Hur börjar man en film? Eller, mer specifikt, hur sÀtter man tonen?
Om det Ă€r en skrĂ€ckfilm – hur ska man skrĂ€mmas? Ska man skrĂ€mmas pĂ„ en gĂ„ng? Ska det ta tid? Hur ska publiken kĂ€nna att nĂ„got Ă€r obehagligt?
SkrĂ€ckfilmer Ă€r bra analysstoff för de har ett sĂ€rskilt syfte – de vill skapa en viss kĂ€nsla – och dĂ„ Ă€r det lĂ€tt att se vad de gör för att skapa just den kĂ€nslan.
Tid Àr av yttersta vikt, vilket vi strax ska se.
Idealt sett börjar en film – ur en teknisk synpunkt – genom att etablera stil, ton, stĂ€mning, rytm och redskap. Det Ă€r faktiskt mycket viktigare att en film börjar med att introducera dessa saker Ă€n vad det Ă€r att den introducerar sin story frĂ„n början. En berĂ€ttelse behöver inte vara kronologisk. Den kan börja i mitten eller berĂ€ttas baklĂ€nges. Men de tekniska sakerna bör introduceras genast, sĂ„ vi fĂ„r en kĂ€nsla för vad för typ av film det hĂ€r Ă€r. Vi vet ju alla att sĂ„ fort vi börjar se pĂ„ en film sĂ„ kĂ€nner vi nĂ€stan genast vad det Ă€r för typ av film vi ser pĂ„. Vi kĂ€nner filmen innan vi förstĂ„r nĂ„got av den.
Den kÀnslan Àr förknippad med tid. KÀnns det lÄngsamt eller gÄr det fort? Har jag trÄkigt eller hinner jag inte med?
SkrÀckfilmer Àr Äterigen tacksamma hÀr eftersom de nÀstan alltid mÄste leka med tid. SpÀnning Àr att dra ut pÄ tiden. VÄldsamheter slÄr snabbt. NÀr gÄr det lÄngsamt? NÀr gÄr det undan?
LÄt oss ta en titt pÄ inledningen av George A. Romeros Night of the Living Dead (1968), en milstolpe i genren som rÄkar förstÄ det hÀr alldeles utmÀrkt.
Scenen börjar med att syskonen Johnny och Barbara lÀgger en krans vid sina förÀldrars grav.
En heltagning som denna (högst upp i inlĂ€gget) pĂ„gĂ„r oavbruten i runt sexton sekunder (enligt rĂ€kneverket pĂ„ DVD-spelaren – jag Ă„terkommer till det hĂ€r med bildrutor senare).
Scenen tycks traditionell, filmad med en statisk kamera som inramar skÄdespelarna. Eftersom vi bara ser och hör dem, och eftersom filmen stannar i denna inramning sÄ pass lÀnge, kan vi ocksÄ uppfatta att filmens tempo nu Àr vÀldigt lugnt, kanske rentav stillastÄende.
Johnny och Barbara gÄr fram till graven. Detta sker i en liknande obruten statisk tagning. Denna Àr kortare, men fortfarande elva-tolv sekunder lÄng, vilket fortfarande Àr mycket makligt. Eftersom detta Àr en skrÀckfilm kan vi ta tillfÀllet i akt att jÀmföra filmens tempo med dess puls. Den Àr just nu mycket lugn och normal.
Romero klipper till en nĂ€rbild medan Johnny och Barbara för sin smĂ„kĂ€bbliga dialog, och Johnny för ner korset i marken. Jag vill sĂ€ga att vi hĂ€r ”hoppar in” i bilden lite mer, kommer nĂ€rmare karaktĂ€rerna, vĂ„gar oss fram och nosa lite. Denna tagning Ă€r runt nio-tio sekunder lĂ„ng. Fortfarande Ă€r tempot makligt, men likvĂ€l nĂ„gra sekunder kortare Ă€n tidigare klipp. Romero kapar faktiskt sekunderna bit för bit, och ökar dĂ€rmed filmens tempo gradvis, utan att vi mĂ€rker det annat Ă€n pĂ„ en undermedveten nivĂ„.
