📽 31 filmer som skapade skräckgenren (del 2)

10. Skräcken i Svarta Lagunen (The Creature from the Black Lagoon, 1954)

På många sätt börjar 1960-talet redan med den här filmen, så tidigt som 1954.

Monsterfilmer var naturligtvis inget nytt – folk hade åkt ut till vildmarken och stött på elaka varelser förr, allt följde sina givna traditioner. Just 1954 var dessutom Godzillas år och inte nog med det utan även b-filmskungen Roger Cormans år. Corman, som bildade en legendarisk plantskola och än idag producerar skruttfilmer för inga pengar alls, producerade detta år sin första film, som hette vad om inte Monster from the Ocean Floor, tveklöst b-filmen att se tillsammans med Svarta Lagunen.

Det avgörande, som jag ser det, är att Skräcken i Svarta Lagunen är en elegant, nästan vacker film. Den lockar med häpnadsväckande undervattensfoto, och använder Amazonas exotism inte för att skrämmas med något främmande, utan locka med något inbjudande. Gälmannen, som ogillar inkräktare på sina hemmatrakter, har en sublim utstrålning. Ful och främmande, reptiliskt kall, men bär också på en mystisk ärbarhet, som om han på en annan planet kunnat vara kung.

”I admire it’s purity” som Ian Holm säger i Alien, som den här filmen föregår på ett helt självklart sätt, liksom den föregår Hajen och 80-talets slasherfilmer. Sommar och sol kom till skräcken här, heta dagar och svala nätter, hjältarna unga och sexuella, med ett och annat monster i bushen. Den unga publiken skrek av skräck så popcorn skvätte, allt i 3D… ja, ungefär som idag.

11. Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers, 1956)

Den här filmen har jag skrivit en längre recension på tidigare, och dess relevans behöver i alla lägen inte överförklaras. Premissen om kameleontiska utomjordingar som steg för steg infiltrerar oss är praktiskt taget en tradition för sig idag och tar man bort Världsrymden anfaller försvinner inte bara väldigt många skräckfilmer utan säkert hälften av alla science fiction-filmer.

Mest fascinerande tycker jag fortfarande att den är som en representant för 1950-talets paranoida Americana-ikonografi, och som sjukmätare – så fort vi börjar tycka att den här filmen är aktuell igen har vi anledning att vara oroliga. Den bär på en olärd läxa: Vi blir rädda för att förlora vårt ”vi” så fort vi definierar det för hårt. Så fort vi hissar flaggan över ett ”vi” börjar vi i smyg genast tvivla på att ett ”vi” ens finns. Och om det finns, vill vi verkligen ha det? Kan det verkligen vara så att det i varje amerikan bor en liten kommunist som längtar efter att få komma ut?

12. I Draculas klor (Dracula, 1958)

Liksom repetitionen är kunskapens moder är derivatet ofta spiken i kistan för hur vi minns något. Bela Lugosis greve är den vi ofta härmar, medvetet eller ej, men det var faktiskt Christopher Lees Dracula (och särskilt dess popularitet) som gjorde de flesta vampyrklichéerna till allmängods; löständer, fejkblod, dinglande fladdermöss, den glada Buttericks-feelingen liksom. Lees Dracula var också mer accentuerat sexuell än Belas, helt i linje med de knoppande begären runt denna era.

”Håller” Hammers filmer ”nuförtiden”, som man brukar fråga?

Med tanke på hur populära de faktiskt var så får man väl säga att de känns tämligen knarriga idag. Men det säger en hel del att folk gick och såg dem då. Man hade aldrig sett blod i färgfilm förr och filmerna ansågs tämligen våldsamma. Men skräck var fortfarande något viktorianskt och gammaldags, och ungdomar ifrågasatte inte att se sig själva representerade i ett dimmigt, antikt 1800-tal.

I Draculas klor var inte Hammers första gotiska skräckfilm – det var deras Frankenstein året innan – men i och med Lees greve är det den absolut den mest ikoniska och inflytelserika.

13. Psycho (1960)

Hammers filmer är också nödvändiga att se för att begripa vad det var Psycho, och liknande filmer, gjorde som var så nyskapande. Viktorianska skräckfilmer fortsatte att göras genom hela 1960-talet, men populariteten falnade och de framstod som allt mer beige.

Alla var inte redo för en film som Michael Powells Peeping Tom, som ansågs för sjuk för allmänheten, men Hitchcock passerade med Psycho, som såklart är desto kändare.

