🎞 Det: Kapitel 2 (2019)

Filmatiseringen av Stephen Kings 1200 sidor långa ”Det”, vilket är en film uppdelad i två, är förtjusning och frustration hand i hand. Jag väljer att se det som ett barn som försöker lära sig cykla, utan att ge upp. Det är möjligt att de där hjulen rullar gatan fram till slut, men det är också efter ett dussin skrubbsår och hundra tårar.

Det finns en massa saker man skulle kunna säga: Du gör fel! Det där kommer inte fungera! Du måste tro på dig själv! Sopa! Eller kanske jag älskar dig ändå. Och: Vi får försöka igen en annan gång.

Det jag försöker säga är att jag känner ömhet för den här filmen, både kapitel 1 och kapitel 2, trots att jag har kritik att komma med som får det att låta som om jag vill väcka åtal mot en förskingrare. Ibland kan två saker vara sanna samtidigt, antar jag.

Låt oss använda oss av modellen det goda, det onda och boken.

Det goda är egentligen uppenbart. Det är en väldigt hoppfull och inspirerande historia, vilket är rätt slående med tanke på att det är en berättelse om en monsterclown som äter barn. Man kan anse att ”Det” representerar många saker, även om filmen nöjer sig med fenomenet skräck; skräck är rädslan för våld, ångesten för att dö, men skräck är också fobier och trauman. Förtryck, kan man också kalla det. Alla människor är rädda för något, på ett eller annat sätt, och Det handlar i slutändan om att stå upp för sig själv och försöka leva livet ändå; kasta ett ljus på de stora fasorna, se hur de krymper ihop till absurda neuroser, saker man kan handskas med.

Det sistnämnda är nivån som Kapitel 2 lägger till. De sju barnen, som upptäckte att småstadens märkliga dödsfall berodde på en hungrig barnätande clown, har växt upp. Tjugosju år senare gestaltas de av begåvningar som James McAvoy, Jessica Chastain och Bill Hader. Ensemblen har sett den första filmen och tar vid där barnskådespelarna slutade. Det är, som sagt, bara fortsättningen. Alla verkar vara med på noterna. Skådespelarna har kontakt med den hoppfulla själ som regissören Andy Muschietti är ute efter att mejsla fram. Estetiskt är filmen tilltalande, vilket också hjälper att vagga in en i dess sfär, den där känslan av att filmen må fungera si eller så bra, men världen den utspelar sig i vill man gärna stanna kvar i.

Ofta vill jag skynda till filmers försvar när de anklagas för att vara ytliga; att de ”ser bra ut, men…” Film är ett till stor del tekniskt medium, och de flesta av de stora filmupplevelser vi har, de som stannar i oss livet ut, har ingenting att göra med bra dialoger eller ett välsvarvat manus. Mycket av filmkonstens ande vilar i fotot, klippningen och det tonläge som regissören får fram i såväl skådespelarna som i filmens generella rörelse. Det där vi kallar feeling. Och jag har svårt att tro att de som älskade Kapitel 1 inte kommer svälja Kapitel 2 och vilja ha mer. Det finns gott om feeling här, särskilt om man uppskattar Freddy Krueger och flottitalet (det jag kallar 80-talet som det framställs i ”Stranger Things”).

Det må ha problem med sin rytm och sin ton, men inte alltid. Det finns stunder då den verkligen sätter fingret på vad den är ute efter. Estetiskt är den helgjuten rakt igenom, och skådespelarna bär sina fina rollfigurer oklanderligt. Det räcker faktiskt påfallande långt, och jag tror inte riktigt på de som påstår att de inte förstår varför folk tilltalas av ”sånt här”. Det är väl uppenbart att se för vem som helst som har ögon.

Med det sagt finns förstås en säck full av det onda också.

Det är, rakt upp och ner, en kollapsad filmatisering. Bland annat just för att den försöker vara en filmatisering. Hade det bara varit en vanlig filmslakt, den typ av bagatellisering av sidornas rymd och djup som leder till filmer som The Dark Tower, hade jag varit mindre frustrerad. Hade man gått sin egen väg, som Kubrick när han gjorde The Shining, hade jag varit helt öppen för att se det på något annat sätt.

