★☆☆☆, 80-tal, serier, skrĂ€ck

💿 Fredagen den 13:e del 4 (1984)

Det skulle vara den sista, men blev den första och kanske enda. Jason var en drunknad pojke, som kanske eller kanske inte fortfarande levde. Sedan var han en sur jĂ€kel som bodde ute i ett skjul och gick runt med en sĂ€ck pĂ„ huvudet. I den tredje filmen hittade han en hockeymask, förvisso, men det var egentligen bara av en slump. I den filmen visste dessutom ingen vem han var – namnet nĂ€mns inte av karaktĂ€rerna i den filmen en enda gĂ„ng. Kanske Jason kĂ€nde sig deppig dĂ€r ute i skjulet om nĂ€tterna, tuggandes nĂ„gon rĂ„tta intill det ruttna huvudet av hans döda mamma. ”I used to be somebody, mom!”

Det Ă€r lustigt att det inte förrĂ€n del 4 som Jason, som filmhistorien kĂ€nner honom, vaknar till liv. Ännu lustigare att det var i en film som rubricerades som ”The Final Chapter”. Den borde snarare ha hetat ”A New Beginning”, men den titeln sparade de till vad om inte del 5.

Vaknar till liv Ă€r verkligen rĂ€tt ord att anvĂ€nda, för övrigt. Filmen börjar nĂ„gonstans kring ambulansepilogen i del 3 – Jason Ă€r död! Inte förrĂ€n de kör honom till bĂ„rhuset vaknar han till liv, som om han inser att det hĂ€r inte kan stĂ€mma. Som nĂ„gon slags fix idĂ© i en freudiansk mardröm aktiveras han igen – för att citera vĂ„r final girl: ”You can’t be alive, you can’t be alive!”

JodÄ. Jason Àr uppe och hoppar, pigg som en bisonoxe. De har ju gjort en till film, sÄ dÄ Àr det ju bara att sÀtta igÄng.

Ett nÀstan lika stort mysterium Àr vart busslasten ungdomar kommer ifrÄn. Jo tack, det Àr exakt samma uppsÀttning kids som Äker upp till skogen för en mysig helg. HÀr mÄste man ju börja undra hur folk Àr funtade egentligen. Jason hade ihjÀl ett dussin figurer i andra filmen. Trean tog vid exakt dÀrefter och dÀr hade han ihjÀl ett dussin till. Trakterna kring Crystal Lake har alltsÄ hÀrjats av ett massmord de senaste dagarna, av en mördare som av allt att döma inte gÄr att fÄ tag pÄ för fem öre, men inte nog med att ett gÀng glada kids serverar sig sjÀlva, ingen annan Àr dÀr att stoppa dem!

Det rĂ€cker inte med att kalla det hĂ€r för dumt eller ologiskt – det Ă€r snarare surrealistiskt, eller kanske djupt filmiskt. En film har ju trots allt möjligheten att ge oss vad som helst, hur som helst, sĂ„ lĂ€nge den Ă€r medveten om vad den gör.

Kanske det Àr det som gör att jag ÀndÄ hyser en viss outgrundlig acceptans för nÀstan alla filmer i den hÀr serien. Mitt betyg Àr inget tryckfel, för den hÀr filmen Àr verkligen usel, men den Àr Ätminstone usel pÄ sitt eget lilla knasiga sÀtt.

Inom fankretsar Àr saken mindre abstrakt, om jag förstÄtt saken rÀtt. Man gillar den gediget sunkiga 80-talsstÀmningen hÀr och man uppskattar att Corey Feldman och Crispin Glover Àr med. Om en film har dessa namn i rollistan, sÀrskilt en frÄn 80-talet, sÄ fungerar det som en slags medalj som genast gör en film mer vÀrdefull. Man jublar Àven Ät Tom Savinis specialeffekter, dÀr en machete glider genom en huvudskÄl och klyver skallen pÄ ett alldeles utmÀrkt adekvat sÀtt. Vid ett tillfÀlle gör Glover en knasig dans, det anses ocksÄ vansinnigt minnesvÀrt. Det pÄminner om nÄgon arkaisk fluga frÄn 1920-talet som bara historiker kÀnner till, eller 90-talet, nÀr jag vÀxte upp, dÄ det ansÄgs rimligt att komma till jobbet och dansa the funky chicken för man ville ha Chicken Tonight.

