📽 100 favoriter 2019 (50-36)

Årets 50 bästa filmer!

Jag har ingen aning om vilka de är!

Ärligt talat känns det helt fantastiskt.

Förra året bestämde jag mig för att lista de 100 bästa filmer jag sett under året, alla kategorier, och jag har fått mersmak. Jag har gett mig själv nyårslöftet att under 2020 inte se mer än 12 helt nya filmer, varav bara fyra får vara uppföljare, nyinspelningar eller reboots. Jag kan inte tala för någon annan, men jag känner personligen att om film ska fortsätta vara ett ting av intresse (åtminstone för mig) så måste nuet direkt motarbetas.

Det är inte bara det att filmens förflutna förtjänar komma till tals och bidra med lite upplysning och kontext. Inför det nya årtiondet känns årsbästalistor mer och mer som reliker ur det förflutna. Vem som helst kan göra en, och det står mindre och mindre klart vad för kvalitéer vi faktiskt letar efter i nya filmer. Hypefaktorer sipprar in i filmkritiken, fyror och femmor haglar på var och varannan film, mellanlägena blir mindre och mindre eftersträvansvärda och analyserna försvinner eftersom ingen egentligen bryr sig. Eller? Kanske har jag fel?

Frågan jag hursomhelst får allt svårare att svara på är: Varför ska vi egentligen se just nya filmer?

För att vara säker på att inte virra bort mig i samtidens suspekta signaler och spel tänker jag alltså fokusera mer på filmer som redan gjorts. Den nya målsättningen för den här sidan är att skriva om filmer som läsaren aldrig hört talas om, inte tänkt på på länge eller aldrig föreställt sig att det funnits något intressant att säga om. Samt, vid tillfällen, en och annan ny film också.

Förhoppningsvis kan jag även skriva något om det mesta jag ser under året, så att den här decemberlistan kanske känns snäppet mindre hoppsan hejsan. Men man ska som bekant inte lova för mycket.

Så, utan vidare väsen, över till listeriet. Jag har inte sett 100 jättebra filmer i år, men väl 50 – here goes.

50. Snacka går ju… (Say Anything, 1989)

Cameron Crowes långfilmsdebut är en lysande ungdomsmelodram. Förpackningen är en kommersiell tonårsfilm, men egentligen är det en säregen och väldigt personlig berättelse om en tystlåten slacker (John Cusack) som på avstånd är kär i skolans pryda fröken duktig (Ione Skye). Medan de faller för varandra på riktigt tickar klockan då hon ska resa till London för ett stipendium och hennes pappa (John Mahoney) får mystiska finansiella problem. Den melodramatiska stommen är klassisk men Crowes insiktsfulla och humanistiska manus har karaktärer vars mångsidighet och realism är smått chockerande och hans regi är sublimt lågmäld, som för att fånga varje nyans. Filmen är inte självbiografisk men så specifik, och så komisk på ett mänskligt sätt, att känslan av det genomlevda glöder fram. Mahoney är fenomenal och bitterljuv, som den minst sagt komplicerade pappan.

49. Herrar föredrar blondiner (Gentlemen Prefer Blondes, 1953)

Howard Hawks klassiska filmatisering av Anita Loos och Joseph Fields musikal bidrog starkt till att göra Marilyn Monroe stjärna – här sjunger hon bland annat ”Diamonds Are a Girl’s Best Friend” omringad av chanslösa uppvaktare – men Jane Russell var den kändare skådespelaren vid tidpunkten (och fick mycket mer betalt). Duon är dynamisk, hursomhelst, när de hoppar på en lyxkryssare i självklart partymode. Efter sig har de en privatdetektiv anlitad av den blivande svärfadern till Lorelei (Monroe) som högst uppmärksamt listat ut att hon kanske inte är helt att lita på. Redan på båten blir hon intresserad av att sol-och-våra en gammal miljardär (Charles Coburn) på hans frus diamanttiara – Russell får höja på ena ögonbrynet och fråga det amerikanska landslaget i stafett (som också är ombord) om det inte är någon ombord den här skutan som bara bryr sig om kärlek. Fenomenala sångnummer och Russell och Monroes kemi såväl som deras vagt anarkistiska inställning har gjort denna till en av de mest inflytelserika komedierna ur den amerikanska gyllene eran. Ett praktexempel på hur Howard Hawks särskilda energi och skärpa kunde glorifiera en bagatell (intrigen är inte alltid filmens starkaste kort) och skapa oförglömliga stunder av äkta filmglädje.

48. Mördaren utan ansikte (L’assassin habite… au 21, 1942)

Elegant, oklanderlig thrillerkomedi där en inspektör (Pierre Fresnay) är på jakt efter en seriemördare; när han listat ut vart den skyldige bor klär han ut sig till en pastor för att infiltrera de inneboende. Genuint oförutsägbar intrig, perfekt blandning av lättsamt trams och för sin tid rätt brutalt våld, med snitsiga visuella idéer och roliga skådespelare (Suzy Delair stjäl ofta showen som Fresnays ivriga hustru). En typ av långfilmsdebut för Henri-Georges Clouzot – den första film han gjorde på nästan tio år, den första han inte gjorde i samarbete med någon annan och troligen den första som bar hans definitiva kännetecken (fantastiskt snårig intrig, intensiv känsla för spänning och generell misantropi). Jobbet fick han dock av nazisterna, då denna film gjordes under ockupationen som substitut för förbjudna amerikanska filmer i Gäckande skuggan-stil – denna film är relativt lättviktig, men är ändå överlägsen förlagorna på grund av sin självmedvetna intelligens, sin mångsidiga ton och ett par stilgrepp som föregår ironiska slasherfilmer med åtminstone 40 år.

47. Aldrig på en söndag (Pote tin Kyriaki, 1960)

Oemotståndlig komedi om kulturkrockar och skillnaden mellan känsla och förnuft. Jules Dassin spelar timid, naiv amerikansk akademiker som turistar i Grekland och lär känna muntra glädjeflickan Melina Mercouri. Han ser henne som en symbol för det antika Greklands förfall och försöker göra om henne till en kultiverad och sedlig dam… men livet är ju roligare om man dricker ouzu och dansar natten lång. Obetydlig intrig – filmen lever helt på sin salongsberusade charm, Dassins perfekta ängslighet och inte minst Mercouris barska romantik (hon vann även skådespelarpriset i Cannes). Räkna inte med någon politisk socialrealism här – tvärtom är detta en film om själ och hjärta, med en underliggande bitterljuv insikt om hur en kultur inte kan dömas ut av en annan, och hur kärlek måste handla om kemi och inte begär. Manos Hatzidakis klassiska titelsång fick en Oscar.

46. Camille Claudel (1988)

Suggestivt fängslande film om skulptören Camille Claudel (Isabelle Adjani) som stod i skuggan av sin bror, poeten Paul (Laurent Grévill) och älskaren Rodin (Gerard Depardieu) och som levde sina sista trettio år i livet på mentalsjukhus. Berättelsen är den om en besatt konstnärssjäl som inte kompromissade med vare sig sina känslor eller sin gärning. Nästan lika mycket är filmen en autentisk historieskildring, där Claudels liv och omständigheter blir sakligt berättade i organiska, stundtals oerhört effektiva miljöer. Adjani arbetade länge för att denna produktion skulle bli av, och det märks; filmen är säreget genomarbetad och överlag mycket värdigare än majoriteten biografiska filmer. Se upp för den amerikanska versionen som är nerhuggen till 158 min. Versioner du hittar på svensk streaming och i bibliotekets DVD-hylla bör gå 175.

45. Sargade hjärtan (Shadows, 1922)

Lon Chaney är än en gång oigenkännlig i rollen som ”kinaman” som efter en olycka till havs bosätter sig i en djupt kristen fiskeby. Han hånas först av invånarna, men allteftersom lär han dem se deras eget hyckleri, medan han själv vägrar konvertera till kristendomen – trots en ung, modern präst som blir hans vän, medan han dras in i en melodramatisk komplott som utmanar hans värderingar. Låter på håll som något helt politiskt inkorrekt, men en suggestiv skärpa har överlevt i den här filmen – jag recenserade den mer utförligt tidigare i år.

44. Vad vinden sår (Inherit the Wind, 1960)

En av de mest fängslande och relevanta av de klassiska amerikanska rättegångsdramerna. Baserad på den verkliga rättegången år 1925 då en småstadslärare (Dick York) blir åtalad för att ha lärt sina elever om Darwins evolutionslära. Fredric March är den gudsfruktige predikanten som försvarar den inskränkta småstaden medan Spencer Tracy anländer från storstan för att propagera för upplysning. En film som hugger rakt ner i den amerikanska ådra som är religion, och som därför fortfarande är på ett ungefär lika kontroversiell som någonsin. Det utmärkta manuset gör allt det kan för att både förenkla och konkretisera de olika ståndpunkterna, och filmen är intelligent nog att aldrig söka en för enkel mellanväg – de vi ser här är en utmattande batalj där bokstavstrogen religion står mot uppnosig upplysning, och ingen av parterna tänker ge vika. Genomgående oklanderligt hantverk och skådespeleri – särskilt fascinerande att se Gene Kelly i en otypisk roll som cynisk journalist.

