<- vecka 7.
17 februari
Eternal Sunshine of the Spotless Mind & In the Mood for Love & När lammen tystnar
18 & 19 februari
VINTERGÄSTEN (1997) & THE ICE STORM (1997)
Vi drar ner det några hekto för att pejla in vinterns mer melankoliska tonarter. Alan Rickmans första av två som regissör, Vintergästen, är en alldeles utmärkt underskattat och förbisett drama som utspelar sig i en tystlåten by i det frostiga Skottland. Emma Thompson spelar nybliven änka som finner sig fast i den gamla rävsaxen med sin mor (spelad av Phylinda Law, hennes mamma i verkligheten) som dyker upp efter lång tid. Hon har även en tonårsson som börjat tröttna på henne, och som har ett eget liv att leva med en första kärlek. Allting är knarrigt av snö och vinter. Om jag minns det rätt är detta en fantastiskt återhållsam och poetiskt medveten film, gjord av Rickman som om han gjort hur många filmer som helst.
Det är också en osökt, ge-mig-en-klapp-på-axeln-perfekt halva att fylla ut med The Ice Storm. Ang Lees vintriga melodram har fler sett, men för min del är det ungefär lika längesedan jag såg båda dessa filmer. Denna utspelar sig i en småstad anno 1973 och handlar om en medelklassfamilj där pappa Kevin Kline har trubbel på kontoret, mamma Sigourney Weaver är frustrerad, sonen Tobey Maguire är ute efter kärleken (igen) och dottern Christina Ricci söker endorfiner. Liksom i Vintergästen är det återhållsamt, poetiskt och snorkallt.
20 & 21 februari
TOM JONES (1963) & UNDER VULKANEN (1984)
Dubbelbio för att hedra den genialiske Albert Finney, som gick bort för några veckor sedan – vi klämmer in ett Oscarstema och kör två av hans Oscarsnominerade filmer. Till att börja med, bästa film-vinnaren Tom Jones, ett utmärkt exempel på konstnären som ung. Finney bär till stor del upp denna frejdiga filmatisering av Henry Fieldings bok om den unga kåtbocken Tom och hans äventyr genom 1700-talets England – allting här är mer än något annat tidigt 60-tal, med sexuell frustration i varje snår och trots all flärd en nästan generande buskisfeeling.
John Hustons Under vulkanen innehåller ett stycke Finney som är av det slag många av oss var vana vid att se honom – i äldre och bredaxlad, knappt återhållen oktan. Denna filmatisering av Malcolm Lowrys roman, där han spelar konsulat på plats i Mexiko för att dricka ihjäl sig, är lika ohygglig som den är suggestiv; mer än en skildring av alkoholism eller någon form av operatisk tragedi är filmen en vision av en slutdestination, en punkt någonstans strax utanför verkligheten, i dödszonen. Det hela är en veritabel one man show, även om Huston ser till att använda de latinamerikanska miljöerna så effektivt som möjligt.
22 & 23 februari
HIMMEL ÖVER BERLIN (1987) & DEN AMERIKANSKE VÄNNEN (1977)
Utöver Finney så har vi även fått ta farväl till Bruno Ganz, denne schweiziske nallebjörn som verkligen kunde konsten att leka med allsköns inre eldar – ”mest känd som Hitler” säger rubrikerna, vilket väl får ses som ett bevis på att ingen förväntas känna till någon skådespelare någonstans som inte heter Brad Pitt.
Så fort man säger Burno Ganz så tänker jag på hans perfekta uppenbarelse i Himmel över Berlin, Wim Wenders klassiker där han spelar ängel som är så nyfiken på människornas värld att han vill bli en själv. Jag har sett filmen flera gånger men lyckas aldrig komma ihåg mycket av vad som händer i den, förutom att Peter Falk är där och mysar sig. Det enda jag egentligen alltid minns, det stråk som ger filmen sitt märkliga liv och den känsla jag får av den, är just Ganz, som med sina mänskliga ögon och liksom hamsterliknande nyfikenhet värmer en i övrigt kylskåpskall silverestetik.
Bruno ”mest känd som Hitler” Ganz var också behjärtansvärd med Wenders tio år tidigare i Highsmith-thrillern Den amerikanske vännen, där han spelar dödligt sjuk familjefar som Tom Ripley (Dennis Hopper) gör om till lönnmördare, för en summa pengar till familjekassan som han inte kan tacka nej till. Detta var det år och dagar sedan jag såg, men jag vill hedra Ganz’ mjukare och mänskligare kvalitéer denna kväll, den typ av nästan barnsliga öppenhet som i slutändan genomsyrade det mesta han gjorde.
