kunnat göra dĂ„ Ă€r att förankra sĂ„ mycket som möjligt i sĂ„ tydligt och konsekvent berĂ€ttande som möjligt. Kanske det blir mer av det i Med lust och fĂ€gring stor, vem vet.
FREDRIK FYHR
PS.
Ăven om filmen har en de facto regissör, Victor Danell, krediteras det som ”en film av Crazy Pictures”, dvs. produktionsbolaget. Författaren Ă€r död, lĂ€nge leve företaget.
2018 SVERIGE 129 min. fÀrg/codex/2.39:1. R: Victor Danell. S: Christoffer Nordenrot, Lisa Henni, Jesper Barkselius, Pia Halvorsen, Magnus Sundberg, Krister Kern, Karin Bertling, Ulrika BÀckström, Alexej Manvelov, Yngve Dahlberg, HÄhan Ehn, Tarmo Sakari Hietala, Niklas Jarneheim, Arvin Kananian, Lo Lexfors, Liselott Lindeborg, Rickard Lundquist, Carlos Fernando, Rikard Svensson, Johan WÄhlin, Eleonor Leone, Erik Bolin, Magdalen Eshaya, Carina Perenkranz.