Ăven kĂ€nd som ”Om du inte sett en enda skrĂ€ckfilm i ditt liv”-listan.
Följande Ă€r alltsĂ„ 31 skrĂ€ckfilmer som kan sĂ€gas vara representativa och avgörande för genren. Det Ă€r alltsĂ„ inte nödvĂ€ndigtvis de ”bĂ€sta” eller de mest minnesvĂ€rda, knappast de mest obskyra heller (detta Ă€r praktiskt taget bara ”klassiker”). Jag har försökt hĂ„lla mig till 3-4 filmer per Ă„rtionde och försökt vĂ€lja just de filmer som genren inte överlevt utan. De filmer som kom direkt frĂ„n en viss influens och kom att influera nĂ„got för framtiden. De filmer som kort sagt aktivt pĂ„verkat genren och sinsemellan format den.
1. Legenden om slottet (La légende du fantÔme, 1908)
Motiv med spöken, djĂ€vlar och skelett var inte ovanliga i filmens gryning, sĂ€rskilt inte i sĂ„ kallade ”trickfilmer”. Man kan egentligen dra till med vilken film som helst frĂ„n denna era, men jag tycker bĂ€st om Segundo de ChomĂłns Legenden om slottet. Jag har tidigare analyserat den och argumenterat för att den representerar den filmhistoriska punkten dĂ„ filmens dieges (dvs den fiktiva vĂ€rld dĂ€r en film utspelar sig) vaknade till liv för publiken. Det gör den sĂ„klart inflytelserik för hela filmmediet, men allt annat lika Ă€r de ChomĂłns filmer, liksom filmerna av MeliĂšs, de tidigaste exemplen pĂ„ vĂ„r vilja att gestalta övernaturliga lĂ€skigheter visuellt.
2. Studenten frÄn Prag (Der Student von Prag, 1913)
Ju Ă€ldre filmer vi talar om, desto mer talar vi om filmhistoria generellt Ă€n just skrĂ€ckfilm. SkrĂ€ckfilm fanns inte pĂ„ den hĂ€r tiden, i folkmun. Vi Ă€r för nĂ€ra filmens embryoniska stadie. Men Studenten frĂ„n Prag, som jag recenserat i veckan, Ă€r relevant, inte som ”den första skrĂ€ckfilmen” utan som en typisk Faustiansk ”romantik” av sin era – Goethes motiv gĂ„r igen i flera filmer frĂ„n 1910-talet och filmer som Studenten i Prag placerade publiken i huvudpersonens upplevelse, och skapade pĂ„ sĂ„ sĂ€tt (mer eller mindre) den första psykologiska skrĂ€ckfilmen.
3. Dr. Caligari (Das Cabinet des Dr. Caligari, 1920)
Dr. Caligari behöver naturligtvis ingen nĂ€rmare presentation – denna centrala film för den tyska expressionismen Ă€r en big bang för skrĂ€ckfilmen av flera orsaker: Den legendariska scenografin vittnar om en filmkonst som sĂ€tter kĂ€nslor före intellekt och intrigen insnĂ€rjd i drömska gĂ„tor och psykologiska irrfĂ€rder vittnar om en osĂ€ker berĂ€ttare som vill spela publikens kĂ€nslor och aktivt försĂ€tta oss i obehag. Det finns tusen saker mer att sĂ€ga om filmen, men det tar vi en annan dag. Det enda: Filmens svenska titel Ă€r Dr. Caligari och inget annat, och den hade tysk vĂ€rldspremiĂ€r 1920. Att han har ett ”kabinett” kommer frĂ„n originaltiteln och varför det sĂ„ ofta pĂ„stĂ„s att filmen Ă€r frĂ„n 1919 har jag ingen aning om.
4. Dracula (1931)
Den som letar efter den kategoriskt ”första” skrĂ€ckfilmen kanske bör nöja sig med Tod Brownings Dracula. Det var den första film som lanserades som en skrĂ€ckfilm, Ă€ven om epitetet sattes retroaktivt, eftersom den kickade igĂ„ng Universals monsterserie och lĂ€rde publiken att uppskatta att gĂ„ pĂ„ bio för att uppleva fasa. MĂ„nga tycker inte att Belas gamla greve Ă€r mycket att hurra för idag, men jag tycker att Brownings klassiker har en helt sĂ€regen, knarrig gammal charm.
