En lustig sak med gamla melodramer Ă€r hur de sĂ€tter fingret pĂ„ hur absurda vĂ„ra vedertagna berĂ€ttelser Ă€r – ta ”det manliga geniet” till exempel. I Appassionata har vi berĂ€ttelsen om Dahlhoff (Georg Rydeberg), den geniale pianisten som Ă€r en passionerad galning pĂ„ grund av sin gudagivna talang. Det leder honom till att terrorisera sin fru Maria (Viveca Lindfors) i en tyrannisk ond cirkel driven av svartsjuka. NĂ€r han inser sin dĂ„rskap sĂ„ svĂ€r han inte pĂ„ att bli en bĂ€ttre mĂ€nniska. IstĂ€llet gĂ„r han ner sig i en pöl av misĂ€r och sjĂ€lvömkande. Eftersom han inser att han Ă€r en usling, men samtidigt vĂ€grar tanken att klandra sig sjĂ€lv, Ă€r det hela vĂ€rlden och sjĂ€lva livet som Ă€r hemskt.
”Det Ă€r komiskt” deppgökar han vid ett tillfĂ€lle, och det kan man ju hĂ„lla med om. Komiskt blir det, i sin absurditet, nĂ€r vi förvĂ€ntas sympatisera för skurken i dramat.
Viveca Lindfors, som den lidande hustrun Maria, Ă€r förstĂ„s fast i en roll som en publik Ă„r 1944 tog för givet. Resonemanget Ă€r ungefĂ€r det följande: ”Ăr min man en tyrann som försöker döda mĂ€nniskor jag Ă€r med? Men han Ă€r ju en jĂ€kel pĂ„ att spela piano! Kanske jag bara borde ge honom en till chans? Han kommer ju trots allt döda mig om jag försöker lĂ€mna honom, sĂ„ det Ă€r bĂ€st att jag stannar… för hans skull. Förresten har han iglat sig fast i min vardag och alla mina tankar och allt jag gör sĂ„ jag kan lika gĂ€rna vara med honom nu nĂ€r han Ă€ndĂ„ hjĂ€rntvĂ€ttat mig.”
VĂ„r samtid har tyvĂ€rr uppdagat verkligheten att dessa tankar – som borde vara nĂ„gon sorts antikverad slavretorik – har en modern relevans. Perspektivet framstĂ„r som skevt i dag, men saken i sig diskuteras fortfarande. Det var kanske dĂ€rför ingen slump att jag rĂ„kade se filmen pĂ„ en SVT-matinĂ© vĂ„ren 2019.
Filmen som sĂ„dan har en del potential inledningsvis. Regissören Olof Molander hade börjat sin karriĂ€r pĂ„ stumfilmstiden och han börjar Appassionata med ett snyggt, 20-talsinspirerat Fritz Lang-anslag dĂ€r vi ser en ung pianist (Alf Kjellin) framföra en konsert pĂ„ ett fĂ€ngelse. Expressionistiskt vinklade ansikten stirrar i publiken. En av dem Ă€r Georg Rydeberg, som ser ut som Rudolf Klein Rogge i en Mabuse-film. Den dramatiska pianomusiken ger ocksĂ„ filmen ett visst sken. Det hela mĂ„ vara oerhört pretentiöst – det gjordes ett stort nummer av det hela nĂ€r det begav sig; riktiga konsertpianister stod för pianospelet, och filmen premiĂ€rvisades för lika mĂ„nga musikkritiker som filmkritiker – men Ă€ndĂ„. Filmen ser bra ut, och bortom den eleganta estetiken finns ocksĂ„ en viss modernitet i berĂ€ttandet, dĂ„ det visar sig att berĂ€ttelsen kommer till oss i en serie flashbacks, bĂ„de frĂ„n Lindfors och Rydeberg.
Det hör förstÄs till reglerna för sÄdana hÀr gamla melodramer att vara byggda pÄ oerhörda sammantrÀffanden, sÄ Àven hÀr. I början av filmen sitter maestro Dahlhoff alltsÄ i fÀngelse. Kjellins unga pianist Eric kilar stadigt med Maria (Lindfors), som alltsÄ visar sig vara gift med maestron, som Eric bekantar sig med efter sin spelning pÄ finkan. TÀnka sig! Vad Àr oddsen?
Medan detta triangeldrama etableras blir resten av filmen, tyvĂ€rr, mer och mer av en stillastĂ„ende och trög affĂ€r. För att fatta sig kort sĂ„ hĂ€nder inget mer i filmen Ă€n att Dahlhoff gĂ„r runt och deppar. I Marias tillbakablickar fĂ„r vi se hur han vredgat försökt Ă€ga och kontrollera henne, ett behov som verkar komma frĂ„n ingenstans – eller kanske frĂ„n mystiken i hans kreativa vulkan! – medan hans egna tillbakablickar ger oss berĂ€ttelsen om hur han föll för henne första gĂ„ngen; detta Ă€r en mer rosig historia, som ocksĂ„ innefattar en manager som pratar skrattretande lĂ„tsasskĂ„nska (han spelas av Georg Funkquist, en skĂ„despelare frĂ„n Uppsala som spenderade stor del i Finland).
SĂ„ dramats frĂ„ga Ă€r om kvinnan ska vĂ€lja den unge mannen, det galna gamla geniet eller sin egen frihet? Nej, stryk det sista förresten, för det Ă€r inget alternativ – trots att manuset rimligen borde vilja det. För att vara rĂ€ttvis sĂ„ Ă€r inte Dahlhoff nĂ„gon hjĂ€lte – han beskrivs som en ”mĂ€nniskoĂ€tare” av Marias faster. Det kanske allra mest intressanta med filmen Ă€r att hon spelas av Harriet Bosse, som förstĂ„s en gĂ„ng i tiden var August Strindbergs fĂ„ngade musa. Han var ingen festprisse han heller.
Det spelar hursomhelst inte mer roll Ă€n det gör. Svaret pĂ„ hur allt ska gĂ„ kommer efter en solid timme av narrativt dödlĂ€ge. Det verkar vara nĂ„gon slags svensk filmtradition att inte kunna genomföra en ordentlig intrig – ungefĂ€r som att det rĂ€cker med att ha en idĂ©; ett scenario presenteras, sedan hĂ€nder inget mer annat Ă€n att folk gĂ„r runt och jamsar i en timme. Appassionata retirerar ofta till direkta upprepningar (”jag kan inte leva med henne eller utan henne” sĂ€gs Ă„tminstone tvĂ„ gĂ„nger) sĂ„ jag kan sympatisera med en kritiker som nĂ€r det begav sig sa att filmen hade ett sĂ„dant harmonisk jĂ€mntjockhet att man kunde vaggas till sömn av den. Men om det Ă€r det bĂ€sta man kan sĂ€ga om en film sĂ„ vet jag inte vad mer som finns att lĂ€gga till.
Kanske att en ung Gunnar Björnstrand dyker upp vid ett tillfÀlle, i en okrediterad roll som en skvallerjournalist som Rydeberg skÀller ut. Det Àr en kort och sÀllsynt stund av munter energi i en film som mest bestÄr av tunga strÄkar och trög stÀmning.
FREDRIK FYHR
