Den hÀftigaste scenen i Vingarna sker pÄ en gunga.
Filmen Àr kÀnd för sina storartade flygscener och pÄkostade krigssekvenser, för Clara Bows sekundkorta nakenscen och för att den var den första att vinna en Oscar för bÀsta film, men gungan var det som fick ett sus att gÄ genom maggropen pÄ mig.
Scenen Ă€r teoretiskt sett enkel. Pojke och flicka sitter pĂ„ en gunga. Bara det att vi gungar med dem â bakom dem rör sig vĂ€rlden upp och ner som om vi sitter tillsammans pĂ„ den dĂ€r gungan allihop.
Man behöver inte vara expert för att utgĂ„ ifrĂ„n att bakgrunden egentligen Ă€r en projektion och att skĂ„despelarna sitter framför en duk. Men sĂ„ ser vi i bakgrunden hur en bil bromsar in pĂ„ gatan, en man kliver ut ur bilen och springer mot det gungande paret â ur bakgrunden, ur det vi ser som en duk, springer han fram till dem och pratar med dem.
Det gĂ„r upp för en: De har filmat scenjĂ€keln pĂ„ riktigt. Vi Ă€r pĂ„ en riktig gunga i ett riktigt trĂ€d och perspektivet Ă€r det verkliga. Jag drabbas av verklig cinematisk förundran. I ett ögonblick har mina ögon sett nĂ„got ofattbart. Ur vad jag trott varit en duk har en mĂ€nniska sprungit â som om karaktĂ€ren inuti filmen desperat försöker komma till liv, fly sin film, till varje pris bryta sitt fiktiva kontrakt. Han förblir fiktiv, sĂ„klart, och Ă€n mer sĂ„ eftersom han Ă€r inkapslad i en 92 Ă„r gammal film, nu mer eller mindre en staty kvarlĂ€mnad för vilken framtid den Ă€n mĂ„ stĂ„ i.
Ă andra sidan Ă€r det sant att Vingarna har en massa flyg- och stridsscener och att de ser fantastiskt trovĂ€rdiga ut, nĂ€stan som dokumentĂ€ra arkivfilmer och pĂ„ nĂ„got sĂ€tt mer autentiska och övertygande Ă€n moderna hyperstiliserade spektakel som Top Gun (1986), dĂ€r fysikens lagar förvandlats till en typ av simulator. I Vingarna kan man se vilka plan som Ă€r modeller och vilka som Ă€r pĂ„ riktigt, men just dĂ€rför Ă€r det lĂ€ttare att leva in sig i filmen. Den attackerar oss inte med sin monotona estetik, dĂ€r hela paketet ska svĂ€ljas och vi inte fĂ„r gĂ„ in i en dialog med det vi ser. NĂ€r ett plan beskjuts och exploderar i Top Gun Ă€r det förutbestĂ€mt, och det sker med platt oundviklig verkan, som en reklamfilm. NĂ€r ett plan beskjuts i Vingarna kĂ€nns det mer som att om vi spolar tillbaka filmen och tar scenen en gĂ„ng till… sĂ„ vem vet, kanske det dĂ€r planet kommer undan den gĂ„ngen. Det mĂ„ lĂ„ta absurt, men det Ă€r sjĂ€lva kĂ€rnan i det vi kallar filmmagi â kĂ€nslan av att den dĂ€r bilden faktiskt lever och kan göra som den vill.
För den som undrar om storyn sĂ„r Ă€r den fĂ„nig och rudimentĂ€r Ă€ven för att vara av sin tid. Filmen handlar om första vĂ€rldskriget och premissen Ă€r den typiska â tvĂ„ unga mĂ€n vĂ€rvar ihop; de Ă€r vĂ€nner pĂ„ det dĂ€r kĂ€rvĂ€nliga sĂ€ttet som vi idag skulle förutsĂ€tta var homoerotiskt men som pĂ„ den gamla goda tiden var helt okomplicerat. De Ă€r naturligtvis förĂ€lskade i samma kvinna, men bara en av dem vet att hon Ă€lskar en av dem och inte den andra, som i sin tur har den trĂ„nande grannflickan Clara Bow efter sig, naturligtvis helt utan att lĂ€gga mĂ€rke till det. Om du tycker att det lĂ„ter som Pearl Harbor (2001) sĂ„ Ă€r det bara för att det gör det.