24 februari
PÅ VÄSTFRONTEN INTET NYTT (1930) & CASABLANCA (1942)
Den tjugofjärde februari är Oscar Night, så om du verkligen är en vampyr och inte kräver sömn eller lågenergi kan du vara med från lunchtid, då vi drar igång På västfronten intet nytt, den klassiska filmatiseringen av Erich Maria Remarques bok om de otroligt naiva vännerna som entusiastiskt tar värvning som soldater i första världskriget, varpå helvetet på jorden snart uppstår. De som anklagar skådespelarna för att vara övertydliga behöver inte oroa sig – vi kör den sällan sedda stumfilmversionen av Lewis Milstones film, som vann Oscar för bästa film och bästa regi.
Casablanca behöver förstås ingen närmare presentation. Det är en så gott som ofelbar romantisk Hollywood-klassiker som nästan enbart innehåller klassiska ögonblick. Än idag får folk tårar i ögonen av att se den – OBS! sant – och trots att den var något av en dussinfilm när den kom så har den kommit att sammanfatta Hollywoods gyllene era bättre än någon annan film. Den är rakt berättad, fantastiskt agerad, har både fånig och bitter humor, totalt såsig och samtidigt igenkännbar romantik och melodramatik, klassisk spänning och dramatik som dessutom inkapslar såväl andra världskriget (kulturellt sett) som amerikansk film överlag. Vann Oscars för bästa film, manus och regi.
ÖMHETSBEVIS (1983) & GLADIATOR (2000)
Eftermiddagen kommer med James L. Brooks underskattade mästerverk Ömhetsbevis, med Debra Winger och Shirley MacLain som dotter och mor, vars liv inte blir sig lika när barnet växer upp och flyttar hemifrån. Detta är en galen, tragikomisk mor- och dotterfilm berättad i ett hejdlöst tempo som rappt hoppar över flera år hit och dit, full av burdus humor men lika allvarlig med sina djupt mänskliga känslor. Winger och MacLaine är obetalbara, likaså resten av rollistan. Formellt sett påminner allt om en såpa, men växlingarna mellan tårar och skratt är så starka, och gjord med en sådan berusad intensitet, att filmen blir en själslig och genuint humanistisk film om hur mycket smärta och glädje som livet har att erbjuda. Vann Oscar för bästa film, manus, regi, kvinnlig huvudroll och manlig biroll (Jack Nicholson, i sin eventuellt sista roll spelad av honom med fötterna på jorden… och då spelar han astronaut).
Runt middagstid rullar vi in två jättestora grisar… och två jättestora vegetariska grisar förstås, och ett dussin veganska minigrisar. We shall dine like kings och titta på Gladiator, Ridley Scotts liksom lite diffust skämskuddiga epos… jag vet inte när det blev så himla ocoolt att gilla den här filmen? Själv tycker jag att det är en utmärkt film av sitt slag, ett epos som mer än lite grann påminner om Ben Hur (vilken version du vill) och Spartacus (1960, praktiskt taget är detta en remake). Russell Crowe spelar den romerske kejsarens bäste man, som luras av tronens mjäkige arvinge (Joaquin Phoenix) och förs på villovägar till slaveri för att sedan bli gladiator, varpå han blir mer och mer beryktad. Bombastiskt såsig, spelad på liv och död, genomsyrad av lika mycket brutal action som sentimentalitet. Allt man bara behöver göra är att inte ta det på för stort allvar. Vann Oscars för bästa film, manliga huvudroll, musik, kostym och specialeffekter.
THE SHAPE OF WATER (2017)
Vår midnattsfilm är Del Toros senaste guldgubbsvinnare, en minutiöst sammanställd modern saga om kärleken mellan en stum städflicka och en gälman upplockad någonstans i Latinamerikas träskmarker. Här kan man återigen tala om en tunn eller förutsägbar story som inte tål för mycket intellektuell skärskådning – men den är så briljant gjord att man ser den som rinnande vatten (sorry) för den har ett verkligt flyt (kan ej stoppa mig själv). Vann Oscars för bästa film, regi, musik och scenografi.
Rimligen ska du nu gå hem och lägga dig, men Oscarsgalan börjar klockan två den tjugofemte så du hinner förmodligen se en film till efter det. Du ska lida för din njutning!
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Videosöndag – vecka 8 2019”