Anthony Perkins hade för all del kunnat spela en förirrad läkarstudent i en 1800-talsfilm om blodtörstiga baroner. Men skräckfilmer började utspela sig i modern tid, bland moderna människor och mänskliga monster. En till synes vanlig ung man kunde plötsligt vara… tja, a little mad sometimes kanske.

Mer än så kan jag inte säga om den här filmen. Det är inte hälsosamt för mig, nämligen. Jag har skrivit om den förut och kan skriva en kilometer text till, så be mig inte. Om vi letar efter en central vändpunkt där skräckfilmen blev modern så finns ingen bättre film att peka på. Det är här det vänder, helt enkelt, från det bortglömda, okända, dekadenta, gamla… till det som är här och nu, sjukan i moderna hjärnor, skräcken i det samtida samhället, det moderna människomonstret.

14. Carnival of Souls (1962)

I och med den moderna skräckfilmen börjar rysarna på 60-talet också väcka gamla gastar till liv. Psyket och anden går i klinch. Här börjar ”är det bara jag som är galen?”-filmen gro, via throwbacks till gamla spökhusfilmer i nya skapelser som De oskyldiga och The Haunting. Folk börjar irra runt i pseudoverkligheter, påverkade av mystiska krafter bortom tid och rum. ”Twilight Zone” går på TV. Polanski gör senare Repulsion (1964) och Rosemarys Baby (1968). Vi börjar bli snurriga.

Den ursprungliga riten för det här kan vara Carnival of Souls, onetimern Herk Harveys legendariska kultfilm om den bekymrade Mary, som överlever en bilolycka för att sedan hemsökas av allsköns figurer i en tillvaro som blir mer och mer mardrömslik. Detta är en grynig, mestadels oförutsägbar, tätt ångestframkallande och riktigt läbbig film där naturens lagar hela tiden är lite satta ur spel och där surrealismen aldrig sviks. Filmen representerar såväl Corman-skolan av indiefilmande som de nya konstnärliga vågarna, hur intresset för det psykologiska och det övernaturliga transformeras på 60-talet och även, om inget annat, hur erans normer såg ut.

Rakt in i framtiden gror den också. Utan denna film, ingen David Lynch eller Cronenberg, Burton eller ens Polanski, på tal om det. Så är det bara.

15. Night of the Living Dead (1968)

Återigen, den här har jag skrivit en hel del om. George A. Romeros legendariska långfilmsdebut, om ett par människor som måste försöka överleva tillsammans när köttätande ”ghouls” börjar vandra omkring i trakten, är en milstolpe av flera uppenbara anledningar. Det är ingen dålig kandidat för den första verkligt moderna skräckfilmen heller, den första film sedd av en större publik där fiktionen inte på något sätt förskönar skräcken eller hindrar oss från att förstå att den handlar om skräcken vi själva bär på, och den skräck som existerar i vår högst nyktra verklighet. Plus zombies, såklart.

16. Exorcisten (1973)

Här. Ni ser. Något har hänt. Exorcisten må handla om en övernaturlig demon och katolsk magi, men William Friedkins klassiker fungerar just för att den, liksom Romeros film, förhåller sig strikt seriös och realistisk till allt som sker i den. Friedkin leker med oss i det visuella, men sviker inte den nästan dokumentära inställningen till materialet, som gör att vi hela tiden känner att det här är en film som utspelar sig i vår verklighet.

Sett ur skräckens filmhistoria är Exorcisten någon slags smilfink, den anländer med pompa och ståt när andra redan gjort jobbet åt den och den får anseendet i de fina salongerna som tidigare filmer bara kunnat drömma om. Men det kan lik förbannat inte stickas under stol med: Detta var den första riktigt påkostade seriösa skräckfilmen för en bred publik. Inte bara tonåringar, studenter och freaks gick och såg den. Folk stapplade ut ur salongen, flydde, ramlade ut, kräktes i foajén. Den signalerade att från och med nu så var skräck en officiell och åtminstone skenbart legitim genre.

17. Motorsågsmassakern (1974)

Det säger sig själv att en helt annan linje då uppstår, en som rör sig inte i samhällsknoppens överjag utan i dess detlandskap. Tobe Hoopers legendariska Motorsågsmassakern var ett baby boomer-vrål efter hippieerans död, en plats där ouppmärksamma citykids hamnar ute i bushen, i samhällets gigantiska skuggsida, där de möter den terror som är jordnära och ändlös, oförskönad av offentligheternas ideologiska pseudoverkligheter (och hör sen!) Det är inte en oerhört våldsam film i tekniska termer, men den är så intensiv och genomträngande att den lämnar hela genren i traumatillstånd.