Romero accentuerar dialogen med en mediumnĂ€rbild pĂ„ Barbara (runt fem sekunder) innan han klipper tillbaka till nĂ€rbilden pĂ„ Johnny (ocksĂ„ runt fem sekunder). Man kan spekulera i varför, men hĂ€r rĂ€cker det med att konstatera att vi Ă€r med pĂ„ den hĂ€r klippningen – vi kan det visuella sprĂ„ket. Ăven om dessa klipp Ă€r hĂ€lften sĂ„ lĂ„nga som de tidigare sĂ„ blir vi inte störda av dem. Vi förstĂ„r att dialogen accentueras pĂ„ detta sĂ€tt. Vi har ”hoppat in” lite i bilden.
SĂ„ hoppar vi ”ut” igen, och Ă€r tillbaka i helbilden vi började i. Rytmiskt sett kan man kalla denna bild för scenens ”masterflöde”, helbilder som alltsĂ„ pĂ„gĂ„r i runt 10-15 sekunder per klipp.
NĂ€r vi tittar pĂ„ tablĂ„er av det hĂ€r slaget – statiska tagningar dĂ€r vi bara tittar pĂ„ skĂ„despelare i bild – börjar vi genast bli mer medvetna om vad skĂ„despelarna gör.
I mitt tidigare exempel United States of Love (2016) Ă€r en scen exempelvis filmad utifrĂ„n det hĂ€r perspektivet hela tiden. Vi tvingas dĂ„ arbeta med det vi har framför ögonen – vi fĂ„r tid pĂ„ oss att övervĂ€ga vad scenen har för betydelse, vad scenografin föreslĂ„r, och sĂ€rskilt vad skĂ„despelarna gör. I en lĂ„ng obruten tagning blir varje rörelse viktig – att prĂ€sten rör flickan med sin vippa, att kvinnan blĂ€nger pĂ„ mannen, dessa Ă€r saker som uttrycker att ett starkt drama pĂ„gĂ„r under ytan.
PĂ„ samma sĂ€tt tar vi in kyrkogĂ„rden i Night of the Living Dead genom att Romero arbetar med lĂ„nga tagningar och tar tid pĂ„ sig. Vi blir ocksĂ„ medvetna om att Barbara gĂ„r ner pĂ„ knĂ€ och ber en bön framför graven – en gest som fĂ„r en större betydelse just för att vi fĂ„r se den i en helbild – och att Johnny spatserar bort till vĂ€nster i bild blir ocksĂ„ nĂ„got som accentueras. NĂ€r karaktĂ€rerna Ă€r i bild sĂ„ hĂ€r, oskyddade av nĂ€rbilder och snabba klipp, kan vi inte ta dem för givet. Det spelar plötsligt roll vad de gör.
Den statiska scenen pĂ„gĂ„r makliga nio-tio sekunder innan Johnny gĂ„r in i denna mediumnĂ€rbild (samma utrymme som Barbara tidigare hade). Ă terigen gĂ„r sekunderna medan han vĂ€ntar pĂ„ att Barbara ska bli klar med sin bön. Denna tagning pĂ„gĂ„r runt elva-tolv sekunder, snĂ€ppet lĂ€ngre Ă€n ”masterflödet”, och vi kĂ€nner det pĂ„ sĂ€ttet det liksom börjar krypa lite i kroppen. OcksĂ„ Johnny Ă€r otĂ„lig. ”Hey come on, Barb, church was this morning” gnĂ€ller han. Romero har ökat tempot gradvis, men hĂ€r sĂ€nker han det en pytteliten stund, bara för att finta bort oss och göra oss desorienterade….
Sedan avbryts allt av en knall av Ă„ska, och en plötslig nĂ€rbild pĂ„ Johnny frĂ„n en vinkel som inte hĂ€nger ihop med den vi nyss sĂ„g. Om vi ”hoppade in” i bilden förut sĂ„ har vi nĂ€stan ”snubblat in” i bilden nu. Det Ă€r som om vi ocksĂ„ hoppat till av Ă„skan och inte lĂ€ngre Ă€r sĂ€kra i filmens bildflöde.
Vi Ă€r inte helt sĂ€kra pĂ„ vart Johnny stĂ„r lĂ€ngre, eller vart han tittar…
… men vi kan reverse-shot-regeln och kĂ€nner att det mĂ„ste vara det hĂ€r han ser. Denna oansenliga tagning pĂ„ kyrkogĂ„rden tycks inte ha nĂ„gon funktion. Den fungerar, skenbart, bara som Johnnys perspektiv. Vi ser en ”man” gĂ„ runt dĂ€r borta men det finns ingen anledning för oss att tro att han Ă€r nĂ„got annat Ă€n en statist.
