HĂ€r börjar HBTQ i filmhistorien, brukar det sĂ€gas. Lillians förvandling (A Florida Enchantment) var den första gayfilmen som gjordes, den första transfilmen, den första… fast sakta i backarna; spelar det sĂ„ stor roll vem som kom först, nĂ€r? Ibland sĂ€ger man att Stillers Vingarne (1916) var den ”första” ”queerfilmen”. Men Lillians förvandling kom tvĂ„ Ă„r tidigare sĂ„ den mĂ„ste ju vara tidigare.
Min röst för den första queerfilmen Àr The Dickson Experimental Sound Film frÄn 1895. Allt började ju som bekant frÄn början. Som egentligen alla vet sÄ Àr inte sexualitet nÄgot som filmer hittat pÄ.
Lillians förvandling har dock lĂ€nge ansetts vara den första film som skildrade, eller Ă„tminstone approximerade, uttryck av kĂ€rlek mellan samkönade. Orsaken till detta stavas Vito Russo, som skrev ”The Celluloid Closet” (1981), det första standardverket om HBT-skildringar i Hollywood, som Ă€ven blev en dokumentĂ€rfilm 1995 – sĂ€rskilt filmen placerade Lillians förvandling pĂ„ historiekartan som filmens gay big bang.
Storyn bestĂ„r av en pitch som Ă€r omöjlig att missförstĂ„: En frustrerad kvinna, förlovad med en stĂ€ndigt frĂ„nvarande och vilt flörtande affĂ€rsman, hittar ett par magiska frön. Dessa frön kan hux flux ”förvandla” kvinnor till mĂ€n, och vice versa. Hon prövar pĂ„! Farsen kan börja. Under dess gĂ„ng fĂ„r vi se Lillian förvandlas till man, och vi fĂ„r Ă€ven se hennes man förvandlas till kvinna – och tĂ€nka sig, det Ă€r bara som man hon kan kurtisera kvinnor, vilket hon verkar ha en oredlig aptit för att göra. Stumfilmstiden Ă€r ett skövlat, kryptiskt landskap som man aldrig bör yttra sig för sĂ€kert om, men jag har dĂ„ aldrig sett lika tydliga queermarkörer i en komedi frĂ„n 1914.
Om vi nu ska se en man i kvinnoklĂ€der som en queermarkör. Man kan sĂ€ga att Lillians förvandling Àr ett tidigt uttryck för undantryckta HBT-röster i samhĂ€llet… man kan ocksĂ„ föra argumentet att det Ă€r den första filmen som hade stereotypa förestĂ€llningar om HBT – kvinnan blir en stram monokeltyp, mannen blir en flamsig typ i klĂ€nning. Idag, nĂ€r vi Ă€r mycket mer benĂ€gna att ifrĂ„gasĂ€tta sjĂ€lva formuleringen av tvĂ„ kön, blir det krĂ„ngligt att nĂ€rma sig idĂ©n, ens pĂ„ det hĂ€r lĂ€ttsamma sĂ€ttet, att en ”kvinna” ”förvandlas” till en ”man”. Hon blir ju inte en annan person. Vad betyder förvandlingen egentligen?
Jo, det man kan vĂ€nta sig – förvandlingen slĂ„r till direkt, genom att hon blir mer rakryggad och burdus. Dagen dĂ€rpĂ„ har hon fĂ„tt mustasch. Vid det laget hon gett sig av för att söka upp sin man – nĂ€r hon nu sjĂ€lv Ă€r man kan hon ju röra sig som hon behagar – Ă€r hon en ung herre som alla accepterar och tar pĂ„ allvar. Insikten om dessa sociala orĂ€ttvisor verkar inte helt bekomma filmen, utan spelen mellan stereotyperna Ă€r inte annorlunda Ă€n vad de skulle vara i en film som Vad kvinnor vill ha drygt 90 Ă„r senare. (Ernst Lubitch dĂ€remot sĂ„g fler nyanser i komedin Jag vill inte vara en man frĂ„n 1918).
Men det Àr bara början av problemen.
Filmens verkliga krux stavas rasism – hej och hĂ„ vilket cyanidpiller. I en film man annars skulle kunna se pĂ„ med lustig och harmlös fascination ser man den istĂ€llet med en skĂ€mskudde man kramar om liksom skammen runt ens tarmar. Att mĂ€kta vita herrefolk rantade runt med blackface pĂ„ den hĂ€r tiden Ă€r ingen hemlighet – det var en vedertagen teknik – men rasismen hĂ€r Ă€r sĂ„ institutionell att den inte kan separeras frĂ„n handlingen.
Lillians magiska frön kommer frĂ„n Afrika, ser ni, och det första hon gör efter att ha upptĂ€ckt dem Ă€r att ge ett frö till hennes ”svarta” betjĂ€nt. Att alla svarta mĂ€nniskor Ă€r muntra puckon, det Ă€r nĂ„got som verkar vara vedertaget för 1910-talets publik – men ho ho vad roligt nĂ€r betjĂ€nten, som först Ă€r ”kvinna”, förvandlas till en svart ”man”, en slags King Kong som river övervĂ„ningen för att han inte kan kontrollera sina lustar. Vi behöver knappt nĂ€mna att filmen utspelar sig i södern, och att alla implikationer hĂ€r kommer frĂ„n den skendöda konfederationens högst levande tentakler.
