”Vad Ă€r bĂ€st? Att leva som ett monster eller dö som en god man?”
Shutter Island slutar med denna ofta citerade replik, vilken verkar föreslĂ„ en okomplicerad liten aha-upplevelse. Kanske Teddy, oavsett hur frisk eller sjuk han Ă€r, lĂ„ter sig bli lobotomerad för att slippa tĂ€nka pĂ„ sitt liv? Som tidigare nĂ€mnts vaggar filmen hĂ€r in oss i tron att lĂ€karnas förklaring Ă€r den ”sanna” och att Teddy verkligen Ă€r Edward Daniels, att han dödat sin fru som dödade deras barn, etc. Vi vet det inte minst eftersom Teddys summa summarum hĂ€r Ă€r en tydligt markerad bit filmgrammatik. Repliken Ă€r vad vi kan kalla för den tydligast tĂ€nkbara tematiken nĂ€mligen sensmoralen. Den kommer gĂ€rna mot slutet av en film, sĂ€rskilt en amerikansk, sĂ„ att publiken verkligen ska förstĂ„ vad allt handlat om.
(NÄgra tidigare anvÀnda exempel)
Den del av vÄr tankeförmÄga som vet hur man lÀser film lÀser automatiskt in symboliken i Teddys replik. Vi förstÄr att filmen nu försöker sÀga nÄgot till oss: Detta Àr en sjuk mÀnniska som hellre vill lobotomeras Àn leva kvar med minnena av sitt förflutna. Vi kan spekulera i om detta sker i ett fönster av klarhet eller inte, men vi kan inte förneka att filmen helt klart nÄr nÄgon slags poetisk slutklÀm.
Den hÀr tekniken Àr sÄ effektiv att vi enkelt förbiser de sakerna som Àr mindre accentuerade (som jag nÀmnt i de tidigare delarna): Vi fÄr aldrig se lÀkarna tala enskilt, sÄ vi fÄr det aldrig bekrÀftat att det de sÀger Àr sant. (Hade filmen verkligen insisterat pÄ att alla ska förstÄ hade den garanterat haft Ätminstone en sÄdan scen). Vi missar kopplingen att ishackan överensstÀmmer med vad Rachel-i-grottan sa, och att det som nu sker (han övertygas om sin galenskap) Àr exakt vad hon sa skulle hÀnda. Vi missar Àven att doktor Sheehan stÄr för filmens sista replik:
”Teddy?”
Konspirationsteoretikern undrar varför Sheehan sĂ€ger ”Teddy” om nu hela maskeraden redan Ă€r avslöjad.
Ett motargument Ă€r enkelt: Dialogen de just hade skedde utifrĂ„n förutsĂ€ttningen att Edward halkat tillbaka in i sin roll. Kanske frĂ„getecknet efter ordet (”Teddy?”) lika mycket Ă€r Sheehan som undrar om de fortfarande ”leker” eller inte.
Men min poĂ€ng Ă€r inte att argumentera för det ena eller det andra. Min poĂ€ng Ă€r att saker sĂ€llan blir solklara i den hĂ€r filmen. Det mesta Ă€r ambivalent. Till och med det som verkar mest sannolikt bekrĂ€ftas aldrig. MĂ„nga kanske inte kĂ€nner att de behöver bli skrivna pĂ„ nĂ€san, men det hĂ€r Ă€r inte en frĂ„ga om smak. En amerikansk mainstreamfilm, som denna, skriver en pĂ„ nĂ€san. Det hör till förvĂ€ntningarna. Om den inte gör det sĂ„ Ă€r nĂ„got pĂ„ tok. Shutter Island spelar ocksĂ„ pĂ„ de flesta tekniska och estetiska mainstreamkonventioner, men undviker en: Ăvertydlighet. Ingenting som sĂ€gs och görs Ă€r nĂ„gonsin helt sĂ€kert. Informationen vi fĂ„r glider omkring som pĂ„ en curlingbana, in och ut ur den ena möjligheten; till sist tror vi att vi vet vad vi sett pĂ„, men inte heller det kan sĂ€kerstĂ€llas. De som ogillar filmen klagar (förmodligen dĂ€rför) pĂ„ att storyn Ă€r rörig och full av logikluckor. Men poĂ€ngen Ă€r sĂ„klart att galenskap inte tillĂ„ter logik. DĂ€rav den frustrerande jakten pĂ„ kontroll. Som gĂ„r i alla riktningar och, liksom konspirationsteoretikern, försöker pussla ihop ett pussel med en miljon bitar som till slut bara kan sitta ihop som en PicassomĂ„lning.
Jaha, kanske nÄgon dÄ undrar. Vad Àr poÀngen med en film man aldrig helt kan förstÄ sig pÄ? Gör man det inte lite lÀtt för sig genom att spela ut alla kort mot varandra?
