Det finns ett grundlÀggande problem med bÄda uppföljarna till Tillbaka till framtiden. Enkelt uttryckt: De försöker fortsÀtta med en avslutning.
Robert Zemeckis första film kom att bli en klassiker men var en relativt blygsam produktion nĂ€r det begav sig. Den hade en epilog som kom med en lustig cliffhanger, men tanken var aldrig att det skulle komma uppföljare. MĂ„nga Ă€r vana vid fanfarer och ett âTo Be ContinuedâŠâ, men den texten lades in pĂ„ TV och VHS. PĂ„ de flesta DVD- och BluRay-utgĂ„vorna har den tagits bort.
RĂ€ttvist nog.
Inte för att uppföljarna Ă€r dĂ„liga, men för att de har nĂ„got centralt fuffens för sig. De spelades in samtidigt, som om de egentligen var en film uppdelad i tvĂ„, och de kom med avsikten att âfĂ€rdigstĂ€lla triloginâ. Men det var, som sagt, aldrig nĂ„gon trilogi. Det vi ser Ă€r en efterkonstruktion som inte riktigt tillkĂ€nnager sig som en sĂ„dan.
Formellt sett fungerar filmerna som en trilogi, antar jag. Men tvĂ„an och trean har uppföljarnas nerver och impulser. KĂ€nslan av dem Ă€r âmer!â snarare Ă€n âoch sĂ„ fortsĂ€ttningenâ. Det Ă€r kanske inte helt konstigt; den första filmen handlade om tidsresor. Hur kan man fortsĂ€tta framĂ„t nĂ€r allt kan tas vart, och nĂ€r, som helst?
Kruxet Ă€r nog tydligast i Tillbaka till framtiden del III, eftersom den pĂ„stĂ„r att den âavslutarâ den sĂ„ kallade âtriloginâ. TvĂ„an gick Ă„tminstone tillbaka till den första filmen (lĂ„ng story) sĂ„ att det kĂ€ndes som att vi fortfarande tittade pĂ„ samma film. Trean Ă€r mer bortkopplad frĂ„n de tvĂ„ tidigare. Den har nĂ„got av en spin-off-feeling, som om vi tittar pĂ„ pilotavsnittet till en ”Tillbaka till framtiden”-serie för TV. Scenografin, som ska gestalta vilda vĂ€stern, ser dammfri och plyschig ut, som om den burits ut ur nĂ„got billigare Hollywood-lager. Det finns karaktĂ€rer som introduceras men som inte har större betydelse för filmen, som om vi ska fĂ„ se mer av dem senare. âThe Endâ Ă€r slutnoten men det kĂ€nns mer som slutet pĂ„ ett stycke âStar Trekâ, som om detta kan pĂ„gĂ„ hur lĂ€nge som helst.
NÀr jag var liten tyckte jag, likt de flesta, att tvÄan egentligen var den hÀftigaste filmen av alla tre. Jag tyckte att framtidsvÀrlden som gestaltades dÀr var fenomenalt spÀnnande, Àven om jag inte fattade nÄgonting alls av resten av filmen. Trean hÀngde jag med i, och uppskattade, men dÀr fanns det tvÀrtom inget roligt att se pÄ.
Jag möter filmen halvvĂ€gs nĂ€r jag ser den nu. Jag tycker om den mer Ă€n tvĂ„an, en film som i grund och botten inte riktigt fungerar, men jag hade fĂ„tt för mig att den var bĂ€ttre. Jag blir inte riktigt klok pĂ„ den första akten av filmen, som Ă„teranvĂ€nder skĂ€mt och scenarion frĂ„n den första filmen. TvĂ„an hade ocksĂ„ denna lite neurotiska separationsĂ„ngest â vi fick se den hĂ€ftiga framtiden i max en halvtimme innan den liksom flydde tillbaka till ettan igen. Nu, i vad som dĂ„ ska vara en flytande fortsĂ€ttning, och en film dĂ€r vi Ă„ker bakĂ„t i tiden och utforskar helt ny(gaml)a vĂ€rldar⊠fĂ„r vi se samma karaktĂ€rer, samma skĂ„despelare, samma intrigstrukturer.
HalvvĂ€gs in lyfter det dock, filmen fĂ„r luft under sina vingar, börjar andas lite ny luft De bĂ€sta stunderna innefattar Christopher Lloyds galna âDocâ Brown, hur han blir kĂ€r vid första ögonkastet, förbannar att han nĂ„gonsin (nĂ€r det nu blir att det var) byggde tidsmaskinen och vid ett tillfĂ€lle blir full genom att bara tĂ€nka pĂ„ sprit. Filmen handlar överhuvudtaget mycket mer om honom, medan Michael J. Fox har en mer funktionell roll. Han Ă„ker tillbaka till 1800-talet för att rĂ€dda livet pĂ„ Doc och det sĂ€tter tonen för resten av uppdragen filmen ger honom. Det Ă€r Martys uppgift hĂ€r att ta sig genom storyns stationer och föra fram Lloyd, som bĂ„de fĂ„r axla storyns krux och de tematiska trĂ„darna.
Det Ă€r tillfredsstĂ€llande att se Lloyds karaktĂ€rsroll fördjupas och tas lite mer pĂ„ allvar, frĂ„n att han mer eller mindre var en tvĂ„dimensionell comic relief i de tidigare filmerna (om Ă€n en vĂ€ldigt bĂ€rande och rolig sĂ„dan). Filmen vidrör, till den mĂ„n det Ă€r rimligt, frĂ„gan om vad livet ska ha för vĂ€rde om man kutar frĂ„n det ena Ă„ret till det andra, och att vad man Ă€n gör med sitt liv mĂ„ste man stĂ„ för det, och inte förlita sig pĂ„ ödet. Ădet som, visar det sig hĂ€r, Ă€r vad man gör det till. Denna ödmjukhet smittar av sig pĂ„ Foxâ karaktĂ€r, som lĂ€r sig ta saker mer piano och förhoppningsvis möta en bĂ€ttre framtid Ă€n den vi sĂ„g i tvĂ„an.
De hÀr milda dygderna hjÀlper göra Del III till en sÀrskilt utmÀrkt matinéfilm och det Àr ingen slump. Den typ av Westernfilmer som Zemeckis och hans kamrater vÀxte upp pÄ var inte de ambivalenta moraldramerna frÄn 50-talet som kom att bli cineastcousine, utan b-filmerna frÄn 30- och 40-talet dÀr banditerna tuggade tuggtobak och hjÀltarna hade sheriffstjÀrna, saloonen hette SALOON och banken BANK. Det Àr kanske den tidsresan, mer Àn nÄgon annan, som Tillbaka till framtiden del III representerar.
FREDRIK FYHR
Back to the Future Part III 1990 USA 118 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Robert Zemeckis. S: Michael J. Fox, Christopher Lloyd, Mary Steenburgen, Thomas F Wilson, Lea Thompson, Elisabeth Shue, Matt Clark, Richard Dysart, Pat Buttram, Harry Carey Jr, Dub Taylor, James Tolkan, ZZ Top.
