👁‍🗨 Det finns ingen twist!

”There is no Keizer Söze…!”

Nämen!

Det såg vi inte komma!

Vad kul. Eller?

Det är väl inte för inte som slutet i De misstänkta (1995) gått till historien som en av filmhistoriens mest berömda twistar. Det slänger kastar verkligen hela filmen upp och ner.

Vad nu poängen är med det.

Den kära gamla ”twisten” är ett begrepp som vi gärna får för oss är rätt vanlig, men avslöjanden i De misstänkta-stil – alltså, twistar som bokstavligt talat kommer från ingenstans och omkullkastar allt vi sett – är fortfarande väldigt ovanliga på film.

En överväldigande majoritet twistar har nämligen något att göra, inte inget att göra, med det vi fram till den punkten sett.

Det leder mig till följande tes: Det finns egentligen inga twistar. Hela idén om en twist är ett missförstånd. Jag vill påstå att inte ens slutet på De misstänkta – där avslöjandet verkligen kommer som en joker i leken för att imponera på publiken så till den milda grad att hela filmen framstår som ett skämt – är en twist.

Hade fler filmer gjort på det sättet så hade jag varit beredd att ge twisten sitt existensberättigande. Men när nu De misstänkta är en avart, ett väldigt ovanligt exempel, så behandlar jag den som det. Det finns ingen Keyzer Söze indeed. De misstänkta är bara en väldigt konstigt berättad film.

Jag ska komma till saken och förklara varför jag inte tror på twisten som begrepp, men innan dess vill jag nämna vad jag tror är en grundläggande anledning till varför vi fortfarande tänker i termer av twistar och ”chockslut”: Vi tror, på något konstigt sätt, att filmen berättar sig själv medan den pågår.

Vi inser naturligtvis att någon redan skrivit, filmat och klippt ihop det vi ser, men filmens illusion är för stark för att vi ska ha det i åtanke. Filmen kommer till oss och vi möter den – den blir snart som en slags person. Om den säger saker vi gillar älskar vi den. Om den häver ur sig dumheter hatar vi den. Om den har ett överraskande slut vi inte gillar så tror vi att den jäveln försöker imponera på oss.

Det här låter helt irrationellt men jag är övertygad om att de flesta upplever en film på det sättet. Även den mest tränade analytiker kan dras med i en film och genast glömma att en film faktiskt är skapad efter de strukturer den följer. Detsamma gäller om vi ogillar en film vi ser på. Jag skulle tro att det är därför som många som inte står ut med Terrence Malick, till exempel, ofta utgår ifrån att hans poetiska bildspråk inte följer något enhetligt mönster utan bara är där som några slags specialeffekter. Som om han bara kastar en massa bilder i ansiktet på oss för att imponera på oss.

Men trots att filmen alltid varit bunden till nöjesindustrin så är vi ju inte på cirkus. Vi tittar inte på simpla attraktioner när vi ser en film. Allt som händer i filmen vi tittar på – vad det än är – är där av en anledning. Filmskaparna har lagt upp sitt projekt och de har gjort filmen på det sätt de uppfattat varit nödvändigt eller praktiskt. Allt vi ser hänger ihop.

Kort sagt: Vi upplever en twist, men någon twist är egentligen inte där. Vilken berättelse som helst är organiserad så att den avslöjar sig själv pö om pö. Varje intrig har intrigvändningar. Det som populärt kallas för en ”twist” är bara det som uppstår när en publik inte får veta något förrän sent i filmens handling. Själva handlingen har egentligen inte förändrats, för storyn är densamma när den börjar som när den slutar. Allt är en fråga om vem som vet vad när.

Låt säga att vi har en kärlekshistoria i Romeo och Julia-stil. En ung man och en ung kvinna är kära i varandra, men deras familjer är fiender. De kämpar för att få ses, slåss för sin kärlek, vill visa den för världen och i samma stund slå sig fria från sina respektive familjer.

Låt oss nu säga att det finns något det här kärleksparet inte vet – de är i själva verket syskon! Mamman i den ena familjen har haft ihop det med pappan i den andra och det är anledningen till att de vill skilja dem åt. Eftersom de inte står ut med skandalen som en oäkting skulle innebära har de hållit saken hemligt, bara för att se hur deras hemlighet växt sig ännu värre när de två halvsyskonen blir kära i varandra.

Detta är vår berättelse. Det finns inget före eller efter. En film hittar inte på sig själv medan den pågår. Frågan är bara när vi i publiken får veta vad. Låt oss lägga upp ett par scenarion.

Filmen kan förklara från början hur allt ligger till. Vi får se hur barnen skiljs åt och växer upp och vi inser med fasa att syskonen kommer falla för varandra. Vi upplever inte att filmen har någon ”twist”.

Filmen kan avslöja någonstans i mitten hur allt ligger till. Vi har då lärt känna karaktärerna, förstår deras situation och får nu dramats ytterligare pusselbit. Även om ny information avslöjas för oss så upplever vi inte att det rör sig om en ”twist”.

