Jag ska försöka komma ihĂ„g att vara mer positiv i framtiden. Man tar saker för givet. Man missar sakerna man borde ta vara pĂ„. Man gĂ„r tillbaka femton Ă„r senare och tĂ€nker: âHur kunde jag missa att 30 minuter av Doom Ă€r helt okej?â Jag vet svaret: Jag var för upptagen med att utgĂ„ frĂ„n att hela skiten var skit, och det var viktigt att poĂ€ngtera vilket skit det var. Jag sĂ„g att den försökte nĂ„got Ă€ndĂ„, dĂ€r mellan lagren av skrammel och skrot, men jag lĂ€t inte filmen fĂ„ det. Skit ska skit ha, tĂ€nkte lilla jag.
Jag tror inte att jag uppskattar samma sak som man uppskattade nĂ€r man visade filmen pĂ„ A-kursen i filmvetenskap, vilket man gjorde nĂ€r jag gick den kursen för upp emot tvĂ„ Ă„rtionden sedan nu. Modeordet dĂ„ var konvergens. Ett par minuter i slutet av filmen gĂ„r över till ett POV-perspektiv och hela filmen förvandlas till en first person shooter. âDetta Ă€r framtiden!â kanske man tĂ€nkte. Spel möter spelfilm, interaktivitet 2.0.
Man kanske borde lÄtit den tanken buffra nÄgra varv till, men det Àr ju sÄ svÄrt nÀr man ska försöka sÀtta fingret pÄ vad nutiden handlar om. Ofta Àr det sakerna man skrattar Ät som tjugo Är senare visar sig bli klassiska. NÀr saker inte behöver bedömas utifrÄn nÄgon nervös zeitgeist i nuet, nÀr man bara kan se saker för vad de Àr, inser man plötsligt att det fanns vÀrde i det. Jag har aldrig, och jag kommer aldrig nÄgonsin förstÄ, varför man inte bara vÀljer att ha den instÀllningen frÄn början.
Nu Àr inte Doom mycket mer Àn en halvt renderad restfil frÄn tiden den gjordes i, och tillÄt mig understryka att filmen Àr precis lika dÄlig som den alltid varit.
Men den har, som sagt, runt 30 minuter som lÀmnar mig fundersam.
Dessa 30 minuter kommer efter en första timme som Ă€r, ja, jag sĂ€ger det igen, skit. Ren och skĂ€r skit. Filmen Ă€r lĂ€nge inget mer och inget mindre Ă€n en tom och tung Aliens-klon dĂ€r machosoldater skickas till nĂ„got labb eller annat pĂ„ Mars, efter de obligatoriska orovĂ€ckande signalerna. VĂ€l dĂ€r pĂ„gĂ„r förstĂ„s fuffens forskning (ledd av en verkligt bortkommen Rosamund Pike) och det visar sig att folk blivit zombies och/eller muterats till diverse monster. Det enda som saknas Ă€r att de âcut the power manâ!
Datorspelet âDoomâ hade sĂ„klart kunnat bli en perfekt Aliens-klon, för all del, men istĂ€llet för det röj som borde vara osökt sysslar Doom med en massa utdraget tjafs med smygehuk i korridorer och meningslösa undersökningar av ointressanta mutationer, som om vi verkligen bryr oss om vad som pĂ„gĂ„r hĂ€r; filmen Ă€r före sin tid, men inte som nĂ„got annat Ă€n en prelud till Sharknado-eran av VOD-sci fi, dĂ€r varje ansats till spĂ€nning Ă€r lika lĂ„g som budgeten.
En hel timme av tung, murkig meningslöshet slÀpar sig fram, monstren blir mer och mer sugna pÄ att Àta fler och fler soldater och vÄra hjÀltar mÄste naturligtvis fly för sina liv, Àven om det tar ett bra tag innan de fattar galoppen⊠sedan kommer, som sagt, 30 minuter som obegripligt nog Àr helt okej. (Spoiler alert, för de som faktiskt bryr sig).
Dwayne Johnson, som pĂ„ den hĂ€r tiden fortfarande kallades The Rock, spelar vĂ„r machohjĂ€lte, den karismatiska alfapackledaren som fĂ„r Ă€ran att tjonga ivĂ€g nĂ„gra salvor med vĂ€rldens största pistol. Allting föreslĂ„r att han kommer leda alla till sĂ€kerhet. IstĂ€llet förvandlas han till Tom Berenger i Plutonen (1986) och blir filmens skurk! Han Ă€r inte den militaristiska rĂ€ddaren, tvĂ€rtom Ă€r han symbolen för militĂ€r ondska. Hans order Ă€r att hĂ€mta hem sĂ„ mycket av âdatanâ han kan, och han beslutar sig för att ha ihjĂ€l alla som kommer i hans vĂ€g â inklusive alla överlevare han kan hitta, vare sig de Ă€r mĂ€n, kvinnor eller barn.
