Âœ, 1988, 80-tal, serier, skrĂ€ck

💿 Fredagen den 13:e del 7 (1988)

HĂ€r börjar jag fĂ„ dĂ„ligt samvete över min illojala relation till den hĂ€r serien, som jag med glĂ€dje följer samtidigt som jag ger alla trĂ„kiga, konventionella kritiker rĂ€tt nĂ€r de sĂ€ger att den Ă€r kass. Fredagen den 13:e del 7, enligt mig den klart sĂ€msta i serien, regisserades av salig John Carl Buechler, som dog i fjol. Det finns inte ett Fredag-fan pĂ„ planeten som inte skulle se den hĂ€r filmen för att hylla Buechler, som liksom nĂ€stan varenda regissör som nĂ„gonsin gjort en skrĂ€ckfilm Ă€r mer eller mindre helgonförklarad av skrĂ€ckfilmsfans. (Buechler var dessutom mest kĂ€nd som specialeffektsskapare – herre, dĂ„ Ă€r saken Ă€nnu mer salig).

Ingen utom jag dĂ„, antar jag. Visserligen tror jag sĂ€kert att The New Blood, den mer eller mindre helt meningslösa undertiteln som del 7 förĂ€rats, mycket vĂ€l kan ha the Buechler touch. Det Ă€r faktiskt en betydligt stiligare och mer effektfull film Ă€n de flesta av föregĂ„ngarna, den har ett par storyidĂ©er (vilket i sig gör den mer ambitiös) och om inget annat Ă€r den Ă„tminstone fĂ€rgstark; Jason klampar verkligen in i The High 80’s hĂ€r, dĂ€r alla kidsen ser ut som programledare för Disneyklubben. Det Ă€r möjligt att del 7 Ă€r den Fredag-film som bĂ€st passar ihop med en Scream-programmering.

Hur kommer det sig dÄ att en av de bÀttre filmerna i den hÀr serien faktiskt Àr den sÀmsta?

Ja, men det Ă€r ju det som Ă€r grejen. Redan den förhĂ„llandevis lattjo del 6 hade det hĂ€r problemet – den var lite för bra för en Fredag-film. NĂ€r de blir för bra blir de dĂ„liga. Genom att höja ambitionerna börjar man blĂ„sa luft i en död kalkon. Till den mĂ„n ens den första Fredagen den 13:e hade nĂ„gra legitima kvalitĂ©er sĂ„ hade den det av en slump.

Sexan kom undan, om Ă€n med nöd och nĂ€ppe, för att den Ă„tminstone var en medveten komedi, men man kör i diket i The New Blood, som ger oss en story om stackars Tina (Lar Park Lincoln) som har telekinesiska krafter. Den slöa, ogenomtĂ€nkta storyn fĂ„r det till att hon rĂ„kat ha ihjĂ€l sin pappa nĂ€r hon var liten – han drunknade precis dĂ€r de dumpade Jason i slutet pĂ„ sexan. Av oklara anledningar Ă„tervĂ€nder Tina med sin mamma, och en riktig rövhatt till psykolog, och sĂ„klart rĂ„kar hon vĂ€cka Jason till liv.

Och nĂ€men, vad har vi i huset intill om inte en stor villa full med festande tonĂ„ringar? De Ă€r svĂ„rare att komma ihĂ„g nu Ă€n nĂ„gonsin – att komma ihĂ„g karaktĂ€rer i den hĂ€r serien Ă€r som att spela ett lĂ„ngt parti Memory – men Ă€r Ă„ andra sidan skrattretande stereotypa. Under samma tak har vi sportfĂ„nen, Ivy League-bitchen, filmnörden, den vĂ„gade partytjejen och de strikt segregerade afroamerikanska inslagen (en kille och en tjej som fĂ„r ha sex i en skĂ„pbil utanför huset, som servicepersonal).

Det lĂ„ter som en icke-frĂ„ga att undra varför de hĂ€r mĂ€nniskorna nĂ„gonsin skulle kĂ€nna varandra – de Ă€r kidsen i en Fredag-film, duh! Men nĂ„gonstans mĂ„ste man faktiskt dra grĂ€nsen. Även stereotypa karaktĂ€rer mĂ„ste ha lite kött och blod – Jason mĂ„ste ju ha nĂ„got att hugga i – annars blir de bara tomma skal vars tomhet skĂ€r genom fiktionen och överröstar allt som filmen försöker göra.

Det Ă€r just denna skallrande tomhet som gör The New Blood sĂ„ bedövande trist och
 helt enkelt vĂ€rdelös, rent kategoriskt. Visst skulle jag kunna roa mig med psykoterapeutiska övertolkningar men det gör inte Tinas telekinesis till nĂ„got annat Ă€n en klonkig Carrie-ripoff som inte tjĂ€nar nĂ„got syfte i storyn. PĂ„ samma sĂ€tt spelar det ingen som helst roll att ett av Jasons offer plaskar som Chrissy i början av Hajen (1975).

Orsaken tror jag Ă€r att det pĂ„ nĂ„got sĂ€tt inte spelar roll vad en Fredag-film innehĂ„ller – formen i sig Ă€r dess alfa och omega. Formen har ingen högre poĂ€ng, sĂ„ varje idĂ© som Buechler packar in i den hĂ€r filmen saknar all tĂ€nkbar styrka – det Ă€r bara tomma ballonger av tristess i en sketen fest som inte Ă€r rolig lĂ€ngre.

FREDRIK FYHR


*NĂ€r Tina vĂ€cker Jason till liv sĂ„ gör hon samma sak som Mrs. Voorhees gjorde i den första filmen, det vill sĂ€ga tar monstret frĂ„n omyndiga fantasier in i verkligheten. Men i The New Blood fĂ„r serien sin slutgiltiga hĂ€mnd pĂ„ vuxenvĂ€rlden, som pĂ„ det stora hela framstĂ€lls som mycket mindre sympatisk Ă€n ungdomsvĂ€rlden; kidsen rĂ„kar visserligen illa ut de ocksĂ„, men de skildras med en annan solidaritet Ă€n vad de vuxna gör. DĂ€r de tidigare filmerna handlat om ungdomar som bryter mot reglerna, och fĂ„r vad de ”förtjĂ€nar”, handlar The New Blood pĂ„ sĂ€tt och vis om att vara en bra vuxen. Jason, som de vuxna tidigare bussade pĂ„ barnen, blir nu vĂ€ckt av Tina. Den typ av förmyndarskrĂ€ck som Mrs. Vorhees representerade, och som spökat i den hĂ€r serien fram tills nu, gĂ„r hĂ€r i graven. Det Ă€r en av anledningarna till att detta ocksĂ„ kĂ€nns lite grann som den sista Jason-filmen. Lustigt nog tycker jag fortfarande att det Ă€r en stendöd uppvisning, som film betraktat.


Friday the 13th Part VII: The New Blood. 1988 USA 88 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: John Carl Buechler. S: Lar Park-Lincoln, Terry Kiser, Susan Blu, Kevin Spirtas, Susan Jennifer Sullivan, Heidi Kozak, William Butler, Staci Greason, Larry Cox, Jeff Bennett, Diana Barrows, Elizabeth Kaitan, Kane Hodder.