43. Adua – bordellflickan (Adua e le compagne, 1960)

Intelligent, progressiv melodram om fyra ”glädjeflickor” som måste lämna bordellen när prostitution blir olagligt – de beslutar sig för att öppna en restaurang, och större delen av filmen fungerar nästan som en feel good, medan de närmar sig samhället som ”respektabla” kvinnor. Deras förflutna blir dock inte ogjord i samhällets ögon; sexualpolitiska dogmer gör att de är stämplade hur de än gör, och sättet som verkligheten går upp för dem är omskakande i sin uppriktighet. Fenomenalt skådespeleri i alla hörn och kanter och ett finstämt exempel på hur neorealismens principer överlevde in på 60-talet i italiensk film; detta är en mångfasetterad film vars enkla, opartiska blick gör att samhällsproblemen blir synliga av sig själva. Aggressivt dålig svensk titel dock, efter originalets ”Adua och hennes vänner”.

42. Allt för min son (Jusqu’à la garde, 2017)

Omskakande och mycket välgjord typ av psyko-thriller framställd som socialrealism. Grundar sig i en vårdnadstvist där mamman (Léa Drucker) misslyckas med att få hela vårdnaden om sina barn varpå pappan (Denis Ménochet) genast utnyttjar situationen till sin fördel. Detta är det minsta man kan säga om storyn, som i övrigt bör tas in så kallt som möjligt. Otroligt spännande, skickligt utformad på alla sätt och vis, med en liten vemodig kommentar om alienering i samhället. OBS! Inget för svaga nerver – men sällsynt rakt på sak, vågar slå på smärtpunkterna och inte förfina saker som faktiskt är (och ska vara) hemska. Recenserades i vintras.

41. An Actor’s Revenge (Yukinojô henge, 1963)

Utmärkt jidaigeki om om en androgyn kabukiskådespelare, berömd för sina kvinnoporträtt – trots sin feminina uppenbarelse är han en hejare på att slåss, och han är ute efter blodig hämnd på de hänsynslösa affärsmän som drev hans föräldrar till självmord. En metodisk och elegant melodram berättad med mycket säker hand av Kon Ichikawa – filmen innehåller lika mycket färgstark scenografi som vrede och sorg, och alla känslor ankras av Kazuo Hasegawa, som är mycket minnesvärd i den fascinerande, genusdynamiska huvudrollen. Han spelar även rollen som den ”märkligt like” Yamatiro, tjuven som beundrar honom på håll och som agerar minnesvärd comic relief i Shakespeare-traditionen tillsammans med karismatiska tjuven Fujiko Yamamoto. Deras charmiga sidospel glider perfekt in och ut ur det blodigare dramat om kärlek, våld och svek

40. Farligt begär (Dangerous Liaisons, 1988)

Intrikat och subtilt psykologiskt kammarspel – otroligt mycket mer gripande än det kanske låter – om en skrupelfri förförare (John Malkovich) som i 1700-talets Frankrike går med på ett vad med en om möjligt än mer djävulsk markisinna (Glenn Close) som har ett särskilt intresse för honom. Hon vill att han ska förföra den unga kvinna (Uma Thurman) som hennes före detta man planerar gifta om sig med, samt en ökänt kysk och rättfärdig adelsdam (Michelle Pfeiffer) – som belöning ska han få en åtråvärd natt med markisinnan. I spelet som följer ökar de emotionella insatserna, eftersom han inte kan förneka att hans känslor för adelsdamen är äkta. Sakligt manus av Christopher Hampton (byggt på hans pjäs, efter romanen av Choderlos de Laclos) och precist berättad av Stephen Frears; den som sätter sig in i den här skickligt gestaltade historien finner en akut drabbande tragedi om gränsen mellan kinky lek och förödande allvar. Close, Malkovich och Pfeiffer gör några av sina allra bästa framträdanden. Hampton fick en Oscar, likaså kostymerna och scenografin. Tidigare gjord 1959 som Farliga förbindelser och senare 1989 (Valmont) samt 1999 som En djävulsk romans, eventuellt filmen du sett.

