📽 31 filmer som skapade skräckgenren (del 3)

21. Alien (1979)

Den uppmärksamme noterar att den här listan inte har många konkreta monsterfilmer. Om inte Godzilla så borde inte King Kong vara med åtminstone? Kom det inte massvis med flygande tefat och gummimonster på 50-talet?

Kanske, men jag har velat vara mycket strikt med min definition av genren skräck. Glider det över till fantastiska naturfenomen, eller högteknologiska faror, så handlar det förmodligen om science fiction. Det finns bara en typ av film med stora monster som stampar ner städer och människor, och jag vet inte om den har haft så stor inverkan på andra filmer än de egna.

Alien är det stora undantaget. Den plockar b-rysaren i rymden, eller i Amazonas för den delen, och ger den Exorcisten-behandlingen, så tillvida att den gestaltar det hela med största tänkbara realism och nästan trög trovärdighet.

Det den framför allt gjorde var att konkretisera några tendenser i skräckfilmshistorien som fram tills nu flutit runt hemlösa. Undersökningen av en främmande plats/planet, det oavsiktliga virusspridningen (i det här fallet den slemmige fripassageraren), gummimonstret i mansstorlek och Agatha Christies Och sen var ingen kvar-nedräkning, där vi börjar med ett team och finner oss väldigt ensamma i slutet.

De här sakerna har blivit grundläggande traditioner och även om det kan vara lätt att bunta ihop Alien med sci fi-genren – jag har menat på att den skapade en ”rit” som hundratals andra filmer i samma stuk upprepat – så har den även influerat hundratals jordbundna skräckfilmer också. Häromnatten såg jag om Sista timmen, till exempel, som utspelar sig i en nedsläckt skola, vars korridorer, hasande mördare och ekande skrik är direkta Nostromo-lyft.

Ett annat bra exempel är Final Girl-principen, som Halloween fått bära mycket av skulden för. Hade den blivit lika arketypisk hade det inte varit för att Alien gav den en viss tyngd och legitimitet? Jag tror inte det. Sigourney Weaver är den riktiga Jamie Lee Curtis, om det låter logiskt.

22. Poltergeist (1982)

1980-talet har blivit sönderkramat i vår tid – om samma sak ska hända med 90-talet om något årtionde så kommer jag ha en mycket behaglig medelålder – men den här listan sviker årtiondet ganska ordentligt. Det var nämligen inte eran av originalitet eller milstolpar. Faktum är att de flesta ”klassiker” från 80-talet var nyinspelningar, uppföljare eller variationer på filmer och koncept som redan etablerats. Man tog vad man hade och rullade helt enkelt på.

De saker som kanske är unika för 80-talets skräckfilmer är dels den Reagan-influerade känslan av ångest inom kärnfamiljen, dels påkostade specialeffekter. Filmer började verkligen blixtra och spraka och låta förbannat mycket och det nya mansidealet stod vid sitt vita staket med fula jeans och en gammal keps på den begynnande flinten…  Chevy Chase, liksom! (Jack Nicholson var det verkligen inte, varför The Shining, mästerverk eller ej, inte är med på den här listan).

Poltergeist är filmen som öppnade dörren för allt det här, skulle jag vilja påstå, och det fortsatte med filmer som Gremlins och Terror på Elm Street innan skräckfilmer självantände och gick upp i rök i galenskaper som Evil Dead 2 mot slutet av årtiondet. Under omständigheterna har också Poltergeist en relativt originell idé, där helyllefamiljens änglalika dotter försvinner in i TV:n och måste räddas av ett medium, spelat av… Marlon Brandos okända storasyster?

23. Hellraiser (1987)

80-talet var, ändå, ett flexibelt återtionde. Det fanns smutsiga gränder i skuggan av de stora neonskyltarna och i de gränderna kunde man få mer autentiska upplevelser, om man hade rätt inställning vill säga.

Liksom Vampyr på 1930-talet visar Hellraiser på 80-talet hur det fanns en ventil för det mer genuint utmanande. Det är ingen slump att Clive Barkers genombrottsfilm blivit den troligen mest in- och utvända och sönderanalyserade skräckfilmen i litterära och akademiska kretsar. Att filmen uppmärksammades i Europa, men sågades av amerikanska kritiker (trötta på Freddy Krueger och helt oförmögna att ta sig an det här) ser också självklart ut i efterhand.