Tja… kanske? Men en bra film har mer att bjuda pĂ„ Ă€n sin intrig.
Faktum Àr att det finns vÀldigt mÄnga sÀtt att se pÄ film som de flesta inte övervÀger.
Det Ă€r föremĂ„l för en annan text, men lĂ„t oss ha i Ă„tanke begrepp som ton och stĂ€mning. Vad vi menar nĂ€r vi sĂ€ger att en film Ă€r lyrisk. Jag skulle pĂ„stĂ„ att det inte bara Ă€r en definition av att nĂ„got Ă€r stĂ€mningsfullt utan Ă€ven ett tecken pĂ„ en film som har nĂ„got gemensamt med musik och poesi. Som Scorsese sjĂ€lv sagt: ”Film and music are inseparable. They always have been and always will be.”
Scorsese Ă€r berömd för sina montage och sina nĂ€stan surrealistiskt svepande scener (inledningen pĂ„ Gangs of New York, De Niro i ringen i Tjuren frĂ„n Bronx, de lĂ„nga tagningarna i Maffiabröder och Casino) men sĂ„dana sekvenser Ă€r inte bara snajdigt fluff. Scorsese stannar i sĂ„dana rörelser för att de Ă€r viktiga, de fĂ€rglĂ€gger vĂ„r upplevelse av filmen samtidigt som de dikterar bĂ„de stĂ€mningen och tempot, liksom i en dikt. Och precis som i en dikt börjar Scorseses bilder leva sina egna liv, konnotationer och kontexter börjar fyra av som raketer i oss; vi talar om en konstnĂ€r som helt enkelt kört ner en kulturell mĂ€tarstav i jorden – upp ur jorden kommer USA:s historia, rasism och förtryck, fattigdom och hederskulturer, maskulin misĂ€r, katolicism, allt och mer dĂ€rtill; resultatet Ă€r stoffet. Det behöver inte vara sĂ„ att det Ă€r just intrigen som hĂ€nger ihop alldeles logiskt och samtidigt rĂ„kar fungera som ”symbolism”. Det rĂ€cker med att bilderna vĂ€cker idĂ©er för att filmen ska vara bra.
Hos Scorsese Ă€r det dessutom sĂ„ att alla idĂ©er har rötter. De Ă€r inte subjektiva fantasier eller spekulationer. IdĂ©vĂ€rlden i Scorseses filmer har en stark social, kollektiv prĂ€gel. Hans berĂ€ttelser prĂ€glas inte av individens vision utan av samhĂ€llets; de handlar om hur grupper eller föreningar fungerar, vare sig det rör sig om gangsters, ambulansmĂ€n eller prĂ€ster. Scorseses antihjĂ€ltar misslyckas med att fungera ihop med andra (Liotta i Maffiabröder, De Niro i Casino) men inte för att de inte försökt. De verkligt olyckliga hjĂ€ltarna i Scorseses filmer, de verkligt tragiska hjĂ€ltarna, Ă€r alltid dömda pĂ„ grund av sin totala ensamhet, sin obestridbara oförmĂ„ga att fungera ihop med resten av samhĂ€llet – Jake LaMotta, Travis Bickle och hĂ€r Teddy Daniels.
Gruppen i Shutter Island, för det finns ÀndÄ alltid en grupp i Scorseses filmer, Àr psykologsamfundet. LÀkarna Cawley och Naehring representerar tvÄ sidor. Dels den moderna, progressiva lÀkaren som tror pÄ lÀkemedel och terapi, dvs att Àven vÄldsamma och svÄrt sjuka patienter behöver bli vÀrdigt bemötta; dels den andra som tror pÄ elchocker och isolation, dvs att psykiskt sjuka mÀnniskor helt enkelt mÄste kasseras frÄn samhÀllet. Rent filosofiskt Àr detta en frÄga om huruvida vi strÀvar efter harmoni eller konflikt, och det Àr en frÄga som fortfarande ligger och pyr som nÄgot mÀrkligt tabu begravt under skol- och vÄrddebatter.
Mer konkret, vad gĂ€ller Shutter Island, handlar det om en tid i den psykologiska historien (1950-talet) dĂ„ de tvĂ„ disciplinerna hade krockat och stod mot varandra. Den som Ă€ger Blu-Rayn kan med fördel se ett par riktigt belysande dokumentĂ€rer om denna historiska period, hur fasansfull ”vĂ„rden” sĂ„g ut innan medicinering och terapi kom in i bilden. Man begick helt enkelt vĂ„ld mot mĂ€nniskor och behandlade dem med mindre vĂ€rdighet Ă€n mĂ„nga djur. MĂ€nniskans förmĂ„ga till ondska Ă„terkommer, sĂ„klart, i Förintelsen – och det Ă€r inte för inte Teddy har lika mĂ„nga flashbacks till Dachau som han har till sin döda fru. I och med Teddys vĂ„ldshandling, att han dödat sin fru, har han gjort sig beslĂ€ktad med nazisterna, av den enkla anledningen att han trĂ€tt över pĂ„ den sida som tillhör de vĂ„ldsamma. Naehring, den regressiva lĂ€karen, konstaterar att han Ă€r en ”vĂ„ldsam man”. Vilket av allt att döma Naehring sĂ„klart ocksĂ„ Ă€r.
