”If you strike me down, I shall become more powerful than you can possibly imagine.”
/Obi-Wan Kenobi, Episod IV
När allt är sagt och gjort, och dessa mystiska och djupgående symboler för pånyttfödelse gått sina varv och vänt sagan upp och ner, så finns det fortfarande en reinkarnation som är helt konkret: Qui-Gon Jinn, som dog i slutet av Episod I, visar sig ha hittat ett efterliv. Trots att hans fysiska gestalt slocknat så finns Qui-Gon fortfarande där ute, någonstans, i det som utan vidare förklaring kallas för kraftens ”nedervärld”. Ens första närläsningar av prequelfilmerna avslöjar att Yoda haft kontakt med honom från början – Liam Neesons röst hörs till och med i Episod II, när Anakin slaktar sandfolket och Yoda mediterar över hans lidande – och nu, medan Episod III packar sina väskor och tackar för sig så droppar han den lilla nyheten till Obi-Wan: I sin exil på Tatooine ska han få lära sig prata med sin gamle mentor.
Första gången jag såg den här scenen kände jag att det var det enda i Episod III som störde mig lite grann – när jag såg Episod I var jag var mycket förvånad över att Qui-Gons kropp inte försvann när han dog, som Yodas och Obi-Wans hade gjort. Jag var inte den enda som undrade. Lucas lät meddela att det här skulle förklaras i de senare episoderna, och det var en av många saker jag såg fram emot att ta del av. Att sedan få se det förklaras i förbifarten i en liten bit dialog alldeles innan Episod III tog slut… det kändes lite snöpligt.
Sedan dess har jag lärt mig uppskatta Episod III:s kryptiska mysticism – det var ju mycket jag tolkade alltför bokstavligt redan från början. Nu tycker jag om att att prequelfilmerna lämnar många mysterium kvar, precis som de gamla filmerna gjorde på tiden de var de enda vi hade.
Jag inser även att Qui-Gons efterliv inte har en självklar plats i prequelfilmerna rent kreativt. En av de borttagna scenerna i Episod III består av en ofärdig betascen där Yoda på en av Polis Massa-bältets asteroider kommunicerar med Qui-Gon och vi hör hans röst genom kraften – en kort bit som pågår alldeles innan Bail Organa avbryter sessionen för att berätta att Obi-Wan anlänt. Trots att denna sidointrig är av avsevärd vikt för hela sagan så kände alla att sekvensen inte riktigt passade in i filmen som helhet (McÅsikten att Lucas är omringad av ”yes-men”, och bryr sig mer om sin vision än om filmen han gör, misslyckas än en gång). Berättelser är lustiga på det sättet – de lever sina egna liv, och tanken man har om ett projekt från början leder alltid till något annat, hur man än gör.
Lucas har förklarat att tanken med Qui-Gon Jinns efterliv är att han upptäckte porten till eftervärlden – men han var, förståeligt nog, inte bevandrad nog i den för att kunna manifestera sig själv som ett kraftspöke; varför Qui-Gon efter döden bara återvänder som en röst. Att manifestera sig i det klassiska blå spraket är vad Yoda och Obi-Wan lär sig mellan Episod III och IV – när Obi-Wan inte spanar över Luke så sitter han alltså inpluggad i nedervärlden, för att bli ”more powerful than you could possibly imagine”. Det är inte osannolikt att Lucas från början hade en avancerad plan för hur han skulle förklara kraftens nedervärld, men istället blev det mycket mer naturligt och mindre forcerat att bara låta det förbli ett mysterium.
En annan orsak till att det inte förklaras är för att det inte förklarades i originaltrilogin. Trots tjafs om midikloreaner och besudlade barndomar så har Lucas i prequelfilmerna sällan ändrat något specifikt om vad vi vetat och inte vetat; att Anakin byggde C-3PO är på ett ungefär den enda konkreta nya kopplingen mellan då och nu. Det vore konstigt om Yoda förklarade nedervärlden för Obi-Wan, eftersom vi aldrig fick se Obi-Wan förklara den för Luke. Bortfallet har också en poetisk liknelse till en scen i ett tidigt manus till Episod VI, där Yoda och Obi-Wan förklarar nedervärlden för Luke i en dröm. Men inte heller den scenen valde Lucas att ha med i det slutgiltiga manuset.
Vad gäller nedervärlden i sig så är den förstås kraftens mest dynamiska och gåtfulla område, av vad vi får se i filmerna. Detta efterliv måste vara det närmaste jediriddarna kommer ett himmelrike, eller ett nirvana. Men bortsett från att vara ett liv efter döden så är upptäckten av nedervärlden också en försoning för jediorden, liksom Lukes försoning av Vader i Episod VI. Efter att jediriddarna förlorat sig själva i byråkratins impotens, och på sätt och vis rättvist fått stryk av sitherna, så hittar de nu en plats av sanning, en plats där de får vara filosofiskt rena igen – en plats bortom döden, bortom kött och blod, en plats där själen strövar fritt.
Det är naturligtvis en milstolpe för jediriddarna. Som jag tidigare påpekat så var deras stoicism i slutändan deras största hinder, och de såg såväl på profetian som nedervärlden som myter. Nu har de insett att dessa myter är sanna, och att de själva är större varelser än de förstått. Från och med nu borde det rentav bli varje jedis plikt att förbereda sig för döden, så att man hittar fram i efterlivet, liksom det är det i hinduismen. Om en jedi verkligen ska vara en jedi så är väl nedervärlden det bästa stället att vara det på. Ärligt talat kan man säga att den bästa jedin är en död jedi.
Med tanke på hur girigt Anakin och Palpatine suktar odödlighet är det ironiskt att Qui-Gon hela tiden var den som faktiskt hittade odödligheten. Går man tillbaka till Episod I och fnular över hans relation med den levande kraften så kan man notera att den lönade sig. Att oroa sig över de stora sakerna kommer i slutändan förgifta din själ – istället bör du, så sant som det var sagt, hålla din koncentration här och nu där den hör hemma. Det är i nuet som man är som mest sann – och efter döden är det ens koncentrerade nu som lever vidare.
En tragisk aspekt av det här är förstås att jediriddarna inte får ta del av den här upptäckten förrän det bara är två jediriddare kvar i hela universum. Qui-Gon var en rebell, illa omtyckt av det förstockade jedirådet, och den levande kraften var av allt att döma inte det mest populära samtalsämnet. Yodas kommunikation med Qui-Gon skedde helt i skymundan – kanske för att han visste att orden inte var redo för upptäckten som nedervärlden var.
Det leder oss till insikten att jedirådet inte bara är avtrubbade inför kraften de besitter utan även ängsliga, kanske till och med rädda, för den. Kan man inte tolka deras regler och rangordningar just som ett system som förhindrar kraften från att användas för mycket? Kraften är ett stort landskap, med många höjder och dalar, och kanske jediorden inte längre tycker om tanken att utforska det landskapet längre. Tänk om någon skulle visa sig vara mäktigare än Mace eller Yoda? Vem ska vara högsta hönset då? Kanske jedimästarna innerst inne känner till sin likhet till sitherna.
Som så ofta här i livet så måste det bränna till lite om sanningen ska fram. Sanningen är inte alltid bekväm. Sanningen i det här fallet är att kraