📽 100 favoriter 2019 (35-21)

<- 50-36.

35. Korpen (Le corbeau, 1943)

Henri-Georges Clouzots kontroversiella genombrottsfilm, en kompromisslöst kall och klaustrofobisk film om en liten by som plågas av anonyma brev, skrivna av en mystisk avsändare som avslöjar folks hemligheter, vänder invånarna mot varandra och hyser särskilt agg mot läkaren Pierre Fresnay, som anklagas för att vara abortionist. Den spännande intrigen är vattentät och totalt oförutsägbar – på det sätt som kom att bli Clouzots kännetecken – men det är i den prekära tematiken som filmen har djup och bredd. Detta var den andra film som Clouzot gjorde för tyska bolaget Continental under ockupationen, och den som fick bägaren att rinna över för motståndsrörelsen – filmen anklagades för att håna det franska folket, drogs tillbaka av distributörerna själva och Clouzot fick arbetsförbud på livstid (senare mer eller mindre upphävt). Det är inte svårt att förstå att filmen satt obekvämt när det begav sig, då den fortfarande är en kärv, subversiv film där bristfälliga människor ställs inför sitt eget hyckleri utan att någon, allra minst dem själva, kan vare sig döma eller förskona. Filmens politiska trogenhet är också kusligt svävande – den populära åsikten är att filmen är en förklädd nazikritik, och metafor över ockupationen, men filmens ofta helt omänskliga människosyn (med repliker som ”ondska är nödvändigt”) gör det öppet för diskussion.

34. Butiken vid Storgatan (Obchod na korze, 1965)

Fängslande, suggestivt finstämd dramakomedi som utspelar sig i Naziockuperade Tjeckoslovakien och handlar om en fattig, lågpresterande snickare som av sin svåger – som är högt uppsatt hos fascisterna – får jobbet att vara ”arisk representant” åt en gammal judisk kvinna som äger en knappbutik. Han tror att det är en väg upp i hierarkin men det visar sig att knappfabriken är värdelös och att den snälla gumman är halvdöv och lätt förvirrad – dessutom dras nazisternas snara åt sakta men säkert, och han måste bestämma sig för vad han ska göra när ”utrensningen” närmar sig. En starkt humanistisk film som sätter fingret både på hur antisemitism och sociala orättvisor fungerar, samtidigt som den, liksom Chaplins Diktatorn, tonmässigt balanserar oerhört skickligt mellan existentialistisk komedi och mördarförtryckets verklighet. Fantastiskt skådespeleri! Vann Oscar för bästa utländska film när det begav sig.

33. Bittert ris (Riso amaro, 1949)

Ganska skandalös sen neorealistisk skapelse som använder Hollywood-ingredienser för att fördöma, just, omoralisk amerikansk materialism – bland annat lättklädda Silvana Mangano, vars kurviga uppenbarelse skapade paradoxal moralpanik. Doris Dowling spelar olycksalig ung kvinna som dragits in i skurken Vittorio Gassmans affärer – hon dumpas med hans senaste byte (ett värdefullt diamanthalsband) på ett risfält där hon utvecklar solidarisk vänskap med de hårt slitande kvinnorna. Mangano är den livfulla, mindre bekymrade donnan som lockas av både det ena och det andra – dock ej av sergeanten Raf Vallone, som agerar moraliskt ankare (via kommunismens dygder) genom hela filmen. En fascinerande film som är lika mycket proletariatpamflett som den är en noir-stänkare och en svulstig melodram; perfekt omväxlande intrig och många minnesvärda scener av såväl sensuellt schwung som operatiskt lidande och ond, bråd död. På något vänster (bokstavligt talat) blir filmen en oavsiktlig USA-hyllning, på samma sätt som filmens överväldigande femininitet kan sägas vara lika feministisk som mansromantiserad. Riktigt sevärt hursomhelst, och förmodligen neorealismens mest genuint underhållande. Recenserade filmen mer utförligt i vintras.

