<- vecka 5.
4 februari
Prins Achmed & Tjuven i Bagdad
5 februari
GRÖNA HISSEN (1944) & MED GLORIAN PÅ SNED (1957)
Februari ska ju vara kärlekens månad – varför inte? Något måste dessa årets 28 klämdagar handla om, och ingen behöver vara extra misantropisk när det plaskas i slask.
Därför kör drömteatern tema Sickan Carlsson – en liksom ständigt och jämt förbisedd svensk entertainer; på 40- och 50-talet var Sickan eventuellt landets allra största inhemska stjärna, pre-folkhemmets Julia Roberts, lika berömd för sina käcka trudelutter som romantiska komedier.
Gröna hissen är kanske det bästa hon gjorde – åtminstone tycker jag själv att det är den mest genuint roliga film jag sett henne i. Filmen var minst sagt en hit när det begav sig – publiken skrattade så mycket att man fick visa filmen textad, så att det gick att höra dialogen.
Det hela är byggt på den ofta omstuvade pjäsen av Avery Hopwood, om ett par ”olyckskamrater” som rymmer en natt, för att få sina respektiven att bli svartsjuka och därmed hotta upp varandras relationer. Resultatet blir dock inte det väntade – det enda som händer är egentligen att de blir tokfulla tillsammans. Det rör sig knappast om någon subtilare humor, pjäsens underliggande budskap är unket och upplösningen är svår att bry sig om – men det går helt enkelt inte att motstå Sickan och Max Hansen som emotionellt (och fysiskt) lättpåverkade fylltrattar, och huvudpartiet av filmen består av tramsigheter framförda i toppform.
Ingen Sickan utan Hasse Ekman heller – Hasse, som var den yngre till Gösta den äldre och den äldre till Gösta den yngre, regisserade och spelade mot henne i en rad romantiska komedier som på ett ungefär fungerar likadant som de romkoms som gör idag.
Med glorian på sned har jag visserligen aldrig sett själv, men storyn om en sekreterare på ett bokförlag (spelad av Sickan) som skriver ett manus till en roman under pseudonymen Eurydike, som förläggaren Hasse sedan försöker leta rätt på (utan att veta att han har henne under näsan hela tiden) är förstås så bekant att man nästan redan sett halva filmen utan att ha sett den.
Jag blindkör den också för kontrastens skull – det var en av de sista Ekman/Carlsson-samarbetena och den kom som synes under slutet av Sickans popularitetsvåg. Den råa fyllehumorn från 40-talet är nu ersatt av vad man kallade Ekmans ”lätta handlag”. Det var kort sagt en bagatell gjord för bagatellens skull – men inte ens 50-talets svårflörtade kritiker surade över den saken. Som signaturen C B-n i DN uttryckte saken: ”Det kan hända att man efteråt känner sig generad över sitt eget leende – men för sent!”
6 februari
Gröna hissen & Med glorian på sned
SEA OF LOVE (1989) & ANGEL HEART (1987)
En annan slags romantik utlovas med denna dubbelmacka. Sea of Love och Angel Heart är två underskattade och för sällan sedda tvärkorsningar mellan romantik och thriller.
Sea of Love är den mer rumsrena varianten – mer av en exakt blandning av romkom och snutthriller, där Al Pacino spelar en frånskild kriminalare med alkoholproblem och ett ensamt hjärta – han är ute efter en seriemördare som dödar män i sänghalmen, men faller för Ellen Barkin, som mycket väl kan vara huvudmisstänkt.
Sea of Love marknadsfördes som en sådan där ”erotisk thriller”, gjord i kölvattnet efter filmer som Farlig förbindelse. Men den är mycket, mycket bättre – intrigen är oförutsägbar, full av fina idéer och varmblodig humor, karaktärerna är komplexa och noir-solkiga och framför allt har filmen en opretentiös inställning till sexuell frustration, som i slutändan är allt filmen handlar om. Det som blev absurd ”spänning” i Basic Instinct – ska han ligga med den misstänkte eller arrestera henne? – blir i Sea of Love den humor det ju egentligen är.