39. When a Woman Ascends the Stairs (Onna ga kaidan wo agaru toki, 1960)

Förra året såg jag en hel del bra japansk film, och så även i år. Detta är en av den underskattade Mikio Naruses senare och bästa filmer – ett sent bidrag i den typ av sociala melodram som han själv, samt mer kända filmare som Ozu och Mizoguchi, gjorde tradition av. Handlar om en svalt tilldragande änka som jobbar som tjänsteflicka på en bar i Tokyos Ginza-kvarter; vid trettio (medelåldern!) närmar hon sig valet och kvalet, då hon antingen måste hitta någon att gifta sig med eller försöka starta en egen verksamhet. Detta leder till att hennes skenbart stabila situation börjar ruckas, särskilt när hon måste kompromissa med de dygder som gjort henne åtrådd och högt stående i den låga barvärlden. En lysande studie i förtryck, på sitt nyktra och sakliga sätt långt före sin tid – huvudpersonen, både briljant skriven och spelad av Hideo Takamine, har egentligen ingen fri vilja, och vantrivs i tillvaron, men måste ändå desperat leta efter egna lösningar i en värld där hon bara förväntas vara alla till lags. En gedigen social och psykologisk resa som blir mer och mer tragisk ju längre den pågår – men inte utan att hålla fast vid den typ av zen-världsliga harmoni som präglar många japanska filmer av det här slaget.

38. Broadcast News (1987)

Ljuvlig blandning av romantisk komedi, slice-of-life-melodram och modernt yuppiedrama – utspelar sig på en nyhetsstation där kompromisslöse redigeraren Holly Hunter faller för nya tvålfagre ankaret William Hurt trots att hon representerar allt hon avskyr i branschen, medan producenten Albert Brooks är hennes frustrerade vän, olyckligt kär i henne, och med lika mycket begåvning som dåligt självförtroende. Liksom i tidigare Ömhetsbevis lyckas Albert L. Brooks utifrån dessa figurer göra ett blygsamt men komplext, mycket berörande drama där karaktärerna är smarta, begåvade, öppna och kommunicerande, bristfälliga men rakryggade; de strävar efter den framgång och kärlek som inte korrumperar, alltmedan de försöker vara ansvarstagande yrkesmänniskor. Journalistvärlden skildras med en svettig romantik som ligger någonstans mellan ett kostymdrama och ett gangsterepos medan Brooks manus är lika rappt och mångfasetterat som hans regi är lyhörd och sublim. De tre huvudrollsinnehavarna har kanske aldrig varit bättre och även om jag förstår att Albert L. Brooks lever gott på sina Simpsons-royalties så hade man önskat att han kunnat klämma ur sig lite fler filmer.

37. The Cloud Capped Star (Meghe Dhaka Tara, 1960)

Gripande indisk klassiker (och färsk Criterion-vara) om en ödmjuk men naiv ung kvinna som har framtiden för sig, men som på grund av sin godtrogenhet tar på sig andras bördor och blir den som får livnära hela sin familj; ett liv av möda breder ut sig medan alla saker hon hoppats på snabbt går om intet. Doldisen Ritwik Ghataks socialrealism är omöjlig att inte jämföra med Satyajit Rays Aputrilogi (också detta är första delen av en trilogi om Indien efter landets delning 1947) även om denna film har ett tydligare budskap och en mer konkret, lätt fablisk intrig. Stora känslor, desperat på gränsen till patetiskt, men elegant framställd och hela tiden nära fattigdomens förtvivlan, med ett särskilt poetiskt slut.

36. Våldet får inte segra (Deveti krug, 1960)

Deprimerande men starkt drama som utspelar sig under det pro-Nazistiska Zagreb under andra världskriget – en ung man tvingas av sin far gifta sig med en judisk kvinna för att rädda henne; han accepterar motvilligt, med ungdomlig naivitet och egoism, men de två utvecklar efterhand äkta kärlek för varandra. Dödssnaran dras dock åt mer och mer och finalen är intensiv. En oerhört berörande film, subtilt mångfasetterad; intrigen är en romantisk melodram med trovärdig psykologi, satt i en lyhörd humanistisk kontext där filmen lyckas närma sig antisemitism på flera än idag tabubelagda fronter och samtidigt med total saklighet visar Förintelsens vidrigheter på ett sätt som få andra filmer från samma era. Jag gjorde mitt bästa att försöka sätta fingret på filmens känsliga nerv när jag recenserade den förra månaden.

Fortsättning följer

FREDRIK FYHR