Jag ska vara Àrlig. Första gÄngen jag sÄg Plan 9 From Outer Space tyckte jag inte den var sÄ dÄlig. Jag var mycket medveten om överenskommelsen jag hade med resten av vÀrlden om att detta var VÀrldens SÀmsta Film, för nÄgon mÄste ju bÀra den kronan ocksÄ, men jag skrattade aldrig Ät den.
Jag kunde se de uppenbara skavankerna â det usla ljudpĂ„lĂ€gget, vĂ€xlingarna mellan natt och dag, vajande gravstenar i papp â men jag begrep aldrig helt vad folk tyckte var sĂ„ roligt med filmen. Jag hade förvĂ€ntat mig att kĂ€nna överlĂ€gsenhet, men istĂ€llet kĂ€nde jag mig lite dum.
En av anledningarna till att Plan 9 Ă€r sĂ„ hĂ€rlig Ă€r just att man inte kan skratta Ă„t den. Man mĂ„ste skratta med den. NĂ€r jag sĂ„g filmen, som en smĂ„dryg tonĂ„ring utan mycket till erfarenhet av vare sig livet eller filmhistoria, tyckte jag nog att storyn om vakande utomjordingar som vill skapa fred pĂ„ jorden genom vĂ„ld â typ â hyggligt rimlig. Jag förstod heller inte att dialogen var usel Ă€ven för att vara en gammal b-film frĂ„n 50-talet. Jag tyckte filmen var gammal, och detta ord hade potens över alla andra. Jag förvĂ€ntade mig att fĂ„ en enkel hackkyckling serverad, nĂ„got i stil med vad som senare kom i form av The Room (2003), nĂ„got som inte bara var dĂ„ligt utan som barockt skrek sin uselhet i ansiktet pĂ„ en.
Men man mĂ„ste ha lite i bagaget för att riktigt uppskatta Plan 9. Det Ă€r en film gjord av en vuxen mĂ€nniska, trots allt. Ed Wood menade inget om inte allvar â varje scen Ă€r gjord för effekt och sammanstĂ€lld med desperat iver. Liksom de flesta av hans filmer har den ett budskap om saker som engagerar honom (i det hĂ€r fallet UFO-konspirationer) och han har gjort allt för att nĂ„ ut med det.
Skrattfesten i Plan 9 bygger alltsĂ„ inte pĂ„ att man skrattar Ă„t nĂ„gon som försöker uttrycka sig men misslyckas â skrattet Ă€r, vĂ„gar jag Ă„tminstone hoppas, ett uttryck för solidaritet. Vi förstĂ„r viljan och behovet att uttrycka sig. Vi kan se Ed Woods inre i hans filmer och vi vet att vi sjĂ€lva bĂ€r vĂ„ra egna inre â kanske du ocksĂ„ nĂ„gon gĂ„ng försökt göra en film ihop med dina kompisar och sedan suttit och skrattat Ă„t det dumma resultatet. Processen Ă€r densamma som nĂ€r vi ser Plan 9.
Det Ă€r lönlöst att gĂ„ igenom alla höjd- och lĂ„gpunkter i filmen â det mesta frĂ„n Tor Johnson (Kalmars stolthet) till Bela Lugosi (som berömt dog tvĂ„ dagar in i inspelningen) har andra gĂ„tt igenom, och sĂ„ roliga saker mĂ„r dĂ„ligt av att förklaras ihjĂ€l.
IstĂ€llet vill jag slĂ„ ett slag för Criswell, vem det nu Ă€r, som verkligen Ă€r filmens osjungna hjĂ€lte. Trots allt! Det Ă€r ju han! Med sin⊠dramatiska⊠berĂ€ttarröst! Som ger filmenâŠ! Sinnn besynnerligaâŠ! Kontext.
Hade det inte varit för honom hade filmen varit svĂ„r att orka med, för nĂ€r man inte skrattar Ă€r den nĂ€mligen rĂ€tt seg. Criswells robusta stĂ€mma gör mig faktiskt full i skratt vad han Ă€n sĂ€ger â av alla ögonblick i filmen tycker jag det roligaste Ă€r nĂ€r den odödligt stirrande Elvira hĂ€nger omkring pĂ„ kyrkogĂ„rden dĂ€r hennes nydöde makes begravning skenbart pĂ„gĂ„tt. âHis⊠DEAD WIFE! Was watchinggghâŠâ
Criswell ger ocksĂ„ filmen dess kontext, som sagt. Jo, han presenterar filmen och avslutar den sĂ„ att vi ska förstĂ„ att Wood verkligen vill upplysa oss om att flygande tefat faktiskt cirkulerar ovanför planetens atmosfĂ€r. Allt Ă€r ju baserat pĂ„ âsworn testimoniesâ, för att citera Criswell sjĂ€lv, och trots allt: âCan you prove it DIDNâT happen?â
SĂ„klart Ă€r inte Plan 9 pĂ„ riktigt den sĂ€msta film som nĂ„gonsin gjorts â den filmen har ingen anledning att se. Jag vet inte ens om Plan 9 var en av Woods bĂ€sta eller sĂ€msta filmer. Hur det Ă€n Ă€r sĂ„ har alla filmer i filmhistorien svĂ„r konkurrens mot hans Glen or Glenda (1954), en film som inte Ă€r usel sĂ„ mycket som den Ă€r sĂ„ fullstĂ€ndigt misslyckad att den förvandlas till en helt annan film Ă€n vad tanken varit (och den âandraâ filmen Ă€r faktiskt pĂ„ sitt sĂ€tt vĂ€ldigt fascinerande).
Plan 9 nĂ„r inte den transcendentala nivĂ„n, men Ă€ndĂ„. Glen or Glenda var Woods första film och han gjorde den samma Ă„r som Stanley Kubrick gjorde sin första film, Fear and Desire. Om Plan 9 Ă€r Woods magnum opus sĂ„ gjorde han den innan Kubrick ens kommit igĂ„ng, för han var upptagen med att bygga en karriĂ€r genom att ratta storfilmer han egentligen inte ville göra (Spartacus). Wood hade inte tid med sĂ„dant trams som karriĂ€r och namebranding liksom â han ville göra den dĂ€r filmen, sĂ„ han gick och gjorde den. Eller, vad som nu blev nĂ€rmast.
Ja, vÀrlden Àr inte större Àn sÄ, men den har dÄ plats för alla möjliga olika auteurer.
FREDRIK FYHR
PS.
För att ingen förvirring ska ske: Jag har inte gett filmen ett betyg i den hÀr recensionen.
1959 USA 78 min. sv/35mm/1.33:1. R: Edward D. Wood Jr. S: Gregory Walcott, Tom Keene, Duke Moore, Mona McKinnon, Dudley Manlove, Joanna Lee, Tor Johnson, Lyle Talbot, Bela Lugosi, Maila âVampiraâ Nurmi, Criswell.