💿 Blod och sand (1922)

Jag tror att Rudolph Valentino har rekordratio i min bok för den filmstjärna som är mest intressant att läsa om och minst intressant att se på. Ytterst få av de filmer han gjorde, som jag sett, har varit speciellt minnesvärda. Som en av filmhistoriens första riktiga superstjärnor är han dock fantastiskt fascinerande att läsa om.

Det gäller för den delen för Blod och sand också, en av 1922 års stora blockbusters. Att folk gick och såg den här filmen var ingen underdrift – den fick en cocktail uppkallad efter sig! I filmtidningen Photoplay konstaterade bildtexten att fansen kanske oroar sig för att Rudolph har en peruk på sig i filmen. Men vi behöver inte oroa oss, försäkrar texten , för det är bara i början av filmen. Senare ser han ut som Julio. Alla som läste det förstod att det ju var vad hans rollfigur hette i De fyra ryttarna året innan.

Duh!

Kanske det här leder till deprimerande tankar för mer moderna tittare, som kanske vemodigt konstaterar att om hundra år kommer ingen fatta vem Joffrey eller Jon Snow är, men mig ger det åtminstone en betryggande insikt att det alltid funnits filmnördar och att de alltid fått hjulen att snurra.

Fansen som gick och såg Rudolph Valentino var, om man får tro legenden, kvinnor som blev knäsvaga av hans transcendentala sex appeal. Det är inte för inte som Doña Sol (Nita Naldi) klämmer och klämmer om hans armar: ”They’re like iron!”

Som jag nämnt tidigare var stumfilmspubliken alltid uppmärksam på vart skådespelarna förde sina händer, eftersom de på stumfilmseran (särskilt i mainstreamexempel som det här) var lika mycket trafikpoliser som några slags ASMR-magiker. De kunde peka med hela handen, för att visa vart publiken skulle titta, men de kunde också – alltså – klämma tag om ett par hårda muskler så att suset gick mellan bänkraderna. Återigen, enligt legenden.

Förutom att vara en av de första filmstjärnorna var Valentino också tidig med att etablera vad vi idag kanske skulle kalla för trademarks. Publiken visste helt enkelt vad de skulle få när de gick och såg en Valentinofilm, och anledningarna hade att göra med bland annat Blod och sand som tillsammans med De fyra ryttarna och Scheiken (1921) var filmen som gjorde honom till en gigant.

Receptet stavas Rudy själv, antar jag. Blod och sand är en erbarmligt tradig och långtråkig film som jag är övertygad om bara gjordes för att klä Rudy i en tajt matadordräkt. Storyn är gestaltad på precis det typ av andefattiga och urholkade sätt som ger stumfilmer dåligt rykte. Juan (Valentino) är en busig landsbygdskis i början. Han ger sig av för att bli matador och vips är han rik och berömd redan i nästa scen. Det är inte en film som berättas så mycket som den presenteras, inte olikt hur en film på 1890-talet hade gjorts.

Men jag antar att man sa samma sak då som nu: ”Det är inte Shakespeare” och ”man går inte och ser Rudy för storyns skull”.

Nä, det är nog sant. Snarare än storyn skulle publiken väl dras in i den sjaskiga, sadomasochistiska eskapismen som uppstår när Juan slits mellan horan och madonnan, båda gissningsvis lika åtråvärda för målpubliken.

Så. Juan gifter sig med helgonliknande Carmen (Lila Lee) och finner sig snart snärjd i händerna på Doña Sol, filmens vamp – uh oh! Vampen ska man ju akta sig för, som vi alla vet. Hon härjade fritt på den här tiden och såg till att föra män i fördärvet vart hon än dök upp. Vampens enda uppgift var att förföra stackars män, så att de tappade sin ärbarhet. När det var avklarat kunde hon bara luta tillbaka huvudet och skratta, lika lättsamt som diaboliskt. I Blod och sand går det så långt som att hon skrattar och rycker på axlarna till och med när folk långsamt blöder till döds.

Den här icke-intrigen hade kunnat vara avklarad utan större bekymmer men Blod och sand har mage att ta upp nio rullar och går upp emot en timme och femtio minuter i modern tappning. Ay, caramba. Intrigen består bokstavligt talat inte av något mer än vad jag just förklarat. Lita på att Doña Sol klämmer länge och väl på de där armarna.

Det är visserligen sant att filmen slänger in en form av skurk – banditen El Nacional (Fred Becker) som då och då dyker upp för att jagas av en och annan polis eller ta sig en och annan sup med Juan. Hans närvaro gör absolut ingenting för storyn, men fungerar för att kontrastera att den laglöse och matadoren är två sidor av samma mynt. Medan han dödar människor för att överleva så dödar Juan tjurar av samma anledning.

Jag antar att det här fungerar som någon form av påklistrad moralkaka så att alla är på det klara att ingenting av det vi ser på något sätt ska tolkas som något vi ska pröva hemma i sänghalmen. Fy skäms på dumma Juan, kort sagt, hålla på och snuska sig med fresterskor hur som helst! Men… vi ser henne gärna klämma på hans armar en gång till… kläm… kläm… kläm.

Trots allt mitt gnäll är filmen en professionellt sammanställd storfilm av sitt slag och man inte klaga på saker som takt, stil, kontinuitet eller scenografi. Det var en stor Hollywoodproduktion anno 1922 och det är vad det ser ut som. Man kan säga att filmen är bra nog för att vi ska kunna uppskatta Rudys stolta bringa, om det nu är vad vi är ute efter.

FREDRIK FYHR

PS.

Filmens inställning till tjurfäktaning är också dubbel – å ena sidan fördöms ”sporten” som barbarisk och oförlåtlig, å andra sidan har filmen tre stycken autentiska tjurfäktningsscener som vi bara får anta ska vara där för att det hela är så rafflande. Idag är det få som skulle se något positivt i den numera vitt och brett förbjudna riten, som dessutom kodas rasistiskt här (det är spanjorens ”arv av barbari” som gör att han älskar tjurfäktning, förklaras det tidigt).

Den som klippte ihop det här arkivmaterialet var dock Dorothy Arzner, varför den här recensionen är en smygstart på den kommande auteurathontexten om henne (som förmodligen kommer ske i etapper via recensioner). Arzner började sin karriär i Hollywood som klippare och det var Blod och sand som gjorde henne till ett namn i branschen. Mer skulle onekligen komma.