📽 100 favoriter 2019 (20-11)

<- 35-21.

20. Resan till Kythera (Taxidi sta Kythira, 1984)

Förra året kände jag mig dum för att inte ha uppmärksammat Angelopoulos mer tidigare, så jag högg mig an på mer i år – jag vill dock inte frossa i upptäckter, utan tillåta mig själv att gå igenom en film i taget så grundligt som möjligt. Resan till Kythera var första delen i en trilogi som fortsatte med Biodlaren, som jag tyckte var ett mästerverk. Kythera är nästan lika fascinerande och kompromisslös, om en gammal man som återvänder till Grekland efter att ha levt 32 år i Sovjet. Hans vistelse blir en studie i utanförskap, eftersom de gamla såren från inbördeskrigen inte läkt och att han inför sin familj är en främling. Berättad i karga tablåer och panoreringar, och vårt perspektiv är på ett briljant sätt placerat mellan drömsk metafor och krass realism. Lång, långsam, bitvis extremt kryptisk, men likväl en slående skildring av själslig hemlöshet och utanförskap. Man kan undra varför moderna arthousefilmare ens anstränger sig när det här redan finns.

19. Le livre d’image (2018)

I slutet av sitt liv och karriär gör Godard denna epilogdoftande montagefilm, uppbyggd som en kryptisk filosofisk essä genom mestadels bilder från andra filmer (flera av hans egna) för att uttrycka den odefinierbara konsten som kulturens fiende, västerlandets mentala och fysiska ockupation av Mellanöstern, representationens omöjlighet, människans förmåga till kreativitet och destruktivitet och kärleken i hjärtat på en gammal man som ”dansat” (motvals) genom livet och den så kallade karriären. Minutiöst sammanställd och lika kompromisslös som fascinerande. Hade engelska festivaltiteln The Image Book och jag skrev mer om den i vintras när den gick på Göteborgs filmfestival.

18. Befriande eld (Paisà, 1946)

Den andra delen i Rossellinis krigstrilogi efter Rom – öppen stad, en vinjettfilm i sex episoder om Italien efter amerikanernas intåg mot andra världskrigets slut; alla är konkreta och skissartade och handlar om möjligheterna till ideologisk och medmänsklig förståelse över de metaforiska språkgränserna. Märgfullt och gripande och varje episod visar prov på Rossellinis koncentrerade energi, hans smått ofattbara förmåga att improvisera fram perfekta ögonblick med total tematisk pregnans. Strukturellt är filmen också lika elegant som intelligent – gradvis går vi från total hopplöshet till någon form av harmoni, trots en deprimerande slutnot. Fantastiskt filmskapade på det stora hela och eventuellt den mest historiskt angelägna av alla krigsfilmer som gjordes under denna era. Att jag har den så här lågt på listan är för att de andra filmerna i trilogin, åtminstone vid första anblicken, lämnar ett större intryck. Det kan vara så att Paisà egentligen är en rikare film, men låt oss ruva på ägget.

17. Zorros märke (The Mark of Zorro, 1920)

Nu är vi inne på mästerverksrecensionerna – Zorros märke  är den kanske viktigaste actionfilm som gjorts; chockerande modern i sitt tempo och sina konventioner. Douglas Fairbanks är glad som en lärka i huvudrollen, den spanska Kaliforniens beskyddare – en Robin Hood med en burlesk twist. Lika rolig är han som dekadente mesproppen Don Diego – han skriver till och med poesi! Roliga karaktärer genomsyrade av skådespelare som går genom duken, total framåtrörelse i intrigen och väldigt mycket fart och fläkt. En film med en helt säregen charm.

16. Barnen från Paris (L’enfant de Paris, 1913)

Omtumlande tidigt mästerverk om en stackars flicka som förlorar sin mamma efter att pappan ger sig av i krig och befaras vara död; hon hamnar på ett eländigt fosterhem och flyr, bara för att kidnappas av gatans banditer och skeppas hit och dit medan polisen jagar bovarna. Eventuellt den första långfilmen i filmhistorien som tog två timmar i anspråk utan att ge en död minut tillbaka – berättelsen utnyttjar skickligt sina akter, kastar åskådaren från den ena situationen till den andra och balanserar hela tiden tempot med flera tekniska finesser och ett mästerligt tablåfilmande. Ett typiskt exempel på filmhistoriens verkligt förbisedda verk – underskattad in i märgen, från regin från doldisen Léonce Perret till det ljuvliga fotot av George Specht och det minnesvärda framträdandet av Maurice Lagrenée som Bosco, karaktären som utan förvarning blir filmens bitterljuva protagonist halvvägs in. Det är inte ofta filmer blir så oförutsägbara idag. Skrev mer om den för ett tag sedan.

15. De två kvinnorna (La ciociara, 1960)

De Sicas lysande krigsskildring om en handelskvinna (Sophia Loren) som flyr Rom med sin dotter för att komma undan kriget – de söker skydd hos hennes släkt, som bor i en by i bergen… men lyckan varar inte. Denna brutala uppgörelse med den italienska fascismen – efter romanen ”Två kvinnor” av Alberto Moravia – är full av autentiska detaljer och intrigen är lika oförutsägbar som mångfasetterad och, till slut, fruktansvärt stark och omskakande. Loren är oerhörd, och vann en välförtjänt Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Jean Paul Belmondo är också gripande (även dubbad till italienska!) som vemodig, beläst bondson som blivit vänstersympatisör i en kultur där alla slentrianmässigt bär fascismens nål – och det är just dess våldskultur som är en röd tråd genom hela detta tragiska men djupt mänskliga drama.

