🎞 Once Upon a Time… in Hollywood (2019)

Varför görs film? Varför ser vi på film? Varför finns skådespelare? Vad är denna strävan efter att gestalta något? Berätta en berättelse, och berätta den igen, berätta den på ett gammalt sätt, och så ett nytt sätt, och så ett gammalt sätt igen? Varför finns åttioelva versioner av Hamlet? Varför finns tjugofyra Bondfilmer? Vad är det vi håller på med här, egentligen?

Svaret kommer om du föreställer dig, för ett ögonblick, att du är en annan människa. Du bär den andres ok och gråter den andres tårar. Du ser en annan berättelse än din egen. Du förstår plötsligt att om inte du ger järnet för att bära upp den andre i dig själv, få den andre att leva genom dig, kommer inte heller du finnas.

En replik från Once Upon a Time in Hollywood finns redan i trailern: “That was the greatest acting I have ever seen in my life”. Det är en brådmogen barnskådespelare som säger det till den övervintrade Rick Dalton (Leonardo Di Caprio) som brister ut i gråt. Varför gråter han? För att uppdraget att gestalta en annan är övermänskligt, för att han i grund och botten inte trott att han skulle klara av det, och för att någon ger honom en i sammanhanget enorm komplimang. Han kanske är en övervintrad b-skådis, han kanske lever ett liv som ter sig patetiskt, han kanske aldrig någonsin kommer i närheten av den framgång han en gång föreställt sig. Men han har lyckats. Han har uttryckt ett stycke sanning. Han har burit en roll. Han har gestaltat, och tagit del av det berättande som ger våra liv mening. Han har, på så sätt, varit med och räddat våra liv.

Detta är Quentin Tarantinos nionde film, men det står inte så i förtexterna. Det står bara, klart och tydligt: A Film By Quentin Tarantino. Jag finner det oerhört talande för vad för film Once Upon a Time in Hollywood är. För att inte begrava ledtråden: Det är Tarantinos bästa film sedan Pulp Fiction, och det mästerverk han gjort att sätta jämte den filmen. Jag vet att de sa det sådär käckt i slutet på Inglourious Basterds (2009): ”I think this might be my masterpiece.” Men om man måste säga det så tror man inte riktigt på det.

Det var, för all del, en fantastisk film… men till syvende och sist inte mycket mer än ett stycke förhöjd distraktion; kanske att den rentav blev sämre när man fick höra vilka grandiosa föreställningar Tarantino själv hade om filmen, i relation till andra världskriget (han verkade tro att han gjort Schindler’s List). Hans kvasipolitiska filmer har därefter varit tveksamma – Django Unchained, som jag villigt erkänner att jag överskattade när det begav sig, var en minst sagt instabil historia och The Hateful Eight såg jag som ett desperat snedsteg, en film som landade långt borta från målet Tarantino siktade på.

Men även Kill Bill–filmerna var, trots deras tjusighet och oerhörda sebarhet, i grunden väldigt högspända och klaustrofobiska. Once Upon a Time in Hollywood är den första film som Tarantino gjort sedan 1994 som inte känns som gjord under pistolhot, den första sedan dess gjord utifrån någon slags öppen princip; en film där Tarantino äntligen slappnar av, accepterar filmskaparen han faktiskt är, är nöjd med att vara just i sitt skinn och inte hela tiden försöker övertyga oss, och sig själv, om att han är mofo QT, now check this shit out! Inga hamsterface-inzoomningar, inga överförklarande faktaspeakers. Vi är inte fast i mixerbordet.

Once Upon a Time in Hollywood är istället, låt oss ta ett djupt andetag här för vi förtjänar det, bara en film; absolut kompromisslös, extremt följsam, oerhört begåvad, lika jämn och enkel som eklektisk och spretig, till sist också helt uppåt väggarna våldsam och grotesk, men aldrig insisterande, aldrig desperat, hela tiden… hm. Jag skulle förminska det om jag kallade filmen ”soft” men jag hittar för tillfället inget bättre ord. Det är en film som ser värdet i de där scenerna i Studie i brott där James Stewart bara åker bil i tio minuter, låt oss säga det så.

Jag vill inte säga mycket om vad som händer i filmen eller vad den handlar om – jag är inte så förtjust i det till att börja med, och särskilt i den här filmen vore det kontraproduktivt. Filmen är inte uppdelad i kapitel, som många av Tarantinos andra, men den är igenkännbart episodisk. Det är viktigt att förstå, anser jag, att filmen inte har en narrativ utan snarare består av många olika berättelser, kanske hundratals beroende på hur man räknar. Dessa berättelser, och berättelserna i berättelserna, hade kunnat vara vilka som helst. Hollywood är stort för att vara så litet och det har 100 år av skrönor, såväl dråpliga som blodiga.