Filmen kan vänta till sista akten med att avslöja sanningen om älskarna. Troligen berättas då filmen ur huvudpersonernas perspektiv – vi får inte se någon eller något utan att de är med, och det är genom deras blick vi upplever dramat. Inte förrän de får reda på att de är syskon får vi reda på det. Det är inte förrän nu vi kallar det för en ”twist”.

Egentligen är ju detta lite konstigt, för berättelsen är ju densamma hur vi än gör. Men vi relaterar begreppet ”twist” till en emotionell identifiering med karaktärerna. Jag tror att vi känt samma sympati för Bruce Willis om vi hade vetat slutet på Sjätte sinnet från början. Men när vi inser sanningen samtidigt som han gör det delar vi hans känsla av chock. Jag tror det åtminstone är det ögonblick vi suktar efter när vi säger att vi vill uppleva en bra twist. Vi vill dela överraskningen med huvudpersonen. Om vi listar ut twisten på förhand så förtas också detta ögonblick för oss, när vi kommer så nära karaktären att vi delar exakt samma känslor inför exakt samma saker.

Själv tycker jag detta är lite obscent, och ett lite för högt mål att sätta på en film.

Det är ju trots allt ganska lätt att ”lista ut” en twist. Det rör sig ju trots allt bara om en bit information som sparas till slutet, och ju närmare slutet vi kommer desto mer lär vi oss om allting i filmen utom just den biten.

Låt oss ta vårt Romeo och Julia-exempel. Varför får vi aldrig se familjemedlemmarna på tu man hand? Vi kan lista ut att de måste dölja något. Vi har sett ett par filmer i våra liv, så vi vet att en överraskning kan ligga och lura i sista akten. Vi kan peka på filmen och säga ”de är syskon” och sedan när avslöjandet kommer gnälla på att det var för lätt att lista ut. Vi har ramlat ner i ovanan som alltför många filmtittare gör – vi har gett oss fan på att ”besegra” filmen, istället för att överväga vad den har att säga.

Hade det varit bättre då, om slutet verkligen var totalt överraskande? Kanske det i slutet visar sig att älskarna inte är syskon utan i själva verket robotar, skapade i ett underjordiskt laboratorium av en mystisk, dödförklarad släkting? Kanske filmen utspelar sig på medeltiden och egentligen handlar om att denna figur vill ta över kungariket genom att låta dessa två figurer gifta sig.

Det skulle vara otroligt otillfredsställande för han skulle komma från ingenstans, konflikten skulle inte ha något med våra karaktärer att göra och vi skulle inte förrän nu inse att filmen tillåter byggandet av robotar på medeltiden. Men vi hade helt klart inte sett det komma!

Poängen är att en twist inte finns för att överraska dig. Det handlar endast och enbart om vad som passar bäst för berättelsen.

Vad vill vi åstadkomma med vår Romeo och Julia-berättelse? Vill vi att den ska vara en tragedi? I så fall kan det vara bra att berätta från början att huvudpersonerna är syskon, varpå vi kan se hur illa allt går i allt sitt elände.

Vill vi att det ska vara en passionerad, romantisk film? Då följer vi huvudpersonerna och lär oss omständigheterna ihop med dem, för då kan vi (förhoppningsvis) skapa så starka emotionella band till publiken som möjligt.

Vill vi att det ska vara en komedi? Då kan vi låta en utomstående figur ta reda på sanningen innan kärleksparet, och låta denna figur försöka förklara för dem hur det ligger till, men utan att lyckas, alternativt jagad av familjen som försöker tysta honom; vi gör då en komisk situation av dramat.

Vill vi ha en ordentlig twist? Det är en usel fråga för berättare att ställa sig, eftersom den föreslår att allt bara handlar om att imponera på åskådaren, strunt samma varför. Allt handlar om hur en viss berättelse bäst ska berättas. Svaret på den frågan hittar manusförfattare i nio fall av tio genom att följa karaktärernas begär.

För att ta ett hyggligt modernt exempel kan vi använda oss av Tully, en film om en utbränd mamma som tar hjälp av en nanny, blir melankolisk eftersom nannyn påminner henne så mycket om hennes egna unga jag.

Tully handlar alltså om en kvinna som träffar sitt yngre jag.

Filmen har också en ”twist”, om det nu är ordet vi använder oss av, så här kommer feta spoilers.

Har du inte sett filmen, var vänlig hoppa över de följande styckena.

Fortsätt läs vid KUCKELIKU NU ÄR SPOILERN SLUT.

Here goes

Mycket riktigt träffar kvinnan sitt yngre jag i Tully. Marlo, som hon heter, träffar faktiskt bokstavligt talat sitt yngre jag – Tully, nannyn, är nämligen en fantasifigur, en slags hjälpande ängel som kommer från Marlos undermedvetna, och bokstavligt talat en spegling av henne själv när hon var ung.

