Det hĂ€r Ă€r en högst mĂ€rklig film, med en mĂ€rkligt lĂ€mplig titel. âDemensâ kĂ€nns som rĂ€tt ord i sammanhanget. Vi har en lite till Ă„ren kommen kvinna (Marthe Keller) som bor i ett enkelt men vackert hus i Ibiza. Tydligen Ă€r huset pĂ„ marknaden, och folk kommer och gĂ„r pĂ„ visningar som hon inte bett om. Det finns nĂ„gon hon ska ringa om det hĂ€r, men vi fĂ„r aldrig se henne göra det.
En ung kille (Max Riemelt) har flyttat in i ett hus nĂ„gonstans i nĂ€rheten â vi fĂ„r se henne gĂ„ omkring i skog och mark, nĂ„gonstans, och ibland Ă€r hon hos henne och ibland hos honom. Han Ă€r en DJ som pysslar med techno. Ibland hör hon hans loopar i vinden. Det Ă€r oklart om han faktiskt spelar dem eller inte.
Hon utvecklar nÄgon slags platonisk relation till den hÀr unga killen. De pratar med varandra genom att leverera repliker ut i intet, lite grann som tvÄ blinda personer som inte kan se den andra personen. De pratar engelska med varandra, fastÀn bÄda uppenbarligen Àr tyskar. NÀr han fÄr reda pÄ att hon kan tyska blir han stÀlld. Vad Àr oddsen? Han hade fÄtt för sig att hon var spansk. Ja pÄ nÄgot sÀtt kanske han var döv ocksÄ, eller kanske han bÀr pÄ nÄgon oklar Äkomma som gör honom oförmögen att skilja pÄ en spansk och en tysk brytning.
Men hursomhelst. Mirakulöst nog Àr kvinnan inte dement, vilket man kan ledas till att tro att filmen handlar om.
Nej, istÀllet börjar den hÀr vÀldigt sporadiska filmen handla om nazismen. à ret ska vara 1990, muren ska vara nyfallen, kvinnan har levt i exil i mÄnga Är och killen ska vara lite dimmigt upplyst om vad som hÀnde i kriget. Jag tror det Àr tanken i alla fall.
Utan nÄgon som helst angelÀgenhet kommer killens mamma och morfar pÄ besök. De kommer för att Àta middag och Äka dÀrifrÄn dagen efter, vilket jag tycker kÀnns som en mycket opraktisk reseplanering. Morfar spelas av Bruno Ganz och under den knakiga middagen förklarar han att nazisterna faktiskt var nazister. OcksÄ de blir stÀllda nÀr det visar sig att tanten pratar tyska.
Killen blir tydligen upplyst av det hĂ€r med att nazisterna faktiskt var nazister. Saker kommer aldrig bli likadana, sĂ€ger han, för âmin favoritgodnattsaga har plötsligt visat sig vara falsk.â Ja, kan man tĂ€nka sig, sĂ„ hemskt det lĂ„ter. I slutet Ă€r han Ă€ndĂ„ DJ pĂ„ en klubb. Typ tvĂ„ dussin personer Ă€r dĂ€r och âdansarâ i en lokal som skulle fĂ„ scenografen pĂ„ âHem till gĂ„rdenâ att skĂ€mmas.
Man skulle kunna tro att den hĂ€r filmen var bra, men den Ă€r bara⊠besynnerlig. Miljöerna Ă€r vackra och fotot pĂ„ sitt monotona sĂ€tt stiligt och filmen regisserades av Barbet Schroeder, som kanske inte gjort jĂ€ttemĂ„nga bra filmer men som Ă„tminstone Ă€r gammal i gemet nog för att veta vad som Ă€r upp och vad som Ă€r ner. Tydligen ska filmen ha varit inspirerad av hans mamma, som liksom huvudpersonen vĂ€grade prata tyska efter kriget och som tydligen fann nĂ„gon slags platonisk kĂ€rlek i nĂ„gon ung killeâŠ
Jag tror sĂ€kert att det finns en berĂ€ttelse dĂ€r. FrĂ„gan Ă€r hur det lyckades bli en sĂ„ hĂ€r förvirrad film â konstigt skĂ„despeleri, svag regi, ett osammanhĂ€ngande manus och en hel del undermĂ„lig teknik och, som pricken över i, den perfekta titeln âdemensâ.
FREDRIK FYHR
2015 SCHWEIZ/FRANKRIKE 96 min. fĂ€rg/codex (Red Epic Dragon, 6K), DI 2K/1.85:1. R: Barbet Schroeder. S: Marthe Keller, Max Riemelt, Bruno Ganz, Corinna Kirchhoff, FermĂ Reixach, Marie Leuenberger, FĂšlix Pons, FlorentĂn Groll, Eva BarcelĂł, LluĂs AltĂ©s, Ric Zingale, Kate Ashcroft, Joel Rice, Fabian KrĂŒger.