âAnything goesâ var ordet.
Jag gillar hur den lÄter i början, Cole Porters dÀnga framförd pÄ mandarin av Kate Capshaw i ett shownummer i 30-talsstuk. Det Àr absolut de bÀsta minuterna i Indiana Jones och de fördömdas tempel, tveklöst en av Steven Spielbergs sÀmsta filmer.
Vissa hÄller inte med, förstÄs, för i skrivande stund har 80-talets fans gÄtt in i kulturens tapet och stelnat i tiden. Indiana Jones Àr som Kalle Anka pÄ julafton. Bra för att det Àr Indiana Jones. Orden faller lÀtt över tungan och stimulerar nÄgon del av hjÀrnan som tycker om att tillfredsstÀlla sig sjÀlv med bekanta orddroger.
Jo, Indiana Jones Àr en orddrog. Man sÀger ordet och mÄr bra, alldeles oavsett faktumet att filmerna om karaktÀren sÀllan nÄtt samma höjder som sjÀlva idén om karaktÀren.
Hade jag nu skrivit om den första filmen, Jakten pĂ„ den försvunna skatten (1981), hade jag förstĂ„s inte varit sĂ„ hĂ€r bitter. Jag hade troligen hĂ„llit det för mig sjĂ€lv Ă€ven i samband med Indiana Jones och det sista korstĂ„get (1989) och Indiana Jones och kristalldödsskallens rike (2008) som Ă€r, jo, ungefĂ€r lika bra bĂ„da tvĂ„. Det finns ingen skillnad mellan rymdvarelser och den heliga graalen nĂ€r de tjĂ€nar samma syfte â att vara ett frĂ€mmande och spĂ€nnande inslag i ett totalt eskapistiskt och mer eller mindre meningslöst stycke underhĂ„llning. Det finns ingen skillnad mellan CGI och stop motion, de Ă€r bara specialeffekter i tiden och all film Ă€r historia. NĂ€r vi börjar bry oss om dessa petitesser slutar vi bry oss om film.
Men ja, jo, Indiana Jones och de fördömdas tempel Ă€r en film som gör mig vĂ€ldigt bitter â och dĂ„ Ă€r jag en av de största Spielberg-fans du kan hitta. Det Ă€r en parad av dĂ„liga idĂ©er sammansvetsade till en berg- och dalbana som vill döda de som Ă„ker i den. Den Ă€r inte nostalgi. Den Ă€r barndomstraumat av en alkoholiserad pappa som tar med dig pĂ„ en illaluktande cirkus och tvingar dig skratta och ha roligt, samtidigt som han Ă€ltar om din mamma och kvĂ€ver nĂ„gra rapar frĂ„n chilikorvar och insmugglad sprit. Den Ă€r inte charmigare Ă€n piss pĂ„ ett toalettlock, och den fĂ„r en att undra om Spielberg egentligen inte hatar barn.
Mina tvÄ kalla stjÀrnor talar alltsÄ inte för mitt rent emotionella betyg. Pliktskyldigt mÄste jag medge att filmen Àr vÀlgjord, liksom alla Spielbergs filmer, och resultatet av nÄgon slags vision, om Àn en förvirrad sÄdan. Storyn Àr i princip noll men upptakten, nÀstan helt snodd frÄn Frank Capras Bortom horisonten (1937), Àr under omstÀndigheterna dramatisk. Indiana Jones tar sig till en bergsby som ser rimligt exotisk ut. Han spenderar sedan större delen av filmen i ett grottsystem som jag antar Àr titelns tempel. Ingenting hÀnder i filmen förutom att han jagas, jagas, slÄss, jagas, slÄss och jagas lite mer, slÄss medan han jagas, jagas medan han slÄss, allt ackompanjerat av tvÄ av filmhistoriens vÀrsta birollsfigurer (mer om dem sedan).
Det Ă€r hemskt att se, men det verkar vara avsiktligt och genomarbetat, ungefĂ€r som en nazistisk tortyrmaskin. PĂ„ tal om det dekorerar Spielberg filmen som ett spökhus i Dr. Moreau-stil, full av bisarra effekter och Ă€ckelpĂ€ckel. Filmen Ă€r onekligen för att vara âmörkareâ Ă€n de andra i serien, vilket Ă€r nĂ„got av en underdrift. Ett bultande hjĂ€rta slits ur en mĂ€nniskokropp, nĂ„gon brĂ€nns levande och sĂ„ mĂ„nga barn blir slagna att man tappar rĂ€kningen. Hela Indien förtjĂ€nar förmodligen en ursĂ€kt de aldrig kommer fĂ„ för sjĂ€lva domedagstemplet, ett barbariskt vĂ€ltrande i orientaliska troper som skulle fĂ„ Fantomen att skĂ€mmas.
