Stumfilmsvärlden är lite grann som ett skövlat land.
Det mest melankoliska med att färdas genom stumfilmernas rike är förstås denna skövlade karaktär – faktumet att så många filmer inte finns kvar längre, och att många som finns är skamfilade och sargade, lemlästade av en samtid (såväl samtiden då som den nu) som inte riktigt bryr sig ändå.
Särskilt melankoliskt blir det i en film som Sången om den eldröda blomman, berömd som en av Mauritz Stillers stora filmer, men sällan omnämnd för att vara en förlorad film. Vilket jag, till sist, ändå, måste tycka att det är. Det skulle ha varit en 145 minuter lång film – den version som finns, restaurerad av Svenska Filminstitutet, är på runt 100. Det är avfall som märks, och det gör hela skillnaden.
Jag förutsätter att projektet var personligt för Stiller, som var född i Finland och hade en vurm för just den typ av sedelärande snyftare som Johannes Linnankoskis roman från 1905 var. Linnankoskis allmogeberättelse handlar om den så kallade Koskelasonen Olof – en stolt, ung man, son till godsherren (det vill säga herr Koskela), som vanäras när han blir kär i en piga. Olof bryter upp med sin far – som inte accepterar att sonen vill gifta sig med en kvinna av så låg kast – och det blir bara början på en serie äventyr. Mest berömd är Olofs tid som timmerflottare, där han – för att imponera på en ärad kvinna i trakten – ränner nerför en våldsam fors på en stock.
Olof är dock blind för sitt eget ego, kastar sig från den ena famnen till den andra, är stolt i hågen utan att bry sig om någon annan och säger sig inte kunna sitta still. Inte förrän han når sin slutdestination i staden – där han sitter försjunken i ett meningslöst liv på bordeller, där han bland arbetarna hittar någon han trodde sig glömt – inser han att han måste återvända till hembygden, återupprätta kärleken till Kyllikki (hon som imponerades av forsfärden) och leva ett moget liv.
Denna variant av hjälteresan är en slags kristen fabel som går igen från John Bunyans 1600-talsverk ”Kristens resa” – som Malick omarbetade till Knight of Cups bland annat – och den ligger oemotståndligt till grund inte bara för stumfilmseran utan särskilt för Stiller, vars filmer var fulla av naturvurm, en hudnära syn på människan som känslovarelse och berättelser som hade relativt intrikata strukturer.
Just därför är det synd att filmen inte fick helt bli av. Redan innan premiären var filmen en akt kort – den skulle bestå av åtta, men den sista, en epilog som var en rulle lång, motades på grind. Två månader efter premiären censurerades filmen ytterligare och ett år senare gjordes fler klipp, allt som allt runt 25 minuter. Det som saxades var dels många titelkort, som gav filmen dess ”balladkaraktär”, och nästan allting som utspelade sig på bordellerna (vilka tydligen skapat rabalder).
Utan dessa inslag har filmen två akuta hål. Dels blir filmen oavsiktligt mycket ytligare – Lars Hanson är fager och grann i huvudrollen, visst, men mycket till djup har varken hans karaktär eller utstrålningen. Jag måste utgå ifrån att titelkorten – som med allra största sannolikhet bestod av rimmande versmått – ersatte sådana saker, och gjorde Olof till en figur mer som en illustration ur ett skillingtryck. Ett par sångrader finns fortfarande kvar i början av filmen, men de är för få för att det ska ge filmen en tillfredsställande helhet.
Att sekvenserna på bordellerna försvunnit – sånär som på en – är också ett tveklöst problem. Filmen gör nu ett obegripligt hopp mellan landsbygden och staden – vi förstår inte hur Olof hamnat där, eller hur färden påverkat honom. Han liksom warpar sig från en timmerstock till en gågata, iklädd helt nya kläder. Ännu värre blir det eftersom vi här kommer till berättelsens själva slutkläm, punkten bortom all återvändo och den moraliska stötesten som ligger till grund för hela finalen. Det som ska ske sker därför inte riktigt, det har bara hänt utan att vi förstår varför.
Det som finns att se i filmen är fortfarande kul att se, dock. Stiller har en finkänslighet i dramats små stunder – som scenen där Olof betraktar sig själv i en spegel och likt Gollum för en dialog med sig själv – och med fotografen Henrik Jaenzon skapar han naturligtvis ett par hisnande landskapsbilder som ser särskilt mystiska ut i den bärnstensfärgade nitratbilden. Den imponerande timmerfärden är också dramatisk – det är en riktig stand-in som gör den! – och vi kan bocka av en till stöld på listan för D.W. Griffith som tydligt snodde scenen när han gjorde Way Out East (1920) (för den som undrar så var Griffith en riktig kleptoman).
Tidens kritiker var mestadels positiva, även om mycket av vurmen kom från kuslig nationalism och tanken att filmen gynnade det nordiska äran och därför skulle premieras över alla andra filmer. De som ogillade filmen ansåg att den väl var bra, men att alla romaner som görs till film per definition förtar verkets konstnärliga kvalitet. (Denna inställning ligger till grund även för vår tids besatthet vid filmen som en exklusivt narrativ konst). Mest överraskande kanske var att filmen även var en stor publiksuccé – den gick fem veckor på premiärbiografen (Röda Kvarn i Stockholm), vilket aldrig hänt förut.
Enstaka belackare tyckte att filmen hade en meningslös, ytlig och episodisk karaktär – eventuellt kan detta vara den där åttonde akten som aldrig fick se solens ljus, och som jag misstänker skulle ha gett berättelsen en djupare rot. Filmens förkortning var hursomhelst inte något som väckte stor uppmärksamhet när det begav sig – kanske filmmediet var för ungt för att tillåta ett sådant perspektiv – men jag är säker på att bristerna som går att se i berättandet nu var lika uppenbara då. (Och när filmen recenserades så var den ju dessutom dryga halvtimmen längre).
Betyget – till den mån man kan betygsätta tre fjärdedelar av en film – är att förstå som en approximation. Jag kan inte avgöra, till exempel, om jag tycker att Lars Hanson är en ytlig, stilig träbock eller den perfekta kraften att räkna med. Det hade hjälpt om hela filmen gav honom hela hans kontext.
Men det är också därför stumfilmerna är filmens sista, outforskade kontinent. Mycket kommer vi helt enkelt aldrig finna, och aldrig veta.
FREDRIK FYHR
Sången om den eldröda blomman fyller 100 i år.