Så poängen är alltså att Marlo är så utarbetad att hon börjat hallucinera fram den hjälp som samhället inte kan ge henne. Denna figur är henne själv, i stark form. Symboliken är fortfarande eländig – Marlo måste klara sig själv och hon har bokstavligt talat bara sig själv till hjälp. Eftersom Tully är en slags ängel, eller mental snuttefilt, har själva filmen också en vagt sagolik karaktär, helt i linje med temat om moderskap – men nu är det den vuxna, inte barnet, som behöver en slags saga för att ta sig fram i livet. Vem tar hand om den utbrända mamman? Svar: Ingen, mamman får ta hand om sig själv.

Det här inte vad Tully handlar om ”i slutet”. Berättelser kan inte delas upp. De är vad de är. Tully handlar om det den handlar om från första början. Vi hade när som helst kunnat avslöja att Tully var en fantasifigur. Varför spar vi det till slutet?

Det är inte för att Jason Reitman vill imponera på publiken eller wowa oss. Det är bara det bästa sättet för just poängen att gå fram. Hade vi redan från börjat introducerat Tully som en fantasifigur hade vi plötsligt tittat på en film om mental ohälsa, något i Doktor Caligari-traditionen där allt slutar på mentalsjukhuset. Vi hade reagerat på att Marlo inte är frisk. Filmen hade sagt till oss ”Titta nu, det här handlar om en sjuk person som ser folk som inte är där.”

Men det är inte filmen Tully vill vara. Det är en vuxen saga där Tully själv är en huvudsakligen metaforisk figur. Hon behöver kort sagt inte vara på riktigt. Detta är något vi insett när filmen går mot sitt slut, så när den ”avslöjar” sanningen så spelar det inte längre så stor roll. Den som då redan listat ut att Tully är fiktiv har alltså bara fattat filmens poäng.

Hade Tully kunnat vara på riktigt? Hade filmen kunnat sluta med att hon bara åkte hem?

Nej, för det hade också varit en annan film.

Poängen med Tully är att hon är en omöjlig figur, en som inte kan finnas i verkligheten, eftersom ingen kan vara så käck och glad som hon och ändå leva den slitande mammans liv, den vars styrka är dömd att förbrukas. Hade Tully varit en verklig karaktär hade det inneburit att Marlo bara var en sopa som inte kunde klara av sitt liv. Nu är hon slutkörd, eftersom verkligheten ser ut så för vem som helst som är i Marlos sits, och Tully är på låtsas, den destruktiva idé om styrka som ingen kan leva upp till.

Så Tully är inte där, kort sagt. Vi fattar det här budskapet långt innan filmen berättar att Tully faktiskt bokstavligt talat inte är där. Men skillnaden är inte så stor. Det är därför vi kan ”lista ut” det. Men det är naturligtvis helt okej, det gör inte filmen sämre på något sätt och det har bara att göra med att filmen kommunicerar sitt budskap på ett bra sätt.

KUCKELIKU NU ÄR SPOILERN SLUT.

Ska vi nu använda oss av begreppet twistar så vill jag kalla ”twisten” i Tully för en ”aha-twist” – en twist där vi kommer fram till något vi egentligen redan vet. Ett slut som helt enkelt förklarar det sista pusselbiten. ”Aha” säger vi, ”då förstår jag”. Eller ”aha, tänkte väl!”

De flesta twistar är aha-twistar och de existerar bara genom uteslutningsmetoden; ett visst avslöjande kommer i sista akten, inte för att det ska vara coolt utan för att det helt enkelt funkar bäst för storyn.

Motsatsen skulle kunna kallas ”nämen-twisten”, då något händer vi inte ser komma. ”Nämen!” säger vi då, ”det låg till så!”

Jag kan bara komma på ett enda tillfälle då nämen-slutet är bra och det är i deckare och whodunnits, då filmen ju är bättre ju svårare det är att lista ut vem mördaren är, eller vad det stora mysteriet är. Men också det har mer att göra med vad som avslöjas när, och hur många villospår det finns. Om ett ”nämen-slut” slängs in som någon slags joker i leken, som i De misstänkta, då blir allt bara meningslöst. Visst blir man överraskad, men det är precis samma sak som att säga ”allt var bara en dröm”.

Avslutningsvis vädrar jag en alternativ tanke till allt det här: Kanske vi inte ens behöver någon twist?

När allt kommer omkring existerar twisten bara på grund av en enda punkt i intrigen, en enda scen, nämligen själva ”avslöjandescenen”. Tar man bort denna enda scen så har man ju samma film kvar, bara mer öppen och ambivalent. Det är inte svårt att ana hur Tully kommer sluta, till exempel. Men tar man bort själva scenen där ”twisten” ”avslöjas”, blir det egentligen inte en bättre film då? Och gäller inte det här för praktiskt taget alla filmer som föräras en ”twist”?

Ja inte De misstänkta såklart. Utan sista scenen i den filmen hade den ju inte kunnat lämna oss med sin punch line, stunden då vi inser att vi bara suttit och blivit grundlurade. Men för de filmer som faktiskt försöker vara bra så kan det vara något att tänka på.

FREDRIK FYHR