Ingen solsemester i vÀrlden kan slÄ en regnig eftermiddag i hemmets lugna vrÄ. Jag Àr en sÄdan mÀnniska som kan titta ut genom fönstret i tre timmar, och som tonÄring ville jag inget annat hellre Àn att bo i min TV-soffa, i skuggan av Billyhyllorna fulla med VHS:er, fulla av filmer som noggrant och mödosamt hittats i TV-tidningen och spelats in, ibland tvÄ pÄ ett band, matchade tider, borttrimmade reklamer. MÄste livet egentligen vara mer komplicerat Àn sÄ?
Ja, jo, hursomhelst.
I Disturbia spelar Shia LeBouf en ungdom-pÄ-typ-glid som hamnar i tre mÄnaders husarrest samtidigt som en ny familj flyttar in, vilket gör att han nu har en spanvÀnlig granntjej att flukta pÄ med kikaren. Ja men naturligtvis har han en kikare, för han kommer inte ut ur huset och Àven om mÄlgruppen inte vet vad en Hitchcock Àr sÄ kÀnner de flesta av oss till Fönstret Ät gÄrden (1956).
SÄ Shia Àr James Stewart, tjejen (Sarah Roemer) fÄr bli Grace Kelly och bÀsta kompisen (Aaron Yoo) fÄr bli Thelma Ritter dÄ antar jag. Eh, ja det Àr inte pÄ Skyskrapan brinner-nivÄ av kÀndisspotting hÀr, men vi fÄr gilla lÀget.
Det Àr för den delen inte svÄrt att göra. Disturbia har nÀmligen 45 riktigt mysiga minuter. Kanske Àr det jag som minns min gamla TV-soffa och hur solen bekymmerslöst gick frÄn ena sidan av himlen till den andra utanför fönstret, men ÀndÄ. Filmen lÄtsas inte om att den inte remixar Hitchcocks film, mer eller mindre frÄn grunden upp, och den anvÀnder alla regler i boken för att göra en film som Àr lika delar följsamt förutsÀgbar som rolig och spÀnnande, plus en och annan passning till mörkret under förortfasaden.
NÀ, det Àr inte Blue Velvet, men regissören med det fantastiska namnet DJ Caruso klÀr allt i sÄ mycket Spielbergsk harmoni att det inte gÄr att klaga pÄ, sÄvida man inte Àr en sÄdan som ogillar film men som ÀndÄ envisas med att titta.
SÄ, jag sa 45 minuter. Sedan Àr det OK att börja klaga.
Man kan ana det redan frÄn början att filmen inte kommer överleva mycket lÀngre Àn sÄ. Med Hitchcocks mall har den sitt pÄ det torra vad gÀller upplÀgget, och den tekniska vaniljen ger en len och harmonisk upptakt. David Bordwell har noterat att peripetin i en typisk Hollywood-film kommer runt 46-minutersstrecket och den slÄr till pÄ pricken i Disturbia. Narrativa kurvor blir inte mycket mer schematiska Àn de Àr hÀr.
Men med det sagt bygger filmen upp en thrilleridĂ© som den inte Ă€r rustad för att dra hem. Jo, Shia börjar âmisstĂ€nkaâ att hans granne Ă€r en seriemördare. Grannen spelas av David Morse⊠ja, men kanske han Ă€r en trevlig figur i den hĂ€r filmen?
Meh. Vare sig han Ă€r skyldig eller ej verkar det ju lite random att han bara rĂ„kar bo dĂ€r. PĂ„ tal om random börjar manuset efter peripetin ta ut svĂ€ngarna pĂ„ sĂ€tt som aldrig förklaras eller gĂ„r ihop, och behovet av att ânĂ„got mĂ„ste hĂ€ndaâ var tionde minut börjar diktera över storylogik. Tematiken om förorten rinner ut i sanden, karaktĂ€rer drabbas av orimliga humörsvĂ€ngningar och gör obegripliga beslut, och istĂ€llet för att berĂ€tta nĂ„got sĂ„ kör filmen gasen i botten med en 25 minuter lĂ„ng final som Ă€r hetsig och enerverande snarare Ă€n spĂ€nnande och dramatisk.
PĂ„ sĂ€tt och vis Ă€r Disturbia ett perfekt exempel pĂ„ formella berĂ€ttelsetraditioners plus och minus. Ă ena sidan kan man med regler och scheman skapa en mall Ă„t en följsam, lagom bra film. Ă andra sidan kan den aldrig bli för bra. Disturbia borde ju vara nervpirrande spĂ€nning frĂ„n början till slut, genomarbetad och lite skruvad, men istĂ€llet Ă€r den förutsĂ€gbar och bara tillfĂ€lligt roande â just som en kall, bubblig dryck en varm sommardag. Efter ett tag blir den flat och ljummen, samtidigt som man Ă€r fast i solstolen och inte orkar göra nĂ„got Ă„t det.
FREDRIK FYHR
2007 USA 105 min. fÀrg/35mm, DI/1.85:1. R: D.J. Caruso. S: Shia LaBeouf, Sarah Roemer, Carrie-Anne Moss, David Morse, Aaron Yoo, Jose Pablo Cantillo, Matt Craven, Viola Davis, Kevin Quinn, Elyse Mirto.