💿 Titan A.E. (2000) & Atlantis (2001)

Titan A.E. (2000)

Atlantis (2001)

Det finns en läxa att lära i Don Bluths karriär, även om jag inte är säker på vad den är. Bluth, för den som inte vet, var animatören som hoppade av Disneys skuta i slutet av 70-talet för att skapa en egen studio. Han tyckte inte om hur stagnerade Disneyfilmerna blivit, han ville återgå till den kreativitet som präglat de första långfilmsklassikerna. Han ville visa att han kunde göra jobbet själv.

Hans karriär blev en lång och brutal resa i floppens fotspår. Hans egna bolag gick i konkurs omedelbart efter att flaggskeppsfilmen Brisby och NIMHs hemlighet (1982) blev en flopp. Därefter skulle han revolutionera arkadhallarna med ”Dragon’s Lair”, en framgång som bara räckte så länge arkadhallarna fanns. Han gick i konkurs en gång till men fick ännu en chans, nu av Steven Spielberg, som hjälpte honom att få igenom sina två stora framgångar, och tveklöst mest kända filmer; Resan till Amerika (1986) och Landet för längesedan (1989). Spielberg köpte ut Bluth och krängde ut uppföljarna, och Bluth gjorde en serie nya filmer. Två gick bra – Anastasia och Änglahund  – men resten floppade allihop. Igen.

Som om det inte kunde sluta på något annat sätt nådde Bluth sin slutdestination med Titan A.E., en påkostad science fiction-film som blev en av de största flopparna i filmhistorien.

Det jobbiga med allt det här är att Bluth med facit i hand inte har någon annan att skylla på än sig själv.

Bluths filmer lider allihop av samma problem, och det är ett problem som kulminerar med oerhörd tydlighet i Titan A.E. De inbjuder ofta till en spännande värld och dilemman som tycks mer komplexa och vuxnare än de som finns i de vanliga familjefilmerna från exempelvis Disney. De är mörkare, inte bara tematiskt utan även visuellt, och de tar tillvara på den känsla av ambivalens, eller direkt grymhet, som vi hittar i Grimms gamla berättelser. Allt i Bluths filmer tycks vara bäddat för något vi aldrig sett förut, som det brukar heta.

Problemet är att Bluths karaktärer och intriger aldrig följer med i den här processen. Gestaltningen är nästan alltid plågsamt platt och tvådimensionell, intrigen alltid något form av godtyckligt och förprogrammerat äventyr,  och det finns alltid ett stort glapp mellan den tomt sentimentala dialogen och den spännande världen, som ju borde innehålla figurer som är jättespännande och originella.

Titan A.E. är som sagt något slags praktexempel. Filmen utspelar sig på 3000-talet och börjar med att jorden utplånas, varpå mänskligheten måste överleva som minoriteter i rymden, en glädjelös skrotrymd ska tilläggas, en full av allsköns utomjordingar och högteknologisk militarism. Utmärkt! Principen att korsa digital animation med analog känns också helt lämplig, som att någon mänsklig blodlinje fortfarande pulserar i en värld av kall teknik som lämnat oss bokstavligt talat förlorade.

Liksom alla postapokalyptiska berättelser handlar Titan A.E om hur livet ska kunna fortsätta när nästan alla förutsättningar försvunnit. Det är, eller borde vara, en existentiell berättelse, en berättelse om något högre än den enskilde individen; en berättelse om människans framtid. Det är också vad filmen, ur något slags makroperspektiv, också handlar om: Huvudpersonen Cale har en karta i sin hand (bokstavligt talat, fast tekniskt sett är det i en ring) och denna karta kan leda honom till svaret på hur, och vart, människan ska leva sitt nya liv.

So far, so good – synd bara att Cale är en generisk, tvålfager pojkvaskerhjälte med mindre personlighet än huvudpersonen i något gammalt PC-spel från Hemglassbilen. Istället för att värna om mänsklighetens framtid, som han tappat hoppet om, saknar han såklart sin pappa, som försvunnit i rymden när han var liten. Hans enda motivering i övrigt är att folk säger att han är en Chosen One.

En av de stora tistlar som filmen fick, och säkert en av anledningarna till att filmen floppade så hårt, var att den helt enkelt ansågs tråkig. Förutom att de digitala bakgrunderna plottrade ihop sig med den analoga animationen så att man helt enkelt tröttnade på att titta på filmens monokroma vägg av visuellt skrot, så var figurerna trista ända ner till sina platta röstskådisar; Matt Damon som Cale och Drew Barrymore som den obligatoriska ”tuffa maskinisttjejen”, Bill Pullman som den obligatoriska ”fuffens legoknekten som bara bryr sig om pengar”.