32. Prästmans dagbok (Journal d’un curé de campagne, 1951)

Bressons omhuldade filmatisering av Georges Bernanos’ roman med samma namn är så trogen förlagan att den praktiskt taget fungerar som en levande illustration. Oförglömligt förtvivlade Claude Laydu spelar ung, deppig präst som kommer till en liten by där det visar sig att han är ovälkommen; han skriver ner sina tankar och känslor i en dagbok medan glädjelösa dagar kommer och går och han själv mår allt sämre. Denna fascinerande film är precis så kul som den låter, men trots filmens patetik finns en säregen skönhet i filmen. Bresson lyckades här, innan hans stil blev ännu mer radikalt minimalistisk, hitta förtrollande kontraster mellan det enkla och det drabbande – i det sparsmakade utförandet finns en lågeffektiv spänning som växer sig starkare, besjälar de grå miljöerna och ger ett otroligt fokus till berättelsen. OCH! En efter en som ser Bergmans Nattvardsgästerna pusslar ihop den med Schraders opportunistiska plagiat First Reformed. Bressons film är pusselbit nummer två.

31. Metallica: Through the Never (2013)

Nyligen recenserad. En fenomenal konsertfilm med Metallica, sammanvävd med en musikvideoliknande Mad Max-pastisch där roadien DeHaan hamnar på gator i krigstillstånd, i jakten på en McGuffin eller annan. Tekniken tar oss närmare scenen än publiken, och det dokumentära (den slamrande, explosiva musiken) tar strid mot filmens fiktiva inslag, som samtidigt innehåller en del oväntat relevanta visuella metaforer. Allt som allt en oväntat säregen film och en bombastisk upplevelse – är det bara en kommersiell PR-film så är det att jämföra med sovjetisk propaganda från 1920-talet

30. Claires knä (Le genou de Claire, 1970)

Fascinerande film, både komplex och lättviktig, om en man som ska gifta sig men av en händelse hamnar i kontakt med två flickor – den ena är förälskad i honom medan han själv är olämpligt attraherad av den andra. För att råda bot på sin ångest inför äktenskapet bestämmer han sig för att han bara måste åtrå den senare flickans knä. Berättad av Eric Rohmer i korta episoder, alla mångsidigt och lekfullt gjorda, och på samma sätt som det sakliga fotot ramar in pittoreska miljöer och vackra vyer fångar själva filmen något mycket enkelt och litet, som samtidigt är uppriktigt och ganska hutlöst och som i tredje ledet blir mänskligt på ett oöverskådligt sätt. Försökte sätta fingret på det mer precist i min recension i somras.

29. First Man (2018)

Här har vi en nyare film jag faktiskt aldrig skrev en recension på, trots att jag skrev nog med anteckningar för att det skulle räcka. Damien Chazelles film om Neil Armstrong tyckte jag hursomhelst var fantastisk – särskilt skön var filmens brist på öppen självmedvetenhet eller forcerad zeitgeist. Storyn har sina inbyggda biopicbeats här och var, men den impressionistiska skildringen av, och kontrasten mellan, Armstrongs liv och arbete ger filmen en filosofisk och human ande, samtidigt som detaljrikedomen och överdådigheten är alldeles perfekt. First Man fungerar lika mycket som en historisk berättelse som fabel om förlust och försoning – efter Whiplash och La La Land är detta filmen där Chazelle landar i våra medvetanden som en säker röst. Kanske skriver mer om denna film vid senare tillfälle.

28. The Butcher Boy (1997)

Slående filmatisering av Patrick McCabes våldsamt uppluckrade roman – en minst sagt säregen version av den numera välbekanta genren ”uppväxtskildringar ur arbetarklassen” där huvudpersonen är en irländsk pojke som växer upp med en alkoholiserad och våldsam far och gradvis blir galen. Med en högljudd berättarröst och en konsekvent närgångenhet är filmens perspektivet så tätt fokuserat på pojken (fint spelad av Eamonn Owens) att man inte får en chans att betrakta detta som något slags drama i konventionell mening – snarare är det en upplevelse av livet som levs framför våra ögon, till effekter som är både socialrealistiska och fantasifullt överdrivna, blodigt allvarliga men också absurt komiska. Detta är en spritt språngande filmupplevelse, som på ett starkt sätt sätter fingret på sociala arv och religiös korruption, men också faktumet att att den generella synen på galenskap ofta hör ihop med en ovilja att se bortom konformism eller trygga formler.