Barker drar här skräckfilmen tillbaka till dess vagga, nämligen litteraturens värld – Hellraiser hör ihop med dammiga antikvariat som luktar gammalt papper där man kan upptäcka porten till en annan värld, och trots att det är ett grisigt våldsamt spektakel fullt av specialeffekter så är det också en som, likt en god bok, lämnar utrymme för kontemplation. Om det är en postmodern uppluckring av våra begär i den själlösa nya medelklassens och varusamhällets tidevarv? Säkert. Men vi spar analyserna till en annan gång och konstaterar att seriös skräck för vuxna skulle haft mycket svårare att gro om det inte vore för Hellraiser.

24. När lammen tystnar (1991)

Här ser vi igen, på tal om Alien, hur den filmen hittar oerhört subtila sätt att influera framtida filmer – den kvinnliga underdogen i arbetslivet, och monstret som gömmer sig någonstans i den trånga korridoren, behöver inte alls vara just i rymden. När lammen tystnar, som något oväntat kammade hem alla tunga guldgubbar på Oscarsgalan, gjorde också vad Exorcisten gjorde på 70-talet, den placerade skräckfilmen i ett ”legitimt” paket efter ett årtionde av fantasieggande kullerbyttor och tusen ton make-up.

Men om filmen kom åt en nerv är det inte konstigt. Det är många saker som sammanstrålar här, och liksom så ofta så handlade mycket om timing. AIDS-epidemin hade gjort amerikansk skräck otypiskt rädd för det fysiska (annars alfa och omega för genren) och digital teknologi gjorde så att vi mer och mer började spana ut i rymden, varför science fiction-filmen skulle komma att konkurrera ut skräckfilmen på 90-talet. Istället blev skräckfilmer inåtvända, tystlåtna, psykologiska, ibland balanserande på gränsen till thrillern. Seriemördare boomade på allvar.

Det är inte jättemycket i När lammen tystnar som i sig är unikt (se, den som orkar, Henry – en massmördare från 1986, på många sätt som en direkt föregångare till den här filmen) men den novemberkalla dräkt som Jonathan Demme ger hela filmen, ihop med de odödliga skådespelarna, gör den till en säregen upplevelse, en melankolisk och psykodynamisk skräckfilm, en drake som liknande filmer och serier än idag jagar.

25. Scream (1996)

Självdiagnos är också en typ av psykologi. När inte skräckfilmer började gå runt och grubbla började de ramla runt och snubbla. Men det är inte så enkelt som att säga att Scream var en slasher som parodierade 80-talets slashers, eller en ”hippt” ironisk rysare för 90-talet, som om den stannade där. Att göra putslustiga och självmedvetna rysare var inget nytt. Redan 1935 hade Bela Lugosi hängt av sig kappan framför kameran i Tod Brownings Mark of the Vampire, och det unika med Scream var att den låtsades som att det regnade. Det var rent formellt en skräckfilm av sitt slag, men manuset och skådespeleriet var helt enkelt så drygt att det var omöjligt att tro att någon inblandad tog det helt på allvar.

Jag vill därmed påstå att Scream inleder ett postmodernt projekt inom skräckgenren, och att detta postmoderna projekt är igång än idag. Låt oss kalla det för en första fas. Scream signalerar uppenbart en skräckfilm som är trött på sig själv. Men den är, fortfarande, en skräckfilm. Den blinkar inte åt publiken, som i en Leslie Nielsen-film. Den vill varken ha eller äta kakan men finner den oslängbar. Det är någon slags formell tvångströja som genren längtar efter att bryta sig loss ur. Jag vill kalla det för en flykt ut ur fiktionen, och den börjar gro här.