Det är inte ofta man klagar på hur folk låter, men alla dessa tre har rätt sega stämmor från mellanvästern, och som (för) ofta i filmer från den här tiden får man nöja sig med en gäll John Leguizamo som frenetiskt läspar sig igenom en till comic relief så att man hör mikrofonen dränkas av saliv.

Cales äventyr är, återigen, bara en serie självklara jakt- och fångenskapsscener med ett par obligatoriska rastplatser på vägen. Gestaltningen är så generisk att den breder ut sig till ett hav av anonymitet. Filmens flippriga CGI-skurkar är inte ens ärade med personligheter eller namn; de är bara ett gäng ansiktslösa, onda blå, da-ba-dee da-ba-daa-utomjordingar som väser i undertexterna att de ska Destroy Human Specimens.

Jag tror visserligen inte att det någonsin varit möjligt att göra en blockbuster som börjar med att jorden sprängs i luften, och ingen borde ha förväntat sig att en sådan deppig premiss skulle genererat några framgångar. Allt talar för att Titan A.E. ska vara en rätt seriös, dyster och mer eller mindre vuxen historia. Det är Bluths kommersiella impulser, hans genomgående vilja att konkurrera med Disney, som återigen sviker honom. Han blandade ihop det breda med det generiska.

Titan A.E. tror att om man bara opererar in sentimentala troper – en Chosen One-slyngel, en förlorad far, giriga legoknektar, hyperaktiva comic reliefs och monster utan personlighet – så kan den ha kakan och äta den samtidigt. Istället sätter sig de här stela klichéklossarna i filmens blodomlopp och stannar upp allt kreativt liv och gör så att hela filmen känns som en tung, ogenomtränglig kloss.

Disneys Atlantis är en intressant film att se i tandem med Titan A.E. Också denna film, som lanserades som Disneys fyrtioförsta klassiker, var en hybrid av animation och digital teknik (om än i mindre skala), den var något av en flopp (även om den inte gick back) och den byggde på en gammaldags känsla av äventyr som tydligen gått folk förbi; båda filmerna kom i en intressant skarv innan 9/11, då Hollywood var på väg mot en framtid vi på sätt och vis aldrig fick se.

Att Atlantis är en mer lyckad film är till viss del förståeligt – Bluth plockade på sig manuset till en film som från början skulle varit en vanlig spelfilm och fick jobba där han stod, medan Atlantis varit ett centralt och noga genomarbetat Disneyprojekt sedan 1996 – men det är inte oviktigt att göra jämförelsen ändå. Också Atlantis handlar om en bristfällig ung hjälte som tas iväg på äventyr, och man kan anklaga intrigen för att vara förutsägbar här också, och för den delen har filmen gott om klichéartade gestaltningar och dialoger.

Skillnaden är att Atlantis vet vad för film den är. Det är inte ett mästerverk på långa vägar, och dess kvalitéer var alldeles för blygsamma för Disney som ställde in en hel franchise när den inte tjänade mer än den gjorde, men den tar avstamp i de gamla klassikerna (dvs. Jules Verne) för att blicka framåt med ett actionäventyr utan musikalnummer, något med mer robusta kvalitéer. Det var överlag en intressant liten tid för Disney, som efter sina framgångar på 90-talet shoppade nya idéer, säkra i förvissningen om att de ännu inte bestämt sig för vad de faktiskt ville (långfilmen de gjorde innan Atlantis, den lördags-TV-liknande Kejsarens nya stil, talade också för det här).

Huvudpersonen Milo (med den nästan för igenkännbara rösten av Michael J. Fox) är forskarnörden år 1914 som får hänga med i en fantastiskt högteknologisk ubåt på jakt efter Atlantis. Ett oerhört nostalgiskt gäng äventyrare finns med på denna skuta, från dynamitexperten till femme fatalen, och alla är 1910-talsromantiska stereotyper.

Till skillnad från i Titan A.E. så tror vi dock på att dessa figurer faktiskt finns i den här världen, och deras enkla gestaltningar fungerar för att lyfta fram Milo, som tillåts bli hjälten vars goda hjärta överväger hans fysiska ynklighet. I början av filmen vill han ha ära och berömmelse men naturligtvis lär han sig bli en atlantian och finna det goda i sig själv. Återigen, det är inte berättelser vi inte hört förut, men det är skildrat med de nyanser och tendenser som är angelägna för just den här berättelsen, där de i Titan A.E. bara var godtyckliga principer, som om en berättelse bara är en maskin som ska engagera oss genom att någon trycker på on-knappen.

Storyns bristfälligheter blir mer tydliga i andra halvan av filmen, då vi kommer till Atlantis, en praktiskt odefinierbar plats vars kultur är en slags hotpot av amerikanska urinvånare, afrikanska byar, japanska bönder och såklart naturbundna feer (det var här jag antar att James Cameron, åtta år innan Avatar, sa ”hold my beer”). Filmen måste här börja lösa sina strukturella problem – hur göra en film om en expedition till Atlantis om Atlantis gått under? Vad ska de hitta när de kommer fram? Hur ska de lösa mysteriet om vad som hände med den förlorade staden?