27. Nakna nerver (In a Lonely Place, 1950)

Imponerande melodramatisk noir där svala Gloria Grahame blir kär i sin granne (Humphrey Bogart), en avdankad manusförfattare som råkar vara misstänkt för ett kvinnomord. Hon, och vi, utgår ifrån att han är oskyldig – men i takt med att hans våldsamma, undertryckta sidor kommer upp till ytan börjar hon få orsak att tvivla… och kommer han låta henne gå, skyldig eller ej? Eventuellt Nicholas Rays första centrala verk – en mycket modern film av sitt slag, hjärtskärande psykologiskt komplex och mer och mer klaustrofobisk ju längre den pågår, samtidigt gjord med en svindlande romantisk kyla som ger hela filmen (som utspelar sig i ett högst oglamoröst Hollywood) en drömsk kvalité. Manuset, efter en roman av Dorothy B. Hughes, balanserar ett mordmysterium med en subtil melodram som i grunden bär spår av den grekiska tragedin; Bogart gör en av sina bästa framträdanden i den kolsvarta huvudrollen. Inte en film som blev en omedelbar klassiker när den kom, men med åren har den influerat många moderna psykologiska thrillers och fått ett anseende som en av film noir-genrens mästerverk. Nästa gång du ser en film av David Lynch – se denna som primer.

26. Late Autumn (Akibiyori, 1960)

Sen Ozu i bländande färg – hans leading lady Setsuko Hara spelar åtrådd, respekterad änka, vars dotter är i giftasålder. Tre äldre män, som alltid varit förtjusta i kvinnan och som inte har något bättre för sig, beslutar sig för att se om hon kan gifta om sig för att inspirera dottern till att acceptera ett giftermål. Denna omarbetning av mästerverket Sent om våren (där Hara spelade dottern till en ensam pappa) har ett mer rakt och sakligt melodramatiskt fokus än många av hans allra bästa, men det är fortfarande en knivskarpt dragen berättelse, minutiös in i minsta replik, som målar upp ett samhälle i förändring samtidigt som den romantiskt sätter fingret på hjärtskärande förhållanden mellan föräldrar och barn, samhällets krav och den egna viljan, minnen och saknad, begär och förlust, samvaro och ensamhet. Ljuvligt att se.

25. Medan åren går (Another Year, 2010)

Lysande drama om ett äldre par (Jim Broadbent och Ruth Sheen) som lever lyckligt gifta sedan årtionden tillbaka – filmen utspelar sig under ett år och handlar om de vänner och släktingar som tyr sig till dem, och som själva lever långt ifrån lika harmoniska liv. Ur det lilla föds stora, gåtfulla, djupt mänskliga och livsavgörande känslor, och filmen är lika poetisk som den är lättillgänglig. Eventuellt Mike Leighs mest ljuvligt gjorda film; liksom en briljant novellförfattare skapar han stora mänskliga djup ur skenbart enkla och tydliga karaktärer och scenarion. I slutändan är detta en subtilt stark film om lyckans och olyckans natur, och människans allergi mot ensamhet, hennes behov av andra. Makalöst skådespeleri, särskilt den oslagbara Leslie Manville som parets skamfilade väninna.

24. Dimmornas kaj (Le Quai des brumes, 1938)

Marcel Carnés något förbisedda klassiker, recenserad i november; en vacker om än exceptionellt deprimerande novellistisk berättelse om en desertör (Jean Gabin) som anländer till de dimmiga gatorna längs Le Havres kajplats; mot alla odds finner denne bittre vandrare kärleken i olyckliga Michèle Morgan, och ett tag verkar det som att deras lycka vänder… men denna fatalistiska historia tillåter inga lyckliga slut. Filmen ansågs faktiskt så upprörande deppig att den förbjöds när andra världskriget bröt ut. Det är lätt att förstå impulsen, då filmen är lika visuellt förförisk som den är övertygande misantropisk, inte minst tack vare en magisk ensemble som verkar sitta ihop med celluloiden. En höjdpunkt för den så kallade ”poetiska realismen”, även om den kanske är mer relevant som en föregångare till film noir-genren. Upptakten är så rå att man vill svepa något varmt omkring sig, och även om storyn inte är överdrivet oförutsägbar i sig så leker Carnés manus på ett finurligt sätt med intrigens beståndsdelar, vilket håller en gripen till den totalt överväldigande finalen.