Det vi dock bara pÄ en undermedveten nivÄ mÀrker Àr att den hÀr tagningen Àr mycket kortare Àn de tidigare. Denna bild ser vi bara runt tre-fyra sekunder.
Tillbaka till Johnny, tvÄ sekunder.
Reverse shot, tvÄ sekunder. Det Àr ingen slump att vi fÄr dessa korta tvÄsekundersklipp mitt i scenen. Dels planterar det hÀr vad som komma skall, men det gör det Àven rytmiskt. Romero introducerar hÀr faktumet för oss att det finns snabba klipp i hans repertoar. För tillfÀllet stör de inte det makliga flödet pÄ filmen, men de Àr dÀr för att komma tillbaka senare.
Tillbaka till Johnny som fortsĂ€tter tjata pĂ„ Barbara och börjar prata om en anekdot ur barndomen. Detta klipp pĂ„gĂ„r Ă€nnu lĂ€ngre Ă€n nĂ„got av de tidigare – runt 24 sekunder.
Romero har nu alltsÄ:
1. Vaggat in oss i en generell rytm pÄ tio-femton sekunder.
2. Gradvis dragit upp rytmen pö om pö.
3. Stört flödet med Ă„ska och en ”statist”, tagningar pĂ„ tvĂ„ sekunder som gör tempot osĂ€kert.
4. DÀrefter dragit ut pÄ det med en 24 sekunder lÄng tagning, som gör oss helt osÀkra (undermedvetet) pÄ vad som ska hÀnda eller hur vi ska kÀnna.
Reverse shot, fyra sekunder.
HÀr panorerar Romero nerifrÄn och upp, vilket överraskar oss (Äterigen undermedvetet) eftersom kameran fram tills nu varit statisk. Nu rör vi oss plötsligt med karaktÀrerna. Det Àr ingen slump att greppet kommer just nu, nÀr vi Àr som mest fysiskt desorienterade av vad vi ser.
Reverse shot, fyra sekunder igen.
En lite ovĂ€ntad sak hĂ€nder hĂ€r. Johnny pratar och vi förvĂ€ntar oss att filmen ska klippa tillbaka till Barbaras reaktion, men istĂ€llet gĂ„r hon in i bilden och passerar Johnny. Hon har flytt sitt eget reverse shot-schema…
… men kommer inte undan. Romero gĂ„r 180 grader och trollar fram en ny plats för kameran att vara pĂ„ för att ”fĂ„nga upp” Barbara. Notera hur Johnny tittar bakom ryggen som om han undrar vart kameran tog vĂ€gen.
… Johnny mĂ„ste gĂ„ fram och skapa en ny bildkomposition för den hĂ€r kameravinkeln, alltmedan sekunderna gĂ„r och tempot Ă„terigen skruvas upp. Nu Ă€r vi inte bara osĂ€kra i tempot utan Ă€ven visuellt förvirrade…
Ă terigen ”flyr” Barbara bilden…
… medan Johnny fĂ€ller sin olyckligt ironiska kommentar.
Denna ovÀntade lilla svit, 180 grader frÄn vart vi var nyss, pÄgÄr i tolv-tretton sekunder. Romero har nu dragit oss kors och tvÀrs i olika hastigheter. Det som började som ett lugnt tempo kÀnns nu opÄlitligt, kanske man rentav kan kalla tempot för slingrande, som en orm.
Barbara vandrar in i ungefĂ€r samma utrymme som Johnny tidigare hade i sitt blickfĂ„ng. Johnny kommer in i bilden och ”leker” att han förföljer henne som en boogeyman. Detta klipp Ă€r nere pĂ„ runt fem sekunder igen, och Romero vet att vĂ„r hjĂ€rna inte Ă€r bra pĂ„ kontext. Vi vet att Johnny retas, och att Barbara blir rĂ€dd utan att vara i egentlig ”fara”. Men rent visuellt kommuniceras bilden av att hon blir jagad. Vi kan inte lĂ„ta bli att inte se det, Ă€ven om vi rent intellektuellt förstĂ„r vad som faktiskt berĂ€ttas i scenen.
