💿 In Good Company (2004)

Jag vet få andra filmer som är så avslappnat 2004 som In Good Company. Det är filmen man ska se om man av någon anledning vill få en ögonblicksbild av hur en typisk bild av världen såg ut.

Det är ju inte  de stora budskapsfilmerna som definierar sin samtid, eller ens de stora klassikerna. Det är tvärtom de små filmerna som blir avslöjande. De som passerar. De som alla tar för givet.

Filmer som In Good Company; en post-”Ally McBeal” och American Beauty-melodram som Irakkriget inte hunnit ikapp. För att inte tala om finanskrisen. Det är den typ av film som handlar om romantiska problem i den övre medelklassen. Huvudpersonerna är affärsmän. Det finns inte mycket satir i filmen, men den har ändå mage att kosta på sig att inleda alltihop med en låt av David Byrne. De harmoniska xylofonerna i ”Glass, Concrete & Stone” hänger kvar i hela soundtracket (efter American Beauty skulle alla filmer ha det där vagt transcendentala plonk-plonketi-plonk-soundet).

Filmen lanserades som en romantisk komedi i mängden, men det ska påpekas att det faktiskt är en riktig film. Den skrevs och regisserades av Paul Weitz och man märker att han i grunden är pjäsförfattare, för han vet hur man konstruerar en människointrig – alltså en intrig med människor som hamnar i människoproblem.

Nu råkar de vara reklambyråkrater men det ligger på gränsen till att vara någon slags quirky ironi; tekniskt sett jobbar de på ett företag som ger ut en fisketidning, men det är egentligen helt ovidkommande. Huvudpersonen Dan (Dennis Quaid) är en medelålders veteran som får möta sin försenade femtioårskris när hans nya chef är en rookie vid namn Carter (Topher Grace) som halkat in på en räkmacka via sin smörade käft och nu lobbats in från högre höjder för att ta över företaget. Dan får nöja sig med att degraderas till ynglingens sidekick.

Det är Old Capitalism vs New. Dan må vara kostymnisse men han skulle kunna passera för en sosse i en Frank Capra-film. Han tror på människorna i hans arbetslag och på framgångarna företaget kan nå genom att sälja en god produkt. Carter är den typ av unga kille som får anledning att säga, som om tanken aldrig slagit honom: ”You actually believe in this stuff?”

Filmen är som bäst i början, när vi får tid på oss att se de här två rollfigurerna mejslas ut. Likt någon annan Joe Biden anno 2020 försöker Dan kämpa med att försöka förstå att hans era är över och att hans enkelspåriga tro på systemet inte kommer att hålla när systemet blivit så barbariskt i sin strävan efter tillväxt att han måste börja sparka sina gamla kollegor. Under tiden visar det sig att Carter är en rätt hopplös typ som skrattar sitt säljarleende även när hans fru lämnar honom och tar ut skilsmässa. Han vill ha familj. Hon påminner honom om att hon sa redan andra dejten att hon inte ville ha barn.

Carter strävar ömkligt och behjärtansvärt efter människor att komma nära. Han är plågsamt ensam men försöker, likt en tragisk klant, göra sig till lags för andra. Problemet är naturligtvis att han är en nyliberal smörare som ingen vill ha med att göra. I filmens bästa scen försöker han desperat klänga sig fast vid kollegorna efter att ett möte är slut. Bara Dan, när han säger att han ska hem och äta middag med sin familj, drar nitlotten. ”I can come!”

Topher Grace är en sådan där skådespelare som hade oturen att tidigt typecastas som nördig loserkille, vilket inte verkar vara den perfekta grogrunden för en Hollywoodskådis; det ledde till en tunn karriär där han fick gestalta filbunkar som till sin natur var svåra att respektera. Men jag gissar att Carter är den mest lyckade rollfigur som Grace någonsin gestaltade. Här har vi en figur som verkligen är svår att tycka om – inte på grund av vem han är utan på grund av vad han är. Han är en valp med pengar, en som bara vill ha en karriär för karriärens skull och som bara har ett vagt hum om att han egentligen inte alls vet vem han är.

Hans goda vilja är vad som gör honom hopplöst oemotståndlig, och det är något som vi förstår inte minst genom Alex (Scarlett Johansson), den unga tjej han träffar i en hiss och senare märker att han har en oresonlig oförmåga att ljuga eller smöra för.

Problemet är såklart att hon är Dans dotter. Att Dan har vissa beskyddande problem står klart redan i första scenen, när han hittar ett graviditetstest i soptunnan i köket. Han blir minst lika ställd när det visar sig att det är hans egen fru (Marg Helgenberger) som är gravid.

De här intrigtrådarna är mindre intressanta, och känns lite hämtade från en konservburk konflikt och dilemma, men Weitz karaktärsgestaltning är fortfarande skarp. Manuset kan studeras som ett rätt fläckfritt exempel på hur man konstruerar karaktärer som driver handlingen framåt bara genom att vara de människor de är. Jag är övertygad om att Weitz själv inte visste vart berättelsen var på väg när han satte sig ner och skrev filmen. Det här är figurer som bär på en egen autonom lekfullhet; de verkar leva sitt eget liv, som om de kommer från en plats inuti författarens oövervakade undermedvetna.

Det är mindre noga med storyns när, var och hur. Så är det ofta med duktigt skolade manusförfattare. Vad som helst – till exempel intriger i ett storföretag – blir bara en symbolisk mark för människor med människoproblem.

Det finns svagheter med den här godtyckligheten. In Good Company tar sig också in i en tredje akt som är väldigt rosig och långsökt – jo, Carter och Dan slår sina kloka huvuden ihop för att rädda företaget undan den cyniska expanderingen som planeras av den Rupert Murdoch-liknande ägaren. Han spelas av Malcolm McDowell, så hur schysst kan han vara?

Särskilt efter finanskrisen är den här skildringen av high finance som någon slags feel good-lekplats svindlande naiv, men det säger också en hel del om den blindhet som fanns i mainstreamkulturens utkablingar på den här tiden. Att bubblan sprack kom inte som en överraskning för den som bemödat sig med att ha koll, men koll kostar; för den som bara satt och såg på filmer som In Good Company kan det inte ha varit annat än en chock.

FREDRIK FYHR

---

2004 USA 109 min. färg/35mm/1.85:1. R: Paul Weitz. S: Dennis Quaid, Topher Grace, Scarlett Johansson, Marg Helgenberger, David Paymer, Clark Gregg, Selma Blair, Philip Baker Hall, Frankie Faison, Ty Burrell, Kevin Chapman, Amy Aquino, Zena Grey.