Men nu har man verkligen försökt göra just en filmatisering, något som ska vara troget förlagan om än anpassat för vad en typisk biopublik går och ser en fredagskväll. Problemen man stött på redogjorde jag för i min recension av förra filmen, men i korthet rör det sig om någon slags formell och tonmässig anarki som verkar bli mer och mer populär i Hollywood. Den ena scenen verkar inte riktigt hänga ihop med den andra, och den tredje verkar komma som från ingenstans för att sedan aldrig tas upp igen. Tårar blandas med skratt blandas med blod. Stämningen är väldigt hoppsan hejsan. Alltså finns det ingen ordentlig stämning. Inte heller en berättelse, så mycket som ett scenario, där scen efter scen kastas upp och faller ner för att landa på en till synes slumpmässig plats.

Stephen King har själv alltid sagt att han arbetar utefter scenarion snarare än intriger. För all del. Hans böcker är i nio fall av tio ”tänk om”-idéer som han därefter laborerar på. Det har sina begränsningar, ofta kör han fast i sista akten och måste hitta på något långsökt slut, men det kan också ge en lattjo resa på vägen. Jag föreställer mig också att han går tillbaka och opererar in en hel del efterhandskonstruktioner när första utkastet väl är klart.

Ett stående skämt i Kapitel 2 är just att Kings slut alltid är så dåliga. Man har alltså verkligen gett sig sjutton på att sätta finalen, som är lång och gedigen och sammansatt på ett sätt som ingenting annat i filmen är. Liksom Kapitel 1 hoppar Kapitel 2 hage mellan scener utan någon ordentlig sammanhållning. Om de är läskiga eller inte lämnar jag till den enskilde att bedöma – sånt är subjektivt – men ofta försöker de åtminstone vara roliga med flit. Ibland är stämningen mer knepknasig, som om McAvoy släpat med sig en gycklande ond ande från Shyamalans Split och Glass.

Man kan tycka att filmen är en upprepning från den förra, att första akten är särskilt hafsig och rörig, att vi inte lär känna de vuxna karaktärerna tillräckligt mycket, att vi hoppar tillbaka till barnscenerna utan förvarning… men även om det kanske stämmer är jag mer förlåtande. Ser man Kapitel 2 i tandem med Kapitel 1 så blir formen lite tydligare.

Men inte hur tydlig som helst, vilket tar oss till del tre av denna utläggning: Boken.

Säga vad man vill om Stephen King men inom ramarna för hans författarskap måste ”Det” vara hans mästerverk, den roman där hans ovanor till sist blir fördelar. Hans stilistiska torftighet gestaltar platsen han beskriver på ett utmärkt sätt och hans svamlande sidospår hjälper bygga den labyrint som berättelsen till sist brer ut sig till. Clownen Pennywise representerar inte bara skräck på en privat nivå – som i filmen – utan även den skräck som präglat småstädernas USA i hundratals år; det förtryck som ligger begravt under årtionden av Americana, och som inte förrän på senare år blivit helt synlig igen.

Jag vill gå så långt som att säga att ”Det” är en modern amerikansk klassiker. Jag läste aldrig boken i sin helhet när jag var i rätt ålder, men sedan förra filmen har jag läst den och vet ni vad att nu läser jag den igen. Det är Kings ”På spaning efter den tid som flytt”, jag kan inte få nog.

En av de mest imponerande sakerna med boken är just dess struktur – särskilt i förhållande till Kings andra böcker är ”Det” ett intrikat och intensivt vidsträckt lapptäcke, som ändå vilar på solida grunder och får sagt det den vill ha sagt en mening i taget. Mest av allt lämnar den kvar intrycket av småstaden, Derry, färgat av höstens första regn, och strömmar ner i kloaksystemen. Så kännbar är denna plats i mitt inre att jag nästan finner mig själv gå omkring där, runt husknutarna, med en och annan dystert färgglad ballong i synfältet.

På sitt metodiska sätt berättar King också oväntat kärnfullt om hur minnet fungerar när vi blir vuxna. Hur barnets ofiltrerade, öppna upplevelse av livet skingras av åren för att bli ett dimmigt, diffust ingenmansland i huvudet, en plats som man inte kan komma tillbaka till… och som man lyckades skulle man förmodligen bli galen. När karaktärerna återvänder till Derry efter 27 år är det för att ”Det” har kommit tillbaka, och för att de slutit en pakt, men det vet de bara i kroppsminnet. De har, i verkligheten, glömt allt. Inte förrän de rullar in till stan igen börjar sakerna komma tillbaka, en detalj i taget, innan hela deras barndomsvärld står inför deras inre öga. Jag kan själv skriva under på att denna hemvändarkänsla är oerhört väl fångad och totalt allmängiltig… ja, bortsett från den mordiska clownen som äter barn, då.