Barbara springer ut ur sin planimetriska mediumnĂ€rbild och lĂ€mnar fĂ€ltet tomt, innan Johnny kliver in i samma bild – detta lekfulla grepp Ă€r en visuell trend lĂ„nad av Godard och franska nya vĂ„gen som kanske med viss bitterljuv nostalgi genast placerar den hĂ€r filmen i 60-talet. Den hĂ€r typen av ”spring in och ut frĂ„n höger till vĂ€nster”-tagning anvĂ€ndes knappt under nĂ„got annat Ă„rtionde, nĂ€mligen.
Men Hitchcock Ă€r fortfarande med i bilden, sĂ„ att sĂ€ga, för vĂ„r vĂ€n ”statisten” lunkar fortfarande runt i bakgrunden. Johnny fĂ„r till och med syn pĂ„ honom sjĂ€lv.
Trots den iögonfallande tagningen Àr det hÀr segmentet bara fyra sekunder lÄngt. I och med att Johnny och Barbara börjat röra pÄ sig har vi ocksÄ gjort det, bÄde visuellt och rytmiskt.
Revershe shot, runt 3-4 sekunder.
Reverse shot, runt 3-4 sekunder.
Nu kommer nĂ€sta överraskning – handhĂ„llen kamera. Vi har nu lossnat frĂ„n vĂ„ra statiska gĂ€ngor och rör oss pĂ„ marknivĂ„ som om vi tittar pĂ„ en dokumentĂ€r. Ett högt c pĂ„ ljudspĂ„ret signalerar ocksĂ„ genast att nĂ„got inte Ă€r som det ska. Vi rör oss runt den mystiske mannen. Vi ser att Barbara inte Ă€r uppmĂ€rksam. Vi kan ana att nĂ„got Ă€r fel hĂ€r Ă€ven om vi inte kan sĂ€ga sĂ€kert vad.
Detta segment Ă€r pĂ„ runt 4-5 sekunder, och det som följer Ă€r Romero som drar Ă„t sin snara…
Johnny stannar och ser sig om, knappt 2 sekunder…
Mannen attackerar, 1 sekund.
Reverse shot, knappt 1 sekund, följt av kampen mot mannen.
HĂ€r börjar DVD:ns rĂ€kneverk spela mindre roll. FrĂ„n stunden mannen attackerar fram tills dess att Johnny attackerar mannen klipper Romero en gĂ„ng i sekunden. I verkligheten Ă€r det dock finkĂ€nsligare saker han gör – i gammal hederlig analog filmklippning talar man nĂ€mligen i bildrutor. Det Ă€r alltsĂ„ pĂ„ rutnivĂ„ Romero klipper, och sĂ€ttet vi ”kĂ€nner” tempot öka beror alltsĂ„ pĂ„ minutiösa justeringar. HĂ€r kan man verkligen tala om en analog kvalitet, för Romero klippte förstĂ„s de hĂ€r bildrutorna för hand – pĂ„ det stora hela var den klippta rutan klippt nĂ€r den vĂ€l var klippt, sĂ„ det gĂ€llde att klippa med omsorg (idag kan vi Ă€ndra och göra om pĂ„ digitala program hur mycket vi vill).
Hursomhelst. De hÀr snabba klippen klockar in pÄ en sekund var, men i verkligheten ligger de allihop nÀrmare eller lÀngre bort frÄn den hela sekunden. Romero trimmar hundradelar hÀr.
Barbara flyr kameran igen och hamnar i denna mediumnÀrbild. Vi har lösgjort oss frÄn dramatiken nÄgot nu, och denna bild pÄgÄr i vÄra lite mer vÀlbekanta 3-4 sekunder. Lugnet Àr pÄ vÀg tillbaka.
Johnnys kamp mot zombien i tvÄ segment, ocksÄ pÄ 3-4 sekunder var, sammanförda av ett jump cut (Äterigen, rÀtt 60-talstypiskt). Sedan tillbaka till Barbara pÄ runt 3 sekunder igen.
Kampen fortsĂ€tter i en lĂ€ngre obruten tagning. Denna pĂ„gĂ„r runt 8 sekunder – Romero ”Ă„terplanterar” den lĂ€ngre rytmen som vi började i. Vi har Ă„kt ner i nollpunkten och nu Ă€r vi pĂ„ vĂ€g tillbaka.
