Lite snuttebutt kan man ta. En och annan skröna kan dras lite för lĂ„ngt utan att det förtar charmen. Man kan till och med sĂ€ga ”ameh, hallĂ„, lite vĂ€l
!” men fortfarande kĂ€nna sig hyggligt road av det man ser.

LÄt sÀga att vi har en film om en sjuk gammal man som gÄr ut i skogen för att leva sina sista dagar i vildmarken. LÄt sÀga att han spelas av William Holden, Äldrad med rulltobaks vÀrdighet.

LÄt sÀga att vi har en film om en pojke vars förÀldrar dör medan de Àr ute pÄ hajk och lÄt sÀga att denna pojke mÄste överleva i vildmarken sjÀlv.

BĂ„da dessa berĂ€ttelser Ă€r ”lite vĂ€l”, om ni förstĂ„r vad jag menar, men de skulle ju mycket vĂ€l kunna ligga till grund för tvĂ„ bra filmer. Man ser ju inte en film för att se en sĂ„ realistisk verklighet som möjligt, för dĂ„ hade man lika gĂ€rna kunnat gĂ„ ut i skogen sjĂ€lv.

LÄt nu sÀga att vi har en film om en sjuk gammal man som gÄr ut i skogen för att leva sina sista dagar i vildmarken, samtidigt som en liten pojke Àr dÀr och rÄkar ut för en olycka dÀr förÀldrarna dör. LÄt sÀga att gubben och pojken slÄr följe dÀr ute i vildmarken, lite som 1980 Ärs australiensiska version av Upp (2009).

Jo, lite vÀl. Mycket vÀl, faktiskt för mycket vÀl.

Det som hÄller stilen Àr naturen sjÀlv. The Earthling Àr en sÄdan dÀr Àventyrsfilm man sÀllan ser numera, filmad ute i den australiensiska landsbygden bland kÀngurur och kÀngurur och Ànnu fler kÀngurur och kanske en och annan koala. Det ser verkligen snorkallt ut och vyerna Àr verkligen fullstÀndigt hisnande. KaraktÀrerna passar ihop med dessa miljöer som figurer i en mÄlning. PÄ en rent texturmÀssig nivÄ Àr filmen imponerande. TonmÀssigt kan man ge den, som sagt, en del. Jo det Àr sentimentalt nÀr den bittre gamle gubben ska kÀnna sitt blod pulsera ÀndÄ; nÀr pojken efter mycket om men gör om hans vresiga gamla hjÀrta till en öm pump.

Men hur bildskön filmen Ă€n Ă€r, och hur enkel den Ă€n Ă€r att se pĂ„, sĂ„ Ă€r det hela tiden nĂ„got som inte riktigt hĂ€nger ihop. Till att börja med Ă€r scenen nĂ€r förĂ€ldrarna dör orimligt fasansfull; de möter döden nĂ€r deras husvagn faller hundra meter ner i en ravin i en obruten tagning som ser ut som döden gĂ„nger hundra. Lika orimlig Ă€r pojkens reaktion – han Ă€r stum i nĂ„gra scener, men sedan fĂ„r han anledning att skrika pĂ„ gubben han trĂ€ffar och dĂ€refter Ă€r det ungefĂ€r som om ingenting hĂ€nt.

En rimlig filmatisering av manuset skulle ha satt en Àldre och mer nyanserad skÄdespelare. Vi kan inte tro att en sÄ hÀr pass liten gosse kan anpassa sig vare sig till sina förÀldrars död eller till ett vildmarksliv; Holden ger honom tuffa lÀxor minsann. Vid ett tillfÀlle mÄste ungen klÀttra upp för ett berg medan hungriga hundar nafsar honom i hÀlarna. Det hÀr ska pÄ nÄgot sÀtt lÀra honom att bli en man och inte bara Ànnu mer traumatiserad.

Men de strukturella problemen tar inte slut dÀr. Holdens figur, som introduceras som nÄgot slags mysterium, visar sig ha bra koll pÄ skogarna de gÄr i. I samma veva som vi fÄr traggla igenom onödigt mycket bakgrundsinformation om hans ungdoms flydda dagar mÄste vi ocksÄ försöka ignorera faktumet att om han nu hittar i skogarna kan han ju lika gÀrna ta ungen tillbaka till byn dÀr de kommit frÄn. Det Àr ju inte som att han har nÄgot bÀttre för sig.

Det ska sÀgas att filmen har ett visst retrovÀrde. Det gÄr att föra argumentet att familjefilmer Àr för sterila nuförtiden och att det inte skadar att ha lite vÄld och fasa i filmer som vÀnder sig till barn. Men det mÄste fortfarande göras med tonkÀnsla, i en berÀttelse som Àr genomtÀnkt nog att hÀnga ihop sÄvÀl logiskt som emotionellt. The Earthling ser mÀktig ut emellanÄt, men det mest övertygande i den Àr ocksÄ kÀngururna.

FREDRIK FYHR


1980 AUSTRALIEN/USA 97 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Peter Collinson. S: William Holden, Ricky Schroder, Jack Thompson, Olivia Hamnett, Alwyn Kurts, Pat Evinson, Redmond Phillips, Ray Barrett, Tony Barry, Allan Penney, Willie Fennell, Walter Pym, Cul Cullen, Dawn Gregg, Maggie Blinco.