Filmens impuls är, som många filmer, att skala bort allt ”överflödigt” från boken för att helt fokusera på ”karaktärerna” och deras ”konflikt”. Det centrala problemet som filmen Det har är att karaktärerna och deras konflikt är akut bundna till, just, det där ”överflödiga”. Utan Derry – dess olika invånare, dess våldsamma historia, traditioner och ruljangs, och särskilt dess zoner av verklighet och overklighet, själva spelplanen som gör att Pennywise kan finnas (när han finns) – spelar det helt enkelt inte så stor roll. Då är karaktärerna bara tomma kärl som kastas in i en godtycklig hinderbana full av blodiga specialeffekter, en berg- och dalbana som lämnar ett kaotiskt och förvirrat efterskalv i huvudet men inte jättemycket mer.

Kapitel 2 är nästan tre timmar lång. Ändå återkommer repliken ”Vi har ont om tid!” minst tre gånger, och jag finner det symptomatiskt. Problemet är inte alls att filmen är så lång – filmer får gärna vara hur långa som helst, vad mig beträffar – utan att den verkar vara det nästan oavsiktligt. En beundrare av boken leds förstås till att tro att Muschietti gjort en så lång film för att verkligen sätta Kings textur, måla Derry i alla sina relevanta färger och detaljer, hitta nyanserna som växlar om vartannat också i Kings bok. Allt talar ju för att detta ska vara Den Legitima Filmatiseringen av boken.

Istället är filmen så lång som den är bara för att vi ska gå igenom samma tradiga melodramatiska käbbel som vi får i TV-seriernas statiska värld. Filmen i sin helhet påminner mer än något annat om en miniserie, vilket är ofantligt ironiskt då det naturligtvis redan finns en, den halvkultiga saken från 1990 med Tim Curry, och trots alla skavanker i den gamla besten så lyckades den faktiskt klämma in kontexten av Derry på ett hörn. Man kan tycka att den var lite tradig som berättade sin berättelse genom att episodiskt ta en karaktärs berättelse i taget… men vet ni, det var åtminstone en struktur. Miniserien hade åtminstone valt väg. Filmatiseringen springer hit och dit, i det hux-flux, hit-dit och upp-och-ner-spattiga berättande som alldeles för många Hollywoodfilmer lider av idag. Det är den typ av film som får mig att tänka på Kevin Costner i JFK (1991), när han frustrerat läser igenom den slarviga Warrenkommissionens vittnesförhör: ”Ask the question, ask the question!” Men medan filmen flyger fram blir den… liksom aldrig av.

Så här är jag ändå, till slut, och klankar ner på Det: Kapitel 2 precis som jag sa att jag skulle göra. Ändå ser jag fram emot att se den en gång till, i ett obligatoriskt maraton ihop med den första filmen. Materialet är tillräckligt bra för att det ska färga av sig, och det finns tillräckligt många fina stämningar och vackra ögonblick för att hålla en sysselsatt. Och där filmen formellt brister är den fortfarande en rolig bioupplevelse, med rätt mängd skrik och skratt för de som suktar efter just det.

Men det jag verkligen hoppas är att någon mixar ihop de båda filmerna till en, så att det blir ordentligt. Nu har man tagit en solid, välstrukturerad roman och improviserat fram två kapitel, som om varje steg varit helt planerat. Jag vill tro att en ny grund går att lägga, för man har ju gott om material att arbeta med. Säkert finns de som tror att mina krav är orimliga men filmkonst är ingen myt bara för att Hollywood glömt den. När Spielberg gjorde Hajen såg han till så att den lilla semesterön Amity Island helt fastnade i våra huvuden. Små, obetydliga karaktärer kom tillbaka tills vi kände också dem. Rent mentalt gick Amity Island att vara i, och platsen betydde något, precis som Kings Derry. Och Spielberg behövde inga fem timmar. Han skapade en hel värld på en halvtimme, för liksom Kings bok berättade han metodiskt, en mening i taget, tills hela strukturen pö om pö visat sig.

Alla filmer, även påkostade och effektdrivna skräckfilmer, behöver en stadig puls och ett sunt omdöme. Det, kapitel 1 som kapitel 2, är en massa fantastiska saker nerkörd i en skoningslös mixer. Oftast känns det som att det är allt vi har att se fram emot numera.

FREDRIK FYHR