5. Vampyr (1932)
Ey, kanske nÄgon sÀger nu, vart tog Nosferatu vÀgen?
Den som söker ska finna min mÀsterverksrecension. Vad mig betrÀffar Àr Murnaus klassiker en av de bÀsta filmer som nÄgonsin gjorts men, och det mÄ vara kÀtteri, jag vet inte om jag anser att den Àr central för just skrÀckfilmsgenrens utveckling.
Till viss del rekommenderar jag istĂ€llet Carl Theodors Dreyers Vampyr. Delvis som kompensation. Men filmen Ă€r viktig ocksĂ„ – inte för att den Ă€r en typisk film för sin era, eller nĂ„gon annans era heller. TvĂ€rtom. Den Ă€r viktig för att poĂ€ngtera att det redan 1932 fanns filmkonstnĂ€rer som gick egna vĂ€gar och skapade helt sĂ€regna uttryck. Den representerar ocksĂ„ den flora av Edgar Allan Poe och freudiansk kuslighet som annars inte fĂ„r plats pĂ„ den hĂ€r listan, eftersom skrĂ€ckfilmen som helhet kommit att definieras till största delen av amerikansk mainstream. Det rör sig om mĂ€sterverk frĂ„n stumfilmseran, som Huset Ushers fall, vilken Vampyr stĂ„r till skuld till en hel del. Det rör sig Ă€ven om framtida avarter, som David Lynchs Eraserhead eller det mesta som Cronenberg gjorde pĂ„ 1970- och 80-talet. Vampyr Ă€r helt enkelt den kompromisslösa indieskrĂ€ckens farfar.
6. Frankensteins brud (The Bride of Frankenstein, 1935)
Jag föredrar egentligen James Whales superknarriga första film över bĂ„de uppföljaren och Dracula men nu Ă€r störst först, och mest bĂ€st. Frankensteins brud Àr kulmineringen av Universals monsterera och ett tidigt exempel pĂ„ en korsbefruktning av idĂ©er och genrer, för en bred publik dessutom. Det kan vara den första 2.0-uppföljaren, den första film som insĂ„g vart föregĂ„ngaren faktiskt kunde utvecklas och förvandlas till ett fylligare verk; Frankensteins brud Àr mer pĂ„kostad och effektfull Ă€n originalet, men ocksĂ„ mer sofistikerad, med olika grader svart humor, och ett tidigt exempel pĂ„ en regissör som tog sitt jobb pĂ„ allvar, ”trots” att han ”bara” gjorde ”skrĂ€ckfilmer” (mer om detta i mitt Whale-auteurathon).
7. Rovdjurskvinnan (Cat People, 1942)
Man brukar sĂ€ga att 1990-talet var Ă„rtiondet dĂ„ skrĂ€ckfilmen var död, men jag vill hĂ€vda att det Ă€ven i början av det Ă„rtiondet slogs nĂ„gra slag för den. DĂ€remot slumrade skrĂ€ckfilmen ordentligt pĂ„ 1940-talet, dĂ„ andra vĂ€rldskriget föll över vĂ€rlden som en tung kloss av allvar och dekadenta gamla monster blivit irrelevanta. IstĂ€llet svepte dimman in över gatorna och vĂ€rlden blev melankolisk, eller direkt deprimerad, och full av dödskalla mysterier utan förklaring. Det kunde heta ”panterns förbannelse”, som i Jacques Tourneurs klassiker Cat People, dĂ€r en naiv ung man faller för en mystisk kvinna frĂ„n öst. Filmen Ă€r kuslig, vemodig, oavbrutet drĂ€nkt i en suggestiv stĂ€mning – tveklöst en perfekt representant för sin tid, men ocksĂ„ del av den melodramatiska skrĂ€cklinjen som börjar i Studenten frĂ„n Prag och gĂ„r vidare till filmer som A Girl Walks Home Alone at Night eller Hereditary i vĂ„ra dagar.