Återigen ska man inte lägga för stort värde i vad som kom först när. Filmen representerar idén om skräckfilmen som något oförskönat, något som faktiskt skildrar skräckinjagande saker och en verklighet som är dysfunktionell. Man kan argumentera för att Wes Cravens Last House on the Left, som kom två år tidigare, gjorde samma sak. Man kan också argumentera för att den filmen var mer av en krass, opportunistisk exploitationfilm. Man kan nog hitta många riktigt läskiga filmer om man lyfter på tillräckligt många stenar. Häromkring började det krylla av dem där ute.

18. Suspiria (1977)

Och så, då, å andra sidan, igen. Argentos magnum opus är ett exempel på hur en skräckfilm kan fungera när den är som mest kompromisslös, både estetiskt och formellt – våldsam som en reell splatterfilm, men ännu stiligare än en film som Exorcisten, och samtidigt präglad av italienarnas knarriga knasigheter. Suspiria representerar skräckfilmen som konstform och peaken på den flora av italiensk skräckfilm (som jag skrivit om här, här och här) som pågick under denna era. Dess inflytande har inte synts på ett övertydligt sätt i andra filmer, men bakom kulisserna har praktiskt taget varenda en som någonsin suttit sig ner för att göra en skräckfilm stått i skuld till Argento.

19. Halloween (1978)

John Carpenter, till exempel, vars odödliga soundtrack till sin egen genombrottsfilm var ett då purfärskt exempel på hur Argentos ande tog sig över Atlanten.

Jo, vi rör oss här i mycket bekanta marker, men det tål att upprepas: 1970-talet var skräckens guldålder, just för att man slog homeruns på alla möjliga fronter, höga som låga, och överallt gjordes det skräckfilmer som utmanade vad vi trodde oss veta om genren.

Halloween är i alla praktiska avseenden den första slasherfilmen… och, vad mig beträffar, förmodligen den sista. Det var inte den första filmen av sitt slag, visst. Även bortsett från cop-outs som att slasherhistorien är lika gammal som filmen så kan man ju nämna Black Christmas och återigen börja tjafsa om vem som gjorde vad först. Alltid finns det någon som stryker runt med en kökskniv och dödar kids någonstans. Men tar vi bort Black Christmas händer ingenting med filmhistorien.

Istället var det Halloween som allt mynnade ut i. Liksom Exorcisten var det en film som kom exakt vid rätt tid, men olikt den var det en lågbudgetfilm, en indiefilm gjord lite hejkon bejkon av unga begåvningar som hade idéer som de stora studiorna snabbt skulle se, identifiera och äta upp. Carpenters sensibilitet och stämningsbyggen, hans kliniskt dockhusliknande version av Howard Hawks, råkade passa oerhört väl ihop med idén om en vagt utomjordisk psykokiller som samvetslöst och utan självklart uppsåt stryker runt sina gamla hemtrakter för att hugga ihjäl folk som pumpor.

Men det vilar också ett rumphugget slut i och omkring filmens alla styrkor, en känsla av ”hit men inte längre”. Slutet av 70-talet är dystra år överlag, just för att de kommersiella maskinernas tidevarv stundande. Carpenters kreativa och estetiska snille är en isolerad kvalitet för sig i Halloween, nästan helt överskuggad av den enorma franchise som filmen gav upphov till, för att inte tala om alla andra. Efter Michael Myers, som bara krediterades som ”The Shape”, kom Jason, sedan Freddy Krueger. Redan halvvägs in i 80-talet var McSkräck skapad, i den slasherrit som vi än idag upprepar som om vi inte kan sluta dansa popcornrysarens Macarena.

Halloween kom, på gott och ont, att bli den största succén någonsin för en lågbudgetfilm, ett rekord den höll i ända tills häxan i Blair Witch jagade bort den.

20. Dawn of the Dead (1978)

När jag recenserade den här filmen beskrev jag den som den postapokalyps som följer efter i de första märkligheterna i Night of the Living Dead. När man ser filmen på den här listan, i den här historiska kontexten, verkar den snarare vara en filmhistorisk slutdestination. Romero anar 80-talet här, bättre än kanske någon annan, i sin vision om zombielandet där de döda återvänder till köpcentret, platsen som en gång betytt något för dem; så oavvisligt begär vi varor, ting, över naturliga nöjen eller personliga begär. De stora maktapparaterna – som förr eller senare äter alla kreativa impulser och paketerar om dem till något säljbart och bruksanpassat – ekar här i meningslösa högtalarsystem, och vi får plötsligt syn på den värld av skyltdockor och prislappar där vi redan lever.

Fortsättning följer

FREDRIK FYHR