<- vecka 16.
22-23 april
NEWS FROM HOME (1977) & A WALK (1990)
Det Ă€r nĂ„got med frihet och ofrihet som fĂ„r mig att att tĂ€nka pĂ„ det introspektiva, och det introspektiva fĂ„r mig att tĂ€nka pĂ„ New York – New York, och krampande vĂ„rkĂ€nslor.
NĂ€r Chantal Akerman gjorde News From Home var hon nyinflyttad pĂ„ Manhattan. Vad gjorde hon dĂ€r? Hon var ensam i den stora staden med sin kamera. Hon filmar hĂ€r New York â gator, tunnelbanor, korsningar â medan hon lĂ€ser upp breven hon fĂ„r frĂ„n sin mor pĂ„ andra sidan Atlanten; en vĂ€rld, mer Ă€n en berĂ€ttelse, uppstĂ„r mellan raderna av moderns ord, och spöklikt kan Akermans tillvaro i storstaden uppskattas genom empati och fantasiförmĂ„ga.
Bildernas envisa insisterande bildar en kontrast mot det oförskönade liv som vi fÄr i breven, samtidigt som stadens liv ocksÄ bildar en kontrast mot det intima och personliga i Akerman. En fascinerande rundgÄng som bildar transcendental konst. Eventuellt den bÀsta film som gjorts om New York, och definitivt den mest utlÀndska/frÀmmande (kanske dÀrför).
I A Walk tar Jonas Mekas en 58 minuter lÄng promenad genom Soho.
(jag vet, spoiler alert)
24-25 april
APKVINNAN (1964) & VILDEN (1970) & ELEFANTMANNEN (1980)
SĂ„ ena sidan den stora metropolens kollektiva anonymitet, Ă„ andra sidan individens subjektiva singularitet – sĂ€rskilt kĂ€nnbar nĂ€r nĂ„gon sticker ut.
DĂ€rför en malande lĂ„ng – men tillfredsstĂ€llande! – trippel. Tre melankoliska, humanistiska filmer om vad vi inte för lĂ€nge sedan kallade ”mĂ€nniskodjur”.
Vi börjar med Marco Ferreris Apkvinnan, som kanske Ă€r den minst kĂ€nda. En minst sagt enkelspĂ„rig man (Ugo Tognazzi) rĂ„kar pĂ„ en kvinna (Anne Girardot) tĂ€ckt frĂ„n topp till tĂ„ med hĂ„r â han gifter sig med henne för att kunna anvĂ€nda henne som cirkusattraktion; hon tolkar dock hans kĂ€rlek som Ă€kta och lever sitt exploaterade liv mestadels i naiv tacksamhet. Det gĂ„r bra ett tag, sedan gĂ„r det riktigt dĂ„ligt. Efterhand mĂ„ste mannens riktiga kĂ€nslor klĂ€ckas ur hans cyniska skal.
Tydligen Ă€r denna film verklighetsbaserad – liksom de kommande – och Ă€ven om det Ă€r den kanske minst lyckade av de tre finns det Ă€ndĂ„ en poĂ€ng med att se den, inte mins pĂ„ grund av Anne Girardot som hĂ„ller ens blick fĂ€st som om hon vore en mingvas pĂ„ en fem meter lĂ„ng dinglande pall.
Francois Truffauts Vilden Àr en verklighetsbaserad berĂ€ttelse om en doktor pĂ„ 1700-talet som tar hand om en âvildâ pojke som hittas i skogen dĂ€r han tydligen vĂ€xt upp och nu utvecklat en djurisk natur; kan han utbildas till att bli en âciviliseradâ mĂ€nniska? Snygg, elegant, nĂ„got minimalistiskt gjord film som Ă€r ett stilbrott i Truffauts karriĂ€r och en Ă„tergĂ„ng till hans kĂ€rnĂ€mnen om hemlösa barn och samhĂ€llets urholkning av humanistiska vĂ€rden; regissören Ă€r sjĂ€lv perfekt i huvudrollen, och han bidrar med den speciella, finkĂ€nsliga atmosfĂ€r som alltid prĂ€glade Truffauts bĂ€sta filmer.
NĂ€r David Lynch fick giget att göra Elefantmannen mĂ„ste det varit intuition som fick honom att insistera pĂ„ att filma i svartvitt – eller kanske han sett de tvĂ„ tidigare filmerna hĂ€r, eller sĂ„ gĂ€ller bĂ„da. Freddie Francis foto har nĂ„got nostalgiskt gammaldags över sig, och filmen andas pĂ„ ett sĂ€tt som pĂ„minner om de tidigare.
Elefantmannen Àr och förblir en fascinerande, underbart gjord och mycket gripande skildring av den otroligt vanskapte mannen John Merrick (John Hurt) som levde vid sekelskiftet, utnyttjad av pengar och upphittad av en fascinerad lÀkare (Anthony Hopkins). Det Àr slÄende hur jÀmn, pragmatisk och konventionellt utmÀrkt Lynch Àr hÀr, med tanke pÄ de effektsökande och spektakulÀra filmer han skulle bli kÀnd för senare. Denna Àr oerhört lÄgmÀld och rak, men har lika mÄnga bilder som fastnar i minnet.
26-28 april
PULP FICTION (1994)
Nummer tvÄ av Tarantino i vÀntan pÄ Once Upon a Time in Hollywood, som buzzet börjar surra riktigt vÀl om (till den mÄn man nu kan lyssna pÄ sÄnt).
Detta Ă€r hans Citizen Kane, nĂ„got sĂ„ sĂ€llsynt som en otvivelaktig modern klassiker, med facit i hand ocksĂ„ den tveklöst mest inflytelserika filmen som gjordes under 90-talet. En makalös sammanbindning av ett par sjabbiga historier om gangsterkungar, torpeder, jagade boxare, in i minsta detalj knivskarpt gjord och sammanvĂ€vd med fascinerande perfektion â aldrig har ett överflöd blodbad med knark och svordomar varit lika blixtrande attraktiv och cinematiskt storartad. Sameul L. Jackson och John Travolta Ă€r vardagsfilosofierande torpeder, Bruce Willis en boxare som svindlar gangsterkungen Ving Rhames, som Ă€r gift med den knivskarpa Anna Karina-lookaliken Uma Thurman som dansar twist in i filmhistorien med Travolta (ett högst blygsamt exempel pĂ„ hur skickligt filmen drar sin cirkel). Om den konstant oförutsĂ€gbara intrigen kan man bara sĂ€ga att it goes to show you never can tell.
Nu kanske du undrar vad det hĂ€r Ă€r för information att komma med – vem har inte sett Pulp Fiction? Svar: De som varit för smĂ„, de som Ă€nnu inte ens fötts. Det finns alltid anledningar att ta saker frĂ„n början och inte lĂ„ta saker stelna i falsk konsensus. Men jag har skrivit en lĂ„ng recension pĂ„ filmen för den som vill ha det mer utförligt.
FREDRIK FYHR