Jag har noterat att Lillians förvandling annonserats för visning pĂ„ en och annan filmfestival med queertema och jag finner det ofattbart att man inte pĂ„ ett eller annat sĂ€tt informerat om att filmen Ă€r omöjlig pĂ„ samma sĂ€tt som Nationens födelse (1915) – visserligen bör ingen som ser en 100 Ă„r gammal film vĂ€nta sig nĂ„gon form av ”stĂ€ng av hjĂ€rnan och njut”-underhĂ„llning, filmer som Ă€r gamla nog att kallas antika Ă€r och bör snarare vara stimulerande utmaningar, men man kan inte locka en publik med kĂ€rlek och sedan bjuda pĂ„ hat. Av de kommentarer jag lĂ€st av folk som sett filmen verkar de flesta hĂ„lla med.
SÄ, vart hamnar vi dÄ? En HBTQ-film som tyvÀrr visar sig vara totalrasistisk, sÄ nÄgon vidare bra representant för tolerans och inkludering Àr den inte alls; snarare en till milstolpe för den vita makt som anvÀnts som cement Ät vÀstvÀrldens samhÀllsgrunder. Finns det nÄgot som denna gamla filmskorv frÄn 1914 dÄ kan lÀra oss? Vad Àr ens syftet med att se sÄ gamla filmer?
Jag var inne pĂ„ liknande spĂ„r för nĂ„gra veckor sedan, nĂ€r jag skrev om Griffiths jĂ€mförbart rasistiska Sensationernas natt (1922). Jag kan inte förvĂ€nta mig att nĂ„gon ska vara speciellt intresserad av att vare sig lĂ€sa eller höra om dessa gamla filmer – vad gĂ€ller lĂ„ngfilmen som konst och medium lever vi i en slags ny medeltid – men jag kan inte sluta tro pĂ„ vĂ€rdet i att se dem. Tanken pĂ„ film som en fĂ€rskvara, en signal för vĂ„r samtid, ser jag som ett missförstĂ„nd. TvĂ€rtom sĂ„ Ă€r all film dĂ„tid. Filmer fĂ„ngar det förflutna Ă„t framtiden. En film som Ă€r splitterny Ă€r för ny för att riktigt begripas – liksom ett polaroidfotografi syns inte bilden ordentligt förrĂ€n efter en tid. Och nĂ€r filmer blir sĂ„ gamla som Lillians förvandling mĂ„ste vi ha referenser och kontext för att förstĂ„ bilden.
De historiska omstĂ€ndigheterna kring Lillians förvandling Ă€r lite dimmiga. Vissa kĂ€llor menar att filmen vĂ€ckte stor skandal och försökte stoppas. Andra sĂ€ger att filmen Ă€r mycket mer populĂ€r idag Ă€n den nĂ„gonsin var dĂ„, att det var en flopp för produktionsbolaget Vitaphone som hoppades pĂ„ att filmer som Lillians förvandling, sĂ„ kallat ”intellektuella” komedier, skulle fungera bĂ€ttre utomlands. Hopp som första vĂ€rldskriget satte stopp för, i det hĂ€r fallet.
Det finns sĂ€kert ett mer definitivt svar, men det krĂ€ver en utgrĂ€vning jag för tillfĂ€llet inte har tid eller medel till. Sant Ă€r att filmen har en medelklassaristokratisk flĂ€rd – det finns fler pittoreska miljöer, och det skĂ€mtas inom en societetskontext pĂ„ sĂ€tt som definitivt gör att denna film placeras i en viss kontext, och troligen gjordes för en upplyst medelklasspublik. Tekniskt sĂ€tt Ă€r filmen ojĂ€mn pĂ„ ett sĂ€tt som Ă€r typiskt för det tidiga 1910-talets Hollywood – Ă„ ena sidan Ă€r bildkompositionerna stabila, och filmen har ett rappt och harmoniskt flyt, Ă„ andra sidan Ă€r storyn knasigt lealös, viktig information passerar i dimmiga halvförklaringar och slutet Ă€r genuint patetiskt. Hollywood var en industri som försökte lĂ€ra sig att gĂ„, pĂ„ de ben det snabbt skulle utveckla.
Det Ă€r svĂ„rt att avgöra – Ă„tminstone med filmen i sig som enda redskap – om det Ă€r en garderobsfabel eller bara en komedi som anvĂ€nder sig av stereotyper. SkĂ„despelarna Ă€r genuint gay, i det att de Ă€r glada och avslappnade pĂ„ sĂ€tt som Ă€r rĂ€tt ovanligt sĂ„vĂ€l för denna era som nĂ„gon; de verkar inte ta sig sjĂ€lva pĂ„ stort allvar, utan jamsar fram scenerna, lite som om filmen fortfarande till hĂ€lften befinner sig pĂ„ en folklig teaterscen. Det tycks finnas en underliggande drömsk pregnans i slutet, dĂ€r lynchningen av en man i kvinnoklĂ€der kommer som ett skĂ€mt… eller kanske det Ă€r, trots allt, en genuin ”mardröm”? Slutet av filmen kanske skĂ€mtar bort allt… eller kanske det sĂ€tter fingret pĂ„ skrĂ€cken som samhĂ€llet innebar för ickenormativa mĂ€nniskor sĂ€rskilt pĂ„ den hĂ€r tiden.
Man kan Ă€ven argumentera för att dessa saker – filmens eventuella dubbelhet, och dess avslappnade ”charm” – gör filmens rasism lite mer uthĂ€rdlig, eftersom den uttrycks sĂ„ slentrianmĂ€ssigt, som att den bygger pĂ„ okunskap och ignorans snarare Ă€n den specifika, detaljerade rasism som till exempel Griffith sysslade med… men det Ă€r förmodligen för generöst. TvĂ€rtom kan man inte undkomma ironin i att en film som man hoppas pĂ„ ska vara av alla fĂ€rger visar sig vara strikt kritvit.
FREDRIK FYHR