26. The Blair Witch Project (1999)

Låt mig vara kortfattad här. Alla möjliga saker finns att säga om den här filmen, och jag har skrivit en hel del tidigare, men den här listan ger oss en ny kontext. Man skulle kunna tro att det är tillvägagångssättet i The Blair Witch Project som gör den till en milstolpe i genren. Men found footage är och förblir en avart och den analoga DIY-tekniken i Blair Witch Project är snarare fast i ett betadigitalt 90-tal, alldeles vid randen till den mobil- och internetteknik vi idag tar för givet.

Snarare ser jag det som att Scream och Blair Witch Project hör ihop. Den ena filmen är en slasher som är trött på sin kostym, egentligen en till skräckfilm som finner sig ligga i terapistolen och ifrågasätta sig själv. Den andra filmen är som primalterapi, en radikal reaktion på hela 90-talets känsla av att sitta fast. Man måste komma ihåg att filmen inte ”inledde” någon found footage-våg (det gjorde Paranormal Activity, nästan tio år senare) utan var och förblev länge något helt unikt. Det är en skräckfilm som gör en formell kamikazekrasch för att komma ner till någon slags absolut lägsta nivå av rå fasa, som om vi därefter kan börja bygga uppåt igen, för att kanske äntligen hitta något genuint nytt.

Det är flykten ur fiktionen manifesterad – allt är på riktigt! Fiktionens själva skal tycks ha spruckit, och vår verkliga värld sipprar in, både i marknadsföringen (en efterlysningskampanj, som om filmen var verkligt material) och i det filmade rollspelet som är själva filmen (allt som händer i den händer i praktisk mening ”på riktigt”). Detta tycks vara steget skräckfilmen måste ta för att bli av med sin fadda fiktion; ett radikalt steg, ett som går rakt ut i verkligheten.

27. Saw (2004)

Hotet om fysiskt våld har som sagt alltid varit en grundprincip i amerikansk skräck. I europeiska traditioner har ”det okända” varit grundkällan, och i Asien mer specifikt gastar och vålnader, men jänkarna blir inte rädda förrän någon hotar såga av deras knäskål.

På 90-talet slumrade som sagt den fysiska skräcken på ett lite otypiskt sätt – även den korta slashervågen som följde Scream var lite Scooby Doo-artad – så det är kanske inte konstigt att den med sådant överjävligt dunder och brak återvänder på 2000-talet. Återigen finns det andra filmer som föregår Saw, men Saw var själva grundslussen, filmen utan vilken de skulle vara små poler utan en gemensam tendens. Man började prata om tortyrporr och menade att filmer som Saw var direkt relaterade till 11 september och krigen i Afghanistan och Irak.

För all del, men jag vill som sagt zooma ut längre än så. Jag tror att Saw i mångt och mycket representerar en modern skräckfilm, i det att den är ett första steg efter nollställningen i Blair Witch Project. Därav dess infantilitet. Det är en nyligen återfödd skräckfilm och den har kommit upp i kiss- och bajsåldern ungefär, den sågar av lemmar till höger och vänster och vältrar sig i sin nyvunna kroppslighet. Den innehåller också ett tydligt spår av masochism, där vi straffar oss själva för synder vi föreställer oss ha begått, och där monstret plötsligt framstår lite grann som vår domare, eller en mycket arg förälder, någon vi av någon anledning vill ska straffa oss. Som om vi gått vilse moraliskt och inte längre kan leva upp till kontraktet om vad en människa ska vara. Vi skäms, vi vill straffa oss själva, vi kan bara se självförakt i spegeln.

28. Shaun of the Dead (2004)

Så under tiden, i en annan del av samma stad, vaknar Shaun of the Dead till liv, bakis som ett helvete efter att hela skräckgenren dött i ett apokalyptiskt party. Likheterna till Scream är rätt uppenbara, men skillnaderna är avgörande. Till att börja med vittnar referenserna till Romero och Fulci om att videovåldsgenerationen växt upp och nu tänker ta undergroundzombies till det Parthenon de hör hemma i (återigen finner maskinen dem och gör ”Walking Dead” in absurdum, men det är en annan diskussion).

Men den mest avgörande skillnaden är att verkligheten börjat ta makt över fiktionen. Om skräckfilmen längtade ut ur fiktionen i Scream har den nu hittat ut. De lealösa soffpotatisarna i Shaun of the Dead ”vet” inte att de är med i en film. Tvärtom skiter de i vilket. Den krassa verkligheten, som publiken velat fly i skräckfilmer, har här blivit det stående skämtet.