Jo, genom att förvandla Atlantis till Shangri-La. Man får stjäla från de bästa när man måste, varför Atlantis här kör in på Frank Capras Bortom horisonten (1937) och låter atlantianerna, liksom de i Shangri-La, leva i hundratals år. Det betyder att samma personer som såg Atlantis gå under faktiskt överlevt så att de kan berätta historien vidare.

Det spelar nu i det långa loppet inte så stor roll eftersom skurkarna måste vara skurkar och hjältarna hjältar och vår white saviour-prototyp lever sitt eget liv och tack och lov är tempot så jädrans högt att vi inte hinner tänka för mycket på saken. Det är ironiskt hur det säkert var tendenser som de här som Don Bluth i sin karriär försökte motarbeta – tyvärr gjorde han det genom att dra ner det till ingenting alls istället för någonting annat.

Den något hutlösa kompromiss som Atlantis har är samma som Cameron senare skulle ha i Avatar – ja, allt det här är gammalt och kanske till och med lite unket, men titta vad nytt och fräscht och hänförande allt ser ut!

Och vad ska man säga? Det är ju sant. Atlantis är faktiskt, på sitt sätt, en ännu mer visuellt hänförande film än Avatar. Det är en sanning med modifikation att detta var en mer blygsam film än Disneys tidigare, för detaljrikedomen på världarna, både vad gäller första delens 1910-talsretro och den andra delens skildring av Atlantis, är hänförande. Fans av filmen brukar kreditera framgångarna till Mike Mignola, serietecknaren man hyrde in för att överse animationen. Jag vet för lite om serier för att veta om det är därför Atlantis känns som en anime, stundtals på gränsen till ett plagiat på Ghost in the Shell (1995) rentav.

Men är det inte det ena så är det väl det andra. Ur 2001 års ögon känns Atlantis väldigt modern, lättfotad och elegant, samtidigt som den har fötterna ankrade i gamla tider. Det är en ytlig film som fokuserar på framåtrörelse och matinéglädje, men den har också rötter ner till djupare idéer, inte minst genom sättet den använder tidigare källor. Bluth må ha velat göra en sådan film, men det räcker inte med att bara ha en bra idé. Det är inte förrän vi sätter våra idéer i en kontext som vi får ett slutresultat som vi kan se på och säga något intressant om.

Disney begrep det här, ironiskt nog, först efter att Bluth hoppat av skutan. De gjorde exakt vad han hade önskat på 80- och 90-talet och år 2001 är det slående hur de kunde producera en film som Atlantis, å ena sidan ett allätande kommersiellt projekt och å andra sidan sofistikerad och på många sätt beundransvärd filmisk ingenjörskonst.

Man ser framför sig, såklart, en David och Goliat-historia, djupt orättvis, där Bluth spenderat hela sitt liv på att under bästa förutsättningar göra en enda bra film, någon gång, medan Disneys maskineri utan synlig ansträngning kan tota ihop en film som både är helt okej och rätt begåvad. Men å andra sidan kanske Bluths tid inte kommit förrän nu, när Disney återigen blivit en stagnerad och konstlös Goliatjätte som inte längre bemödar sig med kvalitetskontroll. Kanske det nu faktiskt skulle räcka med att någon kläcker en enda kreativ idé, en stor sten som når upp i pannan på dem.

FREDRIK FYHR

---

Titan A.E. 2000 USA 94 min. färg/35mm/2.39:1. R: Don Bluth. Röster: Matt Damon, Bill Pullman, Drew Barrymore, John Leguizamo, Nathan Lane, Alex D. Linz, Ron Perlman, Tone Loc, Jim Breuer, Christopher Scarabosio, Jim Cummings, Charles Rocket, Ken Hudson Campbell, Tsai Chin, Crystal Scales, David Lander, Roger L. Jackson.

Atlantis: The Lost Empire. 2001 USA 91 min. färg/35mm/2.35:1. R: Kirk Wise, Gary Trousdale. Röster: Michael J. Fox, Corey Burton, James Garner, Claudia Christian, John Mahoney, Phil Morris, Leonard Nimoy, Don Novello, Jacqueline Obradors, Florence Stanley, David Ogden Stiers, Natalie Strom, Cree Summer, Jim Varney, Jim Cummings. Svenska röster: Linus Wahlgren, Sara Sommerfeld, Per Myrberg, Sture Hovstadius, Sven-Bertil Taube, Anki Albertsson, Hans Lindgren, Michalis Koutsogiannakis, Anders Öjebo, Frida Nilsson, Mikael Persbrandt.