I efterhand har ingen riktigt velat ta ansvar för hur det kom sig att filmen blev mer av en skrĂ€ckfilm Ă€n en Ă€ventyrsfilm. SkĂ€ligen misstĂ€nkt Ă€r dock George Lucas, som lĂ€r ha velat göra en mörkare film pĂ„ samma sĂ€tt som Rymdimperiet slĂ„r tillbaka (1980) var en mörkare uppföljare till StjĂ€rnornas krig (1977). Dessutom hade han just gĂ„tt igenom en skilsmĂ€ssa och var âgrumpy at the timeâ.
I en av filmens mĂ„nga dĂ„liga krockar kom det hĂ€r ihop sig med Spielberg, som förmodligen var intresserad av att âtuffa till sigâ runt den hĂ€r tiden â han hade gjort E.T (1982) och skulle komma att göra PurpurfĂ€rgen (1985) och ville bli tagen pĂ„ allvar. âIt’s called the temple of doom, not the temple of rosesâ sa han dĂ„, men senare har han sagt att filmen Ă€r en av de han gjort som han Ă€r minst glad i: âMan kör pĂ„ och man vet inte riktigt vad man gör, man har lite mörker dĂ€r och lite ljus dĂ€r och sĂ„ lite mörker dĂ€r och sĂ„ lite mer mörker och plötsligt har man gjort en vĂ€ldigt mörk film.â
Filmens vĂ„ldsamma, ockulta och barocka inslag ledde till stort rabalder och kom att leda till Ă„ldersgrĂ€nsen PG-13 i USA â enligt Spielberg var det hans egen idĂ© (och Ă„terigen sĂ€tter han upp sig sjĂ€lv som mĂ„ltavla för de som vill kalla honom opportunist) â men jag tycker nu inte att de mörka inslagen Ă€r filmens problem. Film Ă€r som matrĂ€tter, man kan inte skylla pĂ„ rĂ„varorna. Allt Ă€r OK sĂ„ lĂ€nge man gör nĂ„got bra av det.
SĂ„ nej, problemet Ă€r inte mörkret. Problemet Ă€r mörkret i kombination med ett rasande, helt fartblint tempo, praktiskt taget noll story och en enorm, totalt outhĂ€rdlig mĂ€ngd oljud uppskruvat till elva. I detta effektiva maskineri finns ingen genuin anstrĂ€ngning eller sjĂ€lvinsikt. Det som hĂ€nder i filmen â jag vill inte sĂ€ga att den har en intrig, för det vore en lögn â Ă€r bara en ursĂ€kt för att iscensĂ€tta actionscener. De Ă€r, i sin tur, inte levererade med nĂ„gon takt eller ton; de följer varandra likgiltigt, som tio Terminators i en könlös orgie.
Det mesta talar för att Spielberg hÀr inte förstÄr vilket overkill han utsÀtter oss för. Inte bara Àr tempot sinnessjukt och storyn lat, vi dras med tjattrande ungen Short Round (Jonathan Ke Quan), det typiska orientaliska inslaget som ansÄgs sÄ exotiskt pÄ den hÀr tiden, och i synnerhet Kate Capshaw. TÀnk att hon börjar filmen sÄ bra! Hon spelar nattklubbssÄngerska/bimbo som hÀnger med pÄ fÀrden fastÀn hon Àr totalt vÀrdelös och helt outhÀrdlig. NÀr hon inte förnedras för sin blÄsta dumhet skriker hon och gapar tills man hoppas att hon ska ramla ner i ett avgrundshÄl. Hon fÄr Fay Wray i King Kong (1933) att framstÄ som Simone de Beauvoir. Att det finns mÀnniskor dÀr ute som hatar Jar Jar Binks men finner Capshaw helt rimlig Àr ett bevis pÄ att det fortfarande finns mÀnskliga gÄtor kvar i universum att lösa.
Inget ont om Capshaw för övrigt, som kom att bli Spielbergs hustru (han gillade uppenbarligen vad han sĂ„g). Det Ă€r ett fantastiskt portrĂ€tt av en hemsk karaktĂ€r, och i verkligheten Ă€r Capshaw mĂ„ngbegĂ„vad och belĂ€st och ger ett sĂ€vligt, seriöst intryck. Jonathan Ke Quan försöker inte heller vara jobbig â han var en otrĂ€nad unge som mer eller mindre var sig sjĂ€lv.
Allt detta talar för att Indiana Jones och de fördömdas tempel ska vara exakt den filmen den Àr. Den Àr dÀrför inte direkt misslyckad sÄ mycket som den Àr utstuderat outhÀrdlig, gjord för att tilltala sadistiska ÄttaÄringar som tycker om att plÄga djur och spotta i folks hÄr.
FREDRIK FYHR
Indiana Jones and the Temple of Doom. 1984 USA fÀrg/35mm/2.35:1. R: Steven Spielberg. S: Harrison Ford, Kate Capshaw, Ke Huy Quan, Amrish Puri, Roshan Seth, Philip Stone, Roy Chiao, David Yip, Ric Young, Chua Kah Joo, Rex Ngui, Philip Tan, Dan Akyroyd, Akio Mitamura, Michael Yama.