Häromkring börjar en typ av film som är i linje med en ny typ av filmkritik, där den verkliga världens problem och omständigheter har mer makt än fiktionen och estetikens. Filmer är inte så viktiga längre, de är bara låtsasgrejer liksom, och filmer som görs från och med nu måste ha i åtanke att nörden växt upp och därmed inte längre är en nörd. Det som i tonåren blev närläst med lupp och pincett bleknar nu i ljuset av hyror som måste betalas, barnbarn som aldrig kommer, bilar som inte klarar besiktningen… ja detta zombieliv kort sagt.

29. The Conjuring (2013)

I och med att vi inte längre bryr oss så mycket om fiktionen blir fiktionen också mer kravlös och lättillgänglig. Du vill gå på bio och dras genom spökhuset? Våra bästa ingenjörer jobbar på saken! Slasher, metaslasher, zombie, metazombie, vad gör det för skillnad? Det är ju i verkliga livet du ska leva, så film behöver bara vara en distraktion. Har du sett filmen förut? Ser allt bekant ut? Desto bättre! Trygg deja voodoo, för dig och din känsla av trygghet i fredagsmyset. Vi har så många problem idag, med oss själva och hela världen, att vi inte längre behöver en skräckfilm som överraskar, kommer mot oss, engagerar. Det räcker med att trycka på play och vänta på att kroppen ska hoppa till vid rätt tidpunkt. Hollywood kalkylerar hur människokroppens reflexer fungerar. För tillfället verkar det som att ingen orkar mer.

30. What We Do in the Shadows (2014)

Det är ju lite svårt att spekulera i så här pass färska varor, men jag tror att detta är den tematiska fortsättningen på Scream och Shaun of the Dead. Taika Waititis hysteriska mockumentär, om ett gäng vampyrer som försöker leva sina liv med alla de vedermödor en modern vampyr måste dras med idag, hittar ett sätt att placera verkligheten i fiktionen igen. Hela 2010-talets spektrum finns här, från identitetspolitik till narcissistisk avatarism, via den existentiella kris och den mentala ohälsa och sociala alienation som till stor del definierar oss idag, och som gör att vi drömmer om att på olika sätt bli förhöjda människor, eller andra varelser helt och hållet; allt är gestaltat i en nästan helt trovärdig film, som ett filmat cosplay. Det visar sig att vi kan skratta åt oss själva utan att må dåligt!

31. Get Out (2017)

Vad är ”förhöjd” skräck? Ett modeord eller något som faktiskt har en anledning att sättas i en historisk kontext? Från It Follows, The Witch, It Comes at Night till Midsommar, via Hereditary och nya Jurtjyrkogården – om inte filmskaparna själva säger att de sysslar med ”förhöjd” skräck så tillskrivs dem epitetet av kritiker. Spontant får jag såklart röda utslag av begreppet, men det verkar ju också pågå något här som är av intresse, alldeles oavsett vad man ska kalla det. Om det är just Get Out som kommer vara filmen som representerar det hela är naturligtvis omöjligt att svara på idag, men jag chansar på det. Orsakerna är överflödiga, godtyckliga, diffusa – den verkar ha mest på hjärtat och ticka av flest boxar.

Kanske det är verkligheten som försöker hitta tillbaka till fiktionen igen, och kanske det förklarar varför de här filmerna ofta känns så luddiga och dimmiga (jag brukar kalla det Kevin-syndrom och sushifilm). När vi värderar verkligheten så högt, när medier inte längre kan särskiljas, när alla signifikanter måste vara meningsfulla och hedervärda och när vi inte längre längre har någon emotionell lojalitet till fiktionens makt, hur ska vi kunna berätta berättelser som på allvar tar någon någon annanstans än just tillbaka hit igen, till vår repolariserade, repolitiserade, ständigt pockande värld av hävdande och åter hävdande där vi aldrig vet säkert vad vi tittar på ändå?

Vi får se.

FREDRIK FYHR