Jaja, det finns sĂ„pakonflikter sĂ„ det rĂ€cker nĂ€r frihetens fantomer ska upp i luften och kĂ€mpa mot de nesliga krauterna, hĂ€r förkroppsligad av general Kellermann, en tysk skurk i framtida Indiana Jones-stuk som leder sina flygande dödspatruller â hutlösa men sportsliga; nĂ€r de haft ner jĂ€nkarnas plan flyger de förbi deras bas och lĂ€mnar ett meddelande dĂ€r de förklarar vilka plan de haft ner.
Jag Ă€r ingen expert pĂ„ första vĂ€rldskriget, men jag har en kĂ€nsla av att den hĂ€r âleka krigâ-logiken inte Ă€r helt verklighetsbaserad â pĂ„ liknande sĂ€tt kan man likna Vingarna till en mer serietidningsartad variant av första vĂ€rldskriget-filmer som (bland annat men i synnerhet) Den stora paraden.
Det stora kriget var exceptionellt populÀrt att göra film om pÄ stumfilmstiden, och att Vingarna kan vara sÄ pass lattjo som den Àr föreslÄr att Àmnet Àr pÄ vÀg att sjunga pÄ sista refrÀngen (Tre Är senare görs PÄ vÀstfronten intet nytt, tveklöst första vÀrldskriget-filmen att ta slut pÄ alla första vÀrldskriget-filmer).
Att se Vingarna idag Ă€r nĂ„got av en mĂ€rklig upplevelse. SĂ€rskilt den kristallklara restaureringen frĂ„n 2012, med imponerade ljudeffekter av Ben Burtt, placerar en ofta med vita knogar i stolen. Bilderna kommer till liv och fungerar, trots eller kanske pĂ„ grund av dess Ă„ldrade natur. Samtidigt, nĂ€stan parallellt med den visuella magin, finns mĂ€ngder av saker man kan ha invĂ€ndningar mot. Det dehumaniserande propagandabudskapet, till exempel. Eller bara den banala intrigen. Eller, lĂ„t oss vara specifika, den helt absurda sekvensen i Paris dĂ€r Clara Bow blivit krigssköterska och bara som av en hĂ€ndelse springer över sin Ă€lskade, som Ă€r i famnen pĂ„ en fransyska och har huvudet fullt av âbubblesâ.
Men ocksÄ dessa saker bÀr pÄ en udda, sÀregen skönhet, nÄgot bÄde barnsligt och vackert. Som Clara Bow, till exempel, som hÀr spelar en naiv och oskuldsfull figur medan hon sjÀlv var en sexsymbol och 1920-talets kanske mest berömda flapper. Eller Gary Cooper, hennes pojkvÀn vid tillfÀllet, som Àr med i en scen, gung-ho och grann lÀmnar han sitt tÀlt och sÀger hej dÄ till pojkarna, för att Äka upp i sitt plan och genast bli nerskjuten.
Vi kan puttra ett och annat litet skratt över hur plump och taktlös scenen Àr. Men sÄ ser vi gossarnas reaktion och förstÄr att filmen vill att vi tar det pÄ allvar. De har precis blivit varse just hur plump och taktlös döden Àr. Filmens visuella motorer pumpar pÄ, bryter igenom vÄrt förnuft och greppar tag om vÄr kÀnsla. Vi kan inse att det Àr lite fÄnigt, men vi kan inte göra annat Àn att kÀnna med dem.
FREDRIK FYHR
Wings. 1927 USA 144 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Charles Rogers, Richard Arlen, Clara Bow, Jobyna Ralston, El Brendel, Richard Tucker, Gary Cooper, Gunboat Smith, Henry B. Walthall, Roscoe Karns, Julia Swayne Gordon, Arlette Marchal.