Nej, kulten kring slasherfilmer – sĂ€rskilt Fredagen den 13:e – har jag aldrig helt förstĂ„tt. Ljudet av folk som jublar i grupp över folk som has ihjĂ€l (i ”memorable kills”) finner jag mycket mer skrĂ€mmande Ă€n nĂ„got jag sett i nĂ€stan vilken skrĂ€ckfilm som helst.

Men jag kan inte förneka att nĂ„got historiskt Ă€ndĂ„ hĂ€nder i den hĂ€r filmen, pĂ„ gott och ont. NĂ€r det begav sig sĂ„gades Fredag-filmerna till fotknölarna av alla kritiker (mest bevingat Siskel & Ebert som utmoraliserade Siwert Öholm med rĂ„ge) men folk gick och sĂ„g dem och moneytalket fick ihop en visklek dĂ€r Jason till sist blev en populĂ€rkulturell ikon.

Jag kan inte heller förneka att filmen till nĂ„gon mĂ„n förtjĂ€nar sin framgĂ„ng. Formellt sett Ă€r det exakt samma film en gĂ„ng till, skit samma, tuta och kör, en stendöd rit urholkad pĂ„ nĂ€stan alla kreativa impulser – om det inte Ă€r den perfekta definitionen av en skrĂ€pfilm sĂ„ existerar inga skrĂ€pfilmer överhuvudtaget – men den ger ocksĂ„ sig sjĂ€lv utrymme att vara precis den filmen som man (korrekt) anat att folk vill ha. Den driver inte med sig sjĂ€lv. SkĂ„despelarna Ă€r lojala till sina meningslösa rollfigurer. Pliktskyldigt försöker man lĂ€gga till ett minimum av utveckling – kidsen bor den hĂ€r gĂ„ngen grannar med en familj som bara rĂ„kar bo dĂ€r ute i skogen; Jasons öde blir kopplat till Corey Feldman och ute i skogen bor en tapper tjomme som har en hel polisutredning i sitt tĂ€lt (nĂ„gon mĂ„ste ju ha en!)

Men nĂ€, filmen har inte mer ambitioner Ă€n vad nöden krĂ€ver. Det Ă€r en skruttig och sunkig film som jag finner blodisande lĂ„ngtrĂ„kig om jag ser den i ensamhet, eller spiknykter. Men i mer festiva och sociala sammanhang fungerar dess förutsĂ€gbarhet som en fantastisk rĂ€ls pĂ„ en underbart okomplicerad resa – det som kan skĂ€rskĂ„das som uselt av det enskilda ögat Ă€r istĂ€llet, i grupp, en platt canvas av sjĂ€lvklara nöjen.

Det Àr fullstÀndigt barockt, visserligen, men oavvisligt. Jag tÀnker mig ett gÀng dyngraka rÀnnstenssuputer pÄ 1700-talet som tjoar och tjimmar intill en glad skald vars ord och toner hela tiden fungerar som vÀggen som tar emot all denna elÀndiga eskapism. Fredagen den 13:e del 4 Àr förmodligen sÄ nÀra vÄr tids motsvarighet som vi vÄgar förestÀlla oss.

FREDRIK FYHR


Friday the 13th: The Final Chapter 1984 USA 91 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Joseph Zito. S: Kimberly Beck, Erich Andersen, Corey Feldman, Barbara Howard, Peter Barton, Lawrence Monoson, Joan Freeman, Crispin Glover, Alan Hayes, Judie Aronson, Camilla More, Carey More, Bruce Mahler.