14. Aska och diamanter (Popiól i diament, 1958)

Mer Wajda, liksom mer Angelopoulos, som jag utlovade mig själv förra året. Denna riktiga auteurklassiker är den sista delen i Wajdas krigstrilogi – efter En generation och Medan döden väntar – och en alldeles utsökt blandning av krigsskildring, nervig thriller och humanistiskt drama. Utspelar sig någonstans i Polen under andra världskrigets sista dag, där konflikten mellan de ryska ockupanterna och den nationalistiska motståndsrörelsen gör att ingen verklig fred existerar. Zbigniew Cybulski spelar en lönnmördare lejd att ha ihjäl en kommunistledare, men när han för första gången blir förälskad (i hotellets bartender) hamnar han i ett emotionellt och moraliskt dilemma. Berättelsen, byggd på en roman av Jerzy Andrzejewski, väver samman den politiska kontexten med den djupa mänskliga tematiken så genuint att det ena går hand i hand med det andra, och Wajda har ett nyktert kameraöga genom varje scen. Resultatet blir en både svettig och finstämd film, lika hjärtskärande som spännande.

13. Once Upon a Time… in Hollywood (2019)

Tarantinos nionde film är, lite oväntat, hans bästa sedan Pulp Fiction, en lika ljuvlig som melankolisk och till sist även groteskt våldsam film som upplevs lättare än den förklaras. Utspelar sig år 1969 och handlar, till någon mån, om en avdankad b-filmsskådis (DiCaprio) som försöker hålla lusten och optimismen vid liv trots att världen blivit hippiefierad och hans karriär mer och mer vertikal. Vanskligt vore dock att kalla detta för filmens handling –  i mångt och mycket är detta en film som gräver där den står, som en sublim kärleksförklaring till Hollywood och Los Angeles mot det mångfasetterade slutet av Flower Power-eran, och även en meditation över filmens konstnärliga uttryck i sig. Helt och hållet fenomenalt framställd med minutiös scenografi, foto av Robert Richardson och blixtrande skådespelare; DiCaprio är bedårande, Pitt lysande som hans muntre stuntman och Robbie ger hela filmen mening i den omtalade rollen som Sharon Tate, vars ökända öde filmen leker med, samtidigt som den blandar myt och historia på flera transcendentala sätt. Precis lika välgjord som de flesta av Tarantinos filmer, och ännu mer referenstung, men betydligt mer avslappnad och självsäker och på allvar mogen; ingen av hans tidigare filmer har varit så ambivalent och tematiskt rik som denna. Recenserade den när den kom och skrev mer om den senare.

12. Himlen kan vänta (Heaven Can Wait, 1943)

Lysande bitterljuv komedi – en av Ernst Lubitschs allra bästa och en av den gyllene Hollywood-erans mest underskattade – om en man (Don Ameche) som efter döden checkar in till helvetet eftersom han utgår från att han hör hemma där. Satan är dock en rimlig herre och vill veta mer, varpå mannen berättar historien om sitt liv, vilket också är relationen till hans kvinnor, särskilt hustrun Gene Tierney vars kärlek till honom inte alltid är självklar. Enormt mycket sker mellan lagren och under ytan i den här berättelsen, som dels är en relativt typisk livskrönika och melodram av sin tid, men även en mångfasetterad och filosofiskt uppriktig film om kärlek och tvåsamhet. Lubitsch hade gjort frispråkiga filmer i årtionden när han gjorde denna – hans enda i Technicolor – i det puritanska Hollywood, och det är ett av de allra bästa exemplen på de oväntade dimensioner som kunde uppstå när filmskapare var tvungna att lägga band på sig själva. Lubitsch tar det vitsiga manuset (av Samson Raphaelson efter en pjäs av Lazlo Bus-Fekete) och gör på så vis en sublimt romantisk film som är tårdrypande när den inte är absurt komisk.

11. Djungelmorden (Le mort en ce jardin, 1956)

Ordentligt underskattad och fortfarande förbisedd Buñuelfilm om en grupp symboliska figurer – en surmulen antihjälte, en dövstum oskuldsfull flicka, hennes gamle pappa, en präst och en ”dålig” kvinna – som måste fly in i djungeln på väg mot Brasilien när en revolt utbryter i den lilla guldgruvarbyn de råkar befinna sig på. En skenbar äventyrsfilm som därför ofta avfärdas som en mindre karaktäristisk och otypisk Buñuel – men under ytan och mellan lagren är detta en drömsk och uppenbart symbolisk historia som går att läsa både som en vision av individens förtvivlan under förtryck och som en pseudobiblisk fabel om pånyttfödelse. Fint skådespeleri och många stunder av rå, själslig pregnans. Riktigt rutten svensk titel, dock – den engelska titeln är Death in the Garden och originaltiteln, efter Luis Alcorizas berättelse, översätts ”Döden i den här trädgården”. Surrealismen – den svenska statens fiende!

Fortsättning följer

FREDRIK FYHR