Den bästa thrillerkonsten innehåller svindlande frihet och åksjuka kast mellan det kittlande och det ångesttunga. Den bottnar i det svarta hålet i psyket som är att människan tekniskt sett är kapabel till att göra vad som helst, när som helst. Tom Ripley kan le och vara trevlig och när du vänder ryggen till har han lagt gift i din drink. Fortfarande ler han och är trevlig. Världen är full av konstiga monster, vissa är hur trevliga som helst.
Det vore förmodligen dåraktigt att ge sig på en genuint värdig filmatisering av Patricia Highsmiths ”En man med många talanger”. Den där slingrande stämningen är svår att förmedla visuellt, eftersom den från sidan slår rot i ditt huvud innan du har en bild på näthinnan. Varianten som René Clément skapade i sin filmatisering – Het sol från 1960 – var att göra en slags visuell Cadillac, en film lika iskallt vacker som ambivalent. Där var Ripley (spelad av Alain Delon) en slags mänsklig ödla, som slank förbi lagens långa arm. Detaljerna i storyn var inte så relevanta, och romanen följdes inte så noga. Den filmen var koncentrerad spänning, den skämdes inte för storyns uppenbara koppling mellan sex och våld, och den hade inga moraliska skrupler. Det var hypnotisk filmkonst.
The Talented Mr. Ripley omnämns ibland som en amerikansk remake på Het sol, men mer rättvist vore att kalla det ett mer puristiskt försök att ge sig på Highsmiths roman. Matt Damon spelar Ripley, en ung man som hankar sig fram i New York genom att lura sig till folks förtroende. En som gett honom tillit är en miljonär (James Rebhorn) som ger honom uppdraget att åka till Italien för att övertala mannens playboyson Dickie (Jude Law) att komma hem till New York. Ripley hittar honom, och även hans fästmö Marge (Gwyneth Paltrow). Ripley finner dem tilldragande. Faktum är att han älskar deras dandy tillvaro så mycket att han inte backar när de tröttnar på honom… istället blir utvecklingen bokstavligt talat mordisk.
Detta är inte en perfekt film, men den har kvalitéer. Mest av allt fascineras jag av vilken näve mullrik jord den är för en Hollywood-produktion. The Talented Mr. Ripley var en av nästan oförskämt många starka titlar det magiska filmåret 1999, och den kom i slutet av året för att vanka Oscars. Detta eftersom regissören Anthony Minghella tre år tidigare vunnit för Den engelske patienten, Matt Damon hade vunnit för manuset till Will Hunting (1997), Gwyneth Paltrow året innan för Shakespeare in Love (1998). Jude Law och Cate Blanchett var inte riktigt Jude Law och Cate Blanchett än, men nästan. Philip Seymour Hoffman och Philip Baker Hall lurade i vassen också, år 1999 de bästa ”that guys” man kunde hitta.
Så filmen var en prestigeproduktion, med stora namn och genuina italienska miljöer som gjorda för att boosta resebolagen, men storyn var inte den typiskt lättsmälta. En av de heliga manusreglerna i Hollywood är att inte alienera publiken genom karaktärer som är osympatiska, och här tycks filmen ha ett krux. En av förutsättningarna för Highsmiths berättelse är en rimlig mängd skitstövleri – berättelsen handlar i grunden om en sociopat, omringad av rika svin.
Hela Minghellas film är på sätt och vis en elegant, rigorös undanmanöver. Ensemblen är energisk, miljöerna förföriska, och Minghella själv regisserar varje scen så att den har nerv och angelägenhet. Man kan säga att filmen fungerar utmärkt på mikronivå, i stunden den pågår.
Det är inte förrän man zoomar ut och försöker få grepp om filmen som man inser att den inte hänger ihop speciellt bra. När allt är sagt och gjort lämnar intrigen en stökig känsla efter sig, som att saker inte alltid hänt av någon självklar serie händelser, och kontinuiteten har något dimmigt över sig – alla händelseförlopp blir inte helt redogjorda för, vilket skapar luckor som karaktärer kan komma och gå ur.
Tom Ripley själv är också något av en trasig skapelse. Damon och Minghella ser honom som något slags nördigt monster som snubblar över sin egen mordiskhet och i slutändan bara har tur. Det är ett bra exempel på Hollywoods fobi för att smeka publiken mothårs – en av tjusningarna med Cléments film var att Ripley just inte alls var som oss. Här försöker man göra Ripley till något sympatiskt. Han är psykopat? Tja, men han är också gay, och det är ju progressivt. Han är slug och smart? Fast han kan inte rå för sina handlingar, han blir liksom bara arg och så går saker snett á la Norman Bates. Det kommer aldrig ihop sig så bra.
Man kan till viss del skylla på ensemblen, som tar i så det knakar fastän de inte har så mycket att komma med – Damon, Paltrow och Law är alla sympatiska stjärnor, men de är just stjärnor. De har begränsade manér. Har de förmågor till mer nyanserad mänsklig utstrålning så hittar åtminstone inte Minghella dem. I en story som är som en kall flod som snabbt strömmar fram är de som stora stenar som tar sig från den ena sluttningen till nästa.
Samtidigt ger oss historien ett orättvist facit. När det begav sig var castingen förmodligen osökt – det sena 90-talets Tom Ripley såg förmodligen ut som Damon gör här, något i stil med en torr IT-tekniker. Men tjugo år senare står det förbluffande klart, åtminstone för mig, att alla skådespelare borde byta plats med varandra. Damon är neutral nog att gå in i rollen som Dickie; Jude Law är hursomhelst gjord för att spela Tom Ripley. Hans fästmö Marge, som får gå igenom berättelsens svåraste och mest tragiska emotionella resa, skulle kunna tas av Cate Blanchett, som här istället får dras med en biroll vars uppgift det är att agera plot point när Ripley behöver hamna i extra snårig sits. Hon, en naiv och ganska tråkig karaktär, kunde istället ha gestaltats av Paltrow.
De enda som är precis där de ska vara är Philip Baker Hall, som en sådan där sedvanlig privatdetektiv som pratar med ena pekfingret höjt i luften och käkbenen spända runt tungan, och Philip Seymour Hoffman. Han spelar den olycksalige hipsterbekantskapen Freddie Miles. Men sak samma. Philip Seymour Hoffman hörde alltid hemma exakt där han var.
FREDRIK FYHR
Fotnot. Jag plockade upp denna på begagnad DVD (första upplagan, Nordisk/Egmont, med copyright 1999 fastän filmen inte kom till Sverige förrän år 2000). Det kan vara tal om en direktöverföring från VHS. HD-talibaner må förfasas, men en fördel med dessa tidiga digitalmastrar är att mycket av de subtila färg- och ljuskvalitéerna från 35mm-printerna tillvaratagits i överföringen. Enligt min uppfattning är det sällan som HD-utgåvor av analogt gjorda filmer får till det rätta ”flimret”, men trots hundra gånger mindre krisp finns det ofta kvar på gamla DVD:er.
The Talented Mr. Ripely fyller 20 år i år.
Ett svar på ”The Talented Mr. Ripley (1999)”