Johnny knockas, 3-4 sekunder
Barbaras reaktion runt 2 sekunder, och zombien som tittar upp runt 2 sekunder.
Barbara springer, runt 4 sekunder.
Zombien följer efter, i samma utrymme som vi började i. OcksÄ detta i cirka 4 sekunder.
Vid det laget Barbara hunnit ta sig till huset, dÀr resten av filmen utspelar sig, gör hon det i en tagning som gÄr rymliga 8 sekunder.
I jĂ€mförelse med moderna filmer Ă€r Night of the Living Dead helt klart en lĂ„ngsam film – den föredrar enklare hel- eller mediumbilder pĂ„ mellan 4 och 26 sekunder. Romero visar dock att han kan Ă€ndra pĂ„ rytmen nĂ€r det kommer en sĂ€rskilt spĂ€nnande scen. Om en film klipper en gĂ„ng var tjugonde sekund Ă€r det lite grann som att lĂ€sa en bok och vĂ€nda blad i sakta mak. Om den klipper en gĂ„ng var femte sekund Ă€r det som att vi vĂ€nder blad vĂ€ldigt snabbt. Om den klipper en gĂ„ng varje sekund vĂ€nder bladen pĂ„ oss – vi har inte lĂ€ngre kontroll pĂ„ vad vi ser och vi Ă€r i filmens hĂ€nder.
Allt det hĂ€r har att göra med tiden som den pĂ„gĂ„r, tja, medan den pĂ„gĂ„r. Hur den Ă€r framstĂ€lld. Det Ă€r dĂ€rför en tvĂ„ timmar lĂ„ng film kan kĂ€nnas kort, eller en 80 minuter kort film kan kĂ€nnas lĂ„ng. Tid Ă€r som bekant relativt, och en film utnyttjar denna relativitet i klippningen – dĂ€r manipulerar den tiden, delar upp den i segment, för ihop segmenten, skapar en inre rytm (klippet frĂ„n den ena bilden till den andra) och en yttre (hur lĂ„ngsam eller snabb, eller lugn eller intensiv, filmen kĂ€nns överlag).
Bra skrĂ€ckfilmer Ă€r kanske de mest generösa filmerna om man vill ha fler exempel – Halloween, till exempel, dĂ€r ocksĂ„ John Carpenter leker med den lĂ„nga tagningen – men poĂ€ngen Ă€r att tid pĂ„ film inte bara Ă€r en frĂ„ga om storytid utan Ă€ven realtid. Ăverhuvudtaget Ă€r denna realtid viktig för att vi ska fĂ„ en kĂ€nsla för filmen. Filmskapare kan anvĂ€nda alla möjliga saker för att skapa stĂ€mning, ton eller frammana en kĂ€nsla – musik, scenografi, foto – men det Ă€r till syvende och sist klippningen som dirigerar dessa saker sĂ„ att stĂ€mningen, tonen och kĂ€nslan faktiskt framgĂ„r. Det Ă€r dĂ€rför man kan sĂ€ga – som mĂ„nga gjort – att klippningen Ă€r det enda helt unika som filmkonsten har. I klippningen, i detta experiment med tid, bultar filmens sjĂ€lva hjĂ€rta.
FREDRIK FYHR
PS.
Denna analys inspirerades av en videoessĂ€ som finns pĂ„ Criterions utgĂ„va av Night of the Living Dead. Den finns inte tillgĂ€nglig annat Ă€n dĂ€r, men för den som kan se den rekommenderar jag den varmt. Det Ă€r de pĂ„ Criterion, inte jag, som noterat att Romero drar Ă„t sin snara pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet. Allt annat i det hĂ€r inlĂ€gget Ă€r dock hĂ€mtat ur min egen hjĂ€rna. Criterions utgĂ„va av filmen ser fantastisk ut, men tekniska problem har gjort att jag hĂ€r fĂ„tt anvĂ€nda en risig public domain-kopia utgiven pĂ„ en gammal DVD. ĂndĂ„, fair play och man gör vad man kan.
Ett svar pĂ„ âđâđš Zombietempo! (Night of the Living Dead, 1968)â