I vÀgen stÄr Karl Urban, som introduceras som filmens wildcard, vÄr Michael Biehn som hade verkat fÄ i uppdrag att kÀra ner sig i Rosamund Pike, hade det inte varit för att de ska vara syskon i filmen. NÄvÀl, det visar sig att Urban blir vÄr hjÀlte istÀllet, och han blir den som mÄste trotsa sitt befÀl (naturligtvis Àr de ocksÄ gamla kompisar) och försöka överleva inte bara onda monster utan The Rock, som alltsÄ Àr MÀnniskan, ni vet, Det Största Monstret Av Alla.
Det hÀr Àr naturligtvis inte nÄgon storartad konflikt, den Àr inte ens originell, men den fick mig ÀndÄ att haja till och sÀtta mig upp lite rakare framför filmen. Fler andra karaktÀrer börjar nÀmligen bete sig lite ovÀntat hÀromkring ocksÄ; filmens skitstövel, till exempel, som vi fram tills nu bara ska stöna Ät och vilja dö, börjar bete sig rationellt och skicka efter hjÀlp. Jag kan inte riktigt minnas senaste gÄngen den dummaste karaktÀren halvvÀgs in börjar göra de smartaste sakerna.
Men, och detta Àr mest relevant, kampen mellan Karl Urban och The Rock Àr, under dessa 30 minuter, helt rimlig sci fi-spÀnning. Kontexten kommer, om jag förstÄr det rÀtt, frÄn nÄgon plot point i nÄgot Doom-spel (som filmen i övrigt inte bemödar sig med att följa speciellt noga) men den hade naturligtvis inte blivit av hade det inte varit för lill-Bushs intÄg i Irak tvÄ Är tidigare.
Efter den dÀr halvtimmen hoppar filmen in i sin ökÀnda POV-snutt och sedan följer en lÄngtrÄkig final och det Àr som att filmen gÄr och lÀgger sig igen och blir samma soppa den började som.
Men under den dÀr halvtimmen, instoppad djupt in i filmen som om den vore en urgröpt kyckling, mÄste jag ÀndÄ sÀga att det började hÀnda grejer. HjÀlten blir skurk och killen vi inte varit sÀker pÄ mÄste stÄ upp för det rÀtta och goda. De Àr fast pÄ en plats och ingen av de tvÄ kan ge sig. Det Àr en billig twist i en rudimentÀr film, men det Àr rÄ energi lik förbannat.
Jag blev sĂ„ överraskad över den hĂ€r halvtimmen att den fick mig att begrunda min syn pĂ„ moderna actionspektakel frĂ„n (bland annat men i synnerhet) Marvel. Ăven i en skruttfilm som Doom gĂ€ller regeln att om karaktĂ€rer Ă€r tillrĂ€ckligt kompromisslösa kommer nĂ„got slags spĂ€nnande dramatik uppstĂ„, medan karaktĂ€rer i Marvelfilmer slinker igenom den ena actionscenen efter den andra som slime mellan sprickorna pĂ„ ett stengolv.
Jag uppskattar en film som Guardians of the Galaxy (2014) som tvÄ timmar solid matiné. Men jag kÀnde mer i dessa 30 minuter av Doom Àn vad jag gjorde under hela den filmen. Det Àr synd att helheten rÀknas, och att Doom trÄkigt nog Àr en skitfilm som ingen behöver se. Samtidigt. Den ena filmen Àr tvÄ timmar av jÀsande glosoppa; den andra Àr tvÄ tyngre timmar dÀr 30 minuter faktiskt höjer pulsen. Ska jag se om nÄgondera sÄ kan jag lika gÀrna singla slant om vilken.
FREDRIK FYHR
2005 USA/TYSKLAND/STORBRITANNIEN/TJECKIEN 108 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Andrzej Bartkowiak. S: Karl Urban, The Rock (Dwayne Johnson), Rosamund Pike, Dexter Fletcher, Ben Daniels, Al Weaver, Richard Brake, Yao Chin, Razaaq Adoti, Deobia Oparei, Brian Steele, Robert Russell, Daniel York, Ian Hughes, Sara Houghton.
PS.
Denna recension skrevs ursprungligen 20 juni 2020 och betygsattes 1.5/4.