Ett är förstås natten i augusti 1969 då Sharon Tate och tre andra bestialiskt mördades av hippies utsända av Charles Manson. Jag säger ”förstås” trots att samtalen som fördes efter visningen gjorde mig varse att detta är långt ifrån allmänbildning. Så Once Upon a Time in Hollywood är två filmer, då, minst, en för de som vet vart den kommer ifrån och en för de som inte vet vad en TV-guide är. Den här gången tänker inte Tarantino förklara sina referenser som en käck mansplainer, som om han är gammal nog att veta vad han själv vill, kan och brinner för. Allt måste inte redovisas eller överförklaras, särskilt inte när det ligger i blodet och kommer ut bara på ren känsla. Dessutom: Den som inte kan alla filmens referenser kommer förmodligen inte kunna gissa vad som kommer hända i en scen från en annan, och har förmånen att se filmen med en helt annan nyfikenhet än de som vet mer. Vi känner istället pulsen slå tidigt, för Tarantino använder bland annat Manson som en tidsinställd bomb åt narrativen. Eftersom han redan från början etablerar en tidsmarkör känner vi intuitivt vilken händelse filmen kommer sluta på. Som alltid kan Tarantino konsten att ta stryptag om oss.

Han gör det på det sätt han gör, oklanderligt och här, som sagt, med lättare fötter än på årtionden. Små scener, avstickare som narrativa junkies skulle vilja påstå var överflödiga, blir fullständigt blodisande. Naturligtvis vet Tarantino precis när han ska släppa taget, låta luften pysa ur ballongen och få oss att gapskratta igen (utan att vi ser hammaren som är på väg ner mot huvudskålen).

Jag vill inte ta Tarantino för givet, men så mycket är såklart väntat. Det är oerhört skickligt filmskapande, och han får det att se barnsligt enkelt ut, men det är också en tortyrkammare som varit nästan summa summarum av Tarantinos filmer – det har varit på gränsen, ibland över, till uttröttande.

Men hans stil är inte självändamålet här, inte heller de tusentals referenser som ger filmen en kuliss som till slut är så detaljerad att den blir del av själva stommen. Inte ens filmens berättelser är helt poängen med den. De hänger inte ihop mer än som bitar på ett grillspett – de fungerar som redskap, snarare, och speltiden är resan som är färdens mål. Det är talande hur länge Tarantino stannar i fiktionerna – Rick Daltons filmer är till slut precis lika viktiga som filmen vi tittar på – för i det långa loppet börjar vi förstå att fiktioner är vad Tarantino handlar om. Han kan inte riktigt säga något om andra världskriget, eller om historiskt rasförtryck i vilda västern, eller ens om heder och ära i asiatisk kung fu-lore. Han kan däremot väldigt mycket om andra filmer. Och den här filmen handlar till syvende och sist bara om andra filmer, och varför det är viktigt att vi fortsätter titta på film. Tarantino hittar oemotståndliga sätt att hylla gamla Steve McQueen-rullar och Sergio Corbucci-rökare, men filmen hör inte hemma med det sena 60-talets b-filmsscen så mycket som den hör hemma med Truffauts Dag som natt (1973) eller Robert Altmans Spelaren (1992), film-filmer om filmvärldar och filmeri, eller direkt filmskap; Tarantino är ute efter att hitta själva hjärtat i filmen som fenomen. Det är platsen han egentligen alltid varit på, och en av de saker som är så tillfredsställande med Once Upon a Time in Hollywood är känslan av utandning, känslan av att Tarantino äntligen gjort en film där han är helt och hållet sann mot sig själv.

Tarantino förstår att film, kanske mer än något annat medium, vill fånga verkligheten men också göra om den. Vi vill inte vara ombord Titanic, men vi vill se filmen. Vi känner fasa inför terrordåd men kan förstå impulsen att gestalta dem på film. Ibland är filmer bara sexiga vampyrer och krigande robotar; drömmar som vi flyr in i för att komma bort från verkligheten. Men lika ofta kan de drömmarna bära på en human sanning som utmanar vår verklighet. John F. Kennedy mördades, jo, och i JFK (1991) lyckas Oliver Stone göra det faktumet ännu viktigare än det redan är. I filmer finns något verkligare än verkligheten, för de representerar, inte verkligheten i sig utan idéerna vi har om verkligheten. På film bearbetar vi, med intrycken, detta obegripliga faktum att vi är vid liv. Filmer ger oss utrymme att finna meningar med världen vi är del av. När vi berättar berättelser pumpar vi blod i våra ådror, ser till att våra hjärtan slår och våra tankar rör sig.

När Quentin Tarantino gör en ny film så är nuet distraherande, med sina meningslösa IMDb-referat och trendkänsliga smakdomare som försöker att inte göra bort sig, och den kollektiva hypemaskinen som får oss att tro ditt om Once Upon a Time in Hollywood när den såklart visar sig vara datt. Men i framtiden, där du och jag och alla filmer ska leva, hoppas jag att det är tydligare att film i sig är vad den här filmen handlar om. Sig själv, det vill säga. Och vi, att vi tittar på den. Om man inte bryr sig så mycket om film så vet jag inte hur mycket man kan få ut av den – så mycket kan jag erkänna – men jag har svårt att föreställa mig att den som känner att ingen film är så vacker och meningsfull som den film som är film för filmens skull skulle vara oberörd av den. Allt vi försöker göra, när vi ser film, när vi gör film, till och med när vi skriver om film, och när vi gestaltar andra och försöker fånga berättelser och nå ut till någon annan; allt vi försöker göra i, med och för världen, vibrerar i den här filmen som ett blodigt hjärta av guld… med en Cadillac och en schysst rattmuff.

FREDRIK FYHR