8. De objudna (The Uninvited, 1944)
De objudna ligger precis i mitten dĂ€r flera vĂ€gar korsas. Det Ă€r en klassisk spökhusfilm i ”anden i glaset”-traditionen; en relativt munter, relativt blodisande historia om ett glatt syskonpar som hittar ett perfekt hus med underbar utsikt och mystiskt billig prislapp. Naturligtvis Ă€r de inte ensamma i drömkĂ„ken!
Filmen har 1940-talets klassiska förtecken – diffust osund freudologi (varför flyttar syskonparet ihop som om de var ett kĂ€rlekspar?) och den mycket melankoliska lĂ€ggning som ocksĂ„ gjorde spökfilmen populĂ€r pĂ„ 40-talet, sĂ€rskilt nĂ€r kriget tog folk av daga och anhöriga sökte sina nĂ€ra och kĂ€ra via medier.
Men De objudna har fler lĂ€nkar. Den Ă€r en nickning tillbaka till Old Dark House-genren, som var populĂ€r pĂ„ 1920- och 30-talet (men som stannade dĂ€r, varför jag inte har med en klassiker som Whales Ăverraskade av natten pĂ„ listan, till exempel). Den Ă€r ocksĂ„ en bugning framĂ„t, för filmer om lĂ€skiga gamla hus och andar som rumlar runt pĂ„ andra sidan dyker ju fortfarande upp dĂ„ och dĂ„ – pĂ„ 1960-talet skulle en cinematisk konflikt mellan anden och psyket uppstĂ„, och filmer som De oskyldiga (1961) och The Haunting (1963) blev tronföljare till De objudna. PĂ„ 90- och 2000-talet kom andarna tillbaka i filmer som SjĂ€tte sinnet (1999) och The Others (2001) och dĂ€remellan, och dĂ€refter, fanns mer vĂ„ldsamma spöken i Huset som gud glömde och senare The Conjuring-traditionen.
9. Skuggor i natten (Dead of Night, 1945)
Antologifilmen Ă€r nĂ„got av en doldis i skrĂ€ckfilmssammanhang, av en anledning som borde vara uppenbar… sĂ„ mĂ„nga antologifilmer Ă€r helt enkelt skrĂ€ckfilmer! Traditionen kommer sĂ„klart frĂ„n Poe och Lovecraft och gamla hederliga lĂ€gereldar. SkrĂ€ckgenren hör ihop med novellen, vandringssĂ€gnen, hörsĂ€gnen, möjligheten att nĂ„got nĂ„gon gĂ„ng hĂ€nt nĂ„gon nĂ„gonstans. NĂ„got mycket, mycket… besynnerligt.
Antologifilmen har funnits lika lÀnge som lÄngfilmen. Redan 1919 gjorde tyskarna Unheimliche Geschichten, ett par episoder efter Poe, men jag vill pÄstÄ att den brittiska antologifilmen Dead of Night Àr den eventuellt mest centrala av sitt slag.
Inramningen Àr lysande: En arkitekt anlÀnder till ett gammalt gods bara för att inse att han Àr fÄngad i en Äterkommande mardröm, dÀr han lyssnar pÄ spökhistorier frÄn de olika gÀsterna. Som alltid mÄste vissa episoder vara mer minnesvÀrda Àn andra (ingen glömmer den sista!) men jag tror inte jag sett nÄgon film av det hÀr slaget som balanserar helheten lika bra som denna.
Med sin drömska, psykoterapeutiska Ă„ngest Ă€r Dead of Night arketypisk för 40-talet men den Ă€r ocksĂ„ en avgörande filmhistorisk sluss mellan gamla skrĂ€cknoveller och antologifilmer i ena Ă€nden. I andra Ă€nden fortsĂ€tter det med TV-serien, mer bestĂ€mt ”Twilight Zone”, som Dead of Night pĂ„ ett solklart sĂ€tt föregĂ„r..
FortsÀttning följer!
FREDRIK FYHR
Ett svar pĂ„ âđœ 31 filmer som skapade skrĂ€ckgenren (del 1)â