De hÀr moraliska konflikterna passar utmÀrkt ihop med Scorseses stÀndiga tematik om andlig konflikt och katolsk skuld. Hans filmer handlar nÀstan alltid om mÀn som försöker vinna kampen om sin egen sjÀl. Denna kamp Àr allvarligare och mer djupgÄende Àn nÄgon annan kamp, och det Àr det allvaret som alltid strÄlar ut ur hans huvudpersoner. HÀr Àr Teddy inte bara förlorad i skuld och förnekelse, han Àr smittad och traumatiskt pÄverkad ocksÄ av psykologernas kamp och av minnet av andra vÀrldskrigets nazism, 1900-talets stora Àrr pÄ vÀrldskartan.
Ihop med musiken – en konstellation frĂ„n en massa olika kĂ€llor, sammanstĂ€lld av Robbie Richardson – skapar dessa saker en hemsökt, sjĂ€lfull och sörjande ton Ă„t filmen, en dĂ€r mĂ€nsklighetens vĂ„ld blöder in i varje scen, trots (eller kanske just för) att det samtidigt Ă€r en totalt syntetisk film, dĂ€r vi hela tiden Ă€r varse att vi ser pĂ„ ett riggat, lite tungt och mekaniskt spektakel frĂ„n kinematografen. Det Ă€r som att nĂ„got blöder ut mellan sprickorna pĂ„ den hĂ„rda maskinen, som en pansarvagn som lĂ€cker blod. Man finner det hĂ€r i filmens andrastĂ€mma – alla filmer har en andrastĂ€mma, vi Ă€r bara allmĂ€nt dĂ„ligt trĂ€nade pĂ„ att leta efter kvalitĂ©er dĂ€r, eller förstĂ„ att helheten Ă€r irrelevant utan den.
Kanske det Ă€r just Scorseses lyriska tendenser, hans vilja att tĂ€nka i termer av poesi snarare Ă€n prosa, som gör att hans huvudpersoner ofta slutar pĂ„ en undflyende, ambivalent not. Scorseses filmer handlar om mĂ€n som lever i nĂ„gon form av förnekelse, nĂ„gon form av fĂ„ngenskap, och de rör sig alltid mot en smĂ€rtsam upplysning – och upplösning. Om de inte försvinner i direkt öppna slut (som Travis Bickle i slutet pĂ„ Taxi Driver) sĂ„ Ă€r de Ă„tminstone oĂ„tkomliga för oss (Maffiabröder, Casino, The Wolf of Wall Street) eller ovilliga att lĂ„ta berĂ€ttelsen förklara dem. Scorseses karaktĂ€rer smiter ofta frĂ„n sina egna filmer, kanske de rentav hĂ„nar oss i sista bildrutan eller sĂ„ försvinner de i dimman, som i Shutter Island.
För jo, allt som hÀnder kanske hÀnder just som lÀkarna sÀger att det hÀnder i slutet. Men ska vi tro pÄ det mÄste vi sjÀlva vÀlja att tro pÄ det. Sanningen förblir okÀnd.
Som Scorsese sjĂ€lv sagt: ”För mig Ă€r nyckelscenen bĂ„ten som driver genom dimman i början. Det Ă€r nĂ„got jag kom pĂ„, och jag gillade det, och jag antar att det finns andra referenser i andra filmer jag gjort, med liknande bilder. Men jag tycker detta Ă€r intressant; den [bĂ„ten] bryter genom mysteriet, eller kanske den stannar i dimman; vi vet inte riktigt. Vart Ă€r han i början av filmen, vem Ă€r han? [FrĂ„gan gĂ€ller] nĂ€r du gĂ„r tillbaka och ser filmen igen…”
I samma intervju:
”Skapandet av ön, eller uppfattningen av ön, hur den hela tiden förĂ€ndras i huvudpersonens huvud, var ocksĂ„ nĂ„got som dök upp…”
Som Teddy sĂ€ger: ”Vi har inte hört sanningen en enda gĂ„ng sedan vi kom till den hĂ€r ön.”
DÀri ligger sjÀlva konsten.
FREDRIK FYHR
