💿 The Fast and the Furious – Tokyo Drift (2006)

Han har hittat en grej nu. Kommit in i en fas. Ungen.

Ja, han som var tolv år och lekte vuxen, lite gulligt sådär, i The Fast and the Furious. Han blev sedan tonåring i 2 Fast 2 Furious. Då skulle han hålla på och leka tuffing och var betydligt mindre sympatisk.

Nu har han hittat sin grej, tycker han. Liksom upptäckt något. Det är möjligt att det kommer vara något helt annat om ett halvår men just nu, just nu är det här världens coolaste grej. Den gör honom till och med lite glad och trevlig och man kan nästan se den vuxna personen han kommer bli.

Filmens metafor för den här fasen är ”drifting”, det vill säga när bilar kör fort och sedan glider i kurvan. Inte svårare att förklara än så, men tydligen en hel vetenskap. Nu måste vi förstå att drifting, för ungen, är en big deal.

Den bigga dealen innebär en helrenovering av allt och alla. Han vill inte vara Paul Walker längre, en sån allround, vaniljig Mr. Midwest. Nä han vill testa på något nytt. Låt säga en strulig söderkille med wide Texas accent. Och Tokyo är grejen. Det är där allt coolt händer nu. Hans nya kompis heter Bow Wow och han har en Hulken-bil. Återigen, lita inte på att de fortfarande är kompisar den här tiden nästa år. Men låt honom vara för nu. Han har ju åtminstone roligt, och utforskar sig själv och världen omkring honom. Och ett och annat par ben i en och annan minikjol. Ähum.

Jag använder mig av den här långt gångna metaforen nu dels för att den distraherar mig från filmen i sig och dels för att den är lämplig. Vän av ordning kan notera att jag gett filmen en och en halv klen stjärna medan jag gav två hela till 2 Fast. Det skulle betyda att Toyko Drift är en sämre film. Tekniskt sett stämmer det, även om Toyko Drift också är en mycket mer sympatisk film än tvåan. Ingen av filmerna har mycket till handling, och trean har så många tjugonåntings som ska vara tonåringar och så mycket ostig dialog att man måste tvätta öronen ibland, men det är lättare att tycka om en strulig sydstatskille utvisad till Tokyo, där han hamnar i streetracingbataljer med Yakuza-juniorer (där har du hela storyn förresten) än vad det är att uppskatta en kokainkall snutfilm gjord på hybris och dåligt omdöme.

Tokyo Drift är inte anskrämligt usel så mycket som den helt enkelt är svag. Den kommer redo för en långresa men har packat för lite i bagaget och den går en förbi som sockervadd – den saknar substans och konsistens och är borta som om den aldrig var där och allt den lämnar efter sig är en klistrig känsla i tänderna.

 FREDRIK FYHR