23. The Irishman (2019)

Scorseses längsta och mest massiva film återförenar honom än en gång med den kriminella biografins värld – denna episka film handlar om Frank Sheeran (Robert De Niro), lastbilschauffören som blev torped åt, och nära vän med, en gangster (Joe Pesci) som kopplade ihop honom med Jimmy Hoffa (Al Pacino) vars öde han därefter kom att segla (om man tror honom själv, det vill säga). Ett långt men totalt engagerande drama som mer än någon annan av Scorseses tidigare bär på en nykter, melankolisk ton där varje akt av dödande bara förtydligar slöseriet på liv, en iskall och meningslös rundgång som vänder ett kallt öga på huvudpersonen, särskilt i filmens sista halvtimme som är oerhört berörande, och sätter hela berättelsen i ett oavvisligt seriöst fokus. En fullpackad film som rör sig genom amerikansk historia medan den skärskådar det småsinta och obstinata våldspsyket hos män som söker makt, medan deras oskyldiga familjemedlemmar hela tiden påminner oss om verkligheten. Skådespelarna är bättre än de varit på årtionden (Pescis exklusiva comeback är särskilt ljuvlig) och som ett kapitel i Scorseses karriär står den som en komplex slutstation; det är en film som inte kunnat göras av någon annan än den äldre Scorsese, och år 2019 är det en extremt sällsynt episk upplevelse, sprungen ur en mer puristisk era. Ironiskt nog var Netflix de enda som ville distribuera filmen, trots att den egentligen bara kan upplevas på en stor duk. Mer om det skrev jag tidigare.

22. The Little Girl of Hanoi (Em bé Hà Noi, 1975)

En otroligt imponerande film, en neorealistiskt inspirerad berättelse filmad i ruinerna av de amerikanska bombningarna av Hanoi. Handlar om en liten flicka som försöker hitta sin familj efter att bomberna fallit och är, på det stora hela, häpnadsväckande elegant och intelligent med tanke på de ringa medlen som den gjorts på. Inte nog med att berättelsen kommer till oss i en rätt komplex serie flashbacks, filmen är rent visuellt full av sublim filmgrammatik och regissören Hai Ninh försöker hela tiden hitta det mest effektiva sättet att såväl berätta historien som föra fram den emotionella poängen. Sista akten ramlar rakt ner i den instrumentella propagandans värld – och påminner mer om en sovjetisk stumfilm – men med tanke på hur många gånger Hollywood stått med knäna uppe i jingoism så är det milt sagt tal om poetisk rättvisa.

21. Den stora kärleken (Europa ’51, 1952)

Ingrid Bergman spelar en liknöjd medelklasskvinna vars tolvåriga son begår självmord – händelsen aktiverar en personlig kris och hon ger sig ut på en odyssé i samhället, på jakt efter att hitta en sann altruistisk väg där hon kan leva för andra människor istället för sig själv, men likt en modern Jeanne d’Arc blir hon snarare korsfäst tillbaka. Tematiskt djup, nästan subversiv i sin moderna skärskådning av klassamhället, borgerlighetens konformism, vad vi idag skulle identifiera som patriarkatet samt även den humanistiskt tondöva kommunismen, rakt igenom svidande intensiv utan att någonsin tappa sin intellektuella skärpa. Det andra samarbetet mellan Roberto Rossellini och Bergman, och om inte det bästa så åtminstone filmen som bäst förenar 50-talets Rossellini med 40-talets, och därför mest förtjänar sitt retroaktiva anseende. Bergman själv tyckte aldrig att filmerna de gjorde tillsammans var så bra som hon hoppats på – idag är Viaggio in Italia en milstolpe, även om jag håller med henne om att den inte riktigt håller. Den stora kärleken är däremot en transcendental film som, liksom alla riktigt bra filmer, går bortom sin tid och vår och in i evigheten, för människan.

Fortsättning följer

FREDRIK FYHR