Angel Heart är mer ”romantisk”… ska vi säga med omnejd – en intensiv, och efterhand riktigt ruggig, typ av postmodern film noir som lånar sina inslag från alla klassiska källor, från The Big Sleep till Chinatown. Mickey Rourke i sin prime spelar andra klassens privatdetektiv som på 50-talet blir anlitad av mystisk miljonär (Robert De Niro) som vill att han spårar en gammal sångare som försvann strax efter andra världskriget. Uppdraget är bara att hitta honom och se om han lever, men det blir förstås krångligare och krångligare – och till slut är dramatiken uppe i helvetiska proportioner (bokstavligt talat).
Här finnes enormt mycket läckra bilder, inklusive pittoreska New Orleans-miljöer, suggestiv stämning, saxofonmusik av Courtney Pine, alldeles exemplariska skådespelare i alla hörn och kanter och en tät stämning som bygger upp mot en mycket dystopisk upplösning. Rourke är verkligen dynamisk i huvudrollen, och De Niro är mycket njutbar; lika minnesvärd är Lisa Bonet som spelar hårdnackad tonårsmamma i Louisiana, där stora delar av filmen utspelar sig.
När det begav sig blev det mycket hoolabaloo om en sexscen mellan Rourke och Bonet – den blandar sex och våld på ett sätt som man inte glömmer och scenen blev för mycket för USA och fick klippas bort på bio för att undvika en X-stämpel.
Här på drömbion ses filmen förstås på uppblåst 70 mm i mint condition.
7 februari
SJUNDE HIMLEN (1956) & HIMMEL OCH PANNKAKA (1959)
Here we go again! Sjunde himlen var ett Sickan/Hasse-samarbete som gjordes året innan Med glorian på sned men den sjunde februari ska den sjunde himlen förstås visas. Alla idéer är bra idéer här.
Filmen är ett stycke mycket charmig underhållning där Hasse spelar smörig ”pigtjusande” och allmänt populär radiopratare och Sickan en stram, kvinnlig läkare utan känsla för humor eller kärlek. Den omaka duon ramlar förstås in en tjafsig kärlekshistoria på en bussresa till Italien, medan hon egentligen ska gifta sig med torrboll till major (Gunnar Björnstrand – som trots alla Bergmanroller kanske alltid var bäst i komedier).
Filmen är harmlös, rolig och fantastiskt spelad – Björnstrand är särskilt hysterisk i sin parodiska surgubbsroll och Sickan lyser starkast när hon imiterar norrländsk sångerska i radio och i hiten ”Heidelberg”.
Liksom i fallet Thomas Graal förra veckan så gjorde Sickan och Hasse en uppföljare, Himmel och pannkaka, som började med att paret från förra filmen nu är gifta och råkar i trubbel via saker som nya flammor och svartsjukenojja. Eftersom Hasse här ska göra ett radioprogram om olika länder så hoppar de på en bananbåt och tuffar till Guatemala. Filmen innehåller även en pratande papegoja. What’s not to like.
Den klassiska signaturen Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) konstaterade att filmen var ”en utmärkt reklamfilm för bananbolag och bananätning”. Själv är jag allergisk mot banan, och därför immun mot all slags bananreklam. Goody goody.
8 & 9 februari
Sjunde himlen & Himmel och pannkaka
VERONIKAS DUBBELLIV (1991) & SÖMNLÖS I SEATTLE (1993)
Det här är en dubbelvisning jag alltid drömt om. Jag har tidigare skrivit utförligt om båda dessa filmer, och medan de flesta skriver under på att Kieslowskis mystiska film (om två kvinnor som är varandras kopior och som bor i olika delar av världen utan att känna till varandra) är ett mästerverk så är det färre som är med på mitt insisterande att den inte är så jäkla många stenkast från Nora Ephrons alltför förringade pärla. Med många, själfulla montage och Sven Nyvkists underbara foto, en genuint blödig Tom Hanks och en perfekt stämd Meg Ryan, sätter den fingret på det där fenomenologiska kruxet i varseblivningen. Alltså att livets märkliga saker kan ske på grund av kosmisk ordning… eller bara av en lika vacker slump.
Naturligtvis anser vän av ordning att en film tillhör god konst av relevant art… men kontrasten i en sådan här dubbelvisning tycker jag är det verkligt relevanta. Filmer, eller rättare sagt filmberättelser, handlar i grund och botten om samma saker hur de än görs. Genom det mindre konventionella uttrycket kan vi förstå djupet som också ryms i det mer konventionella – och, förstås, vice versa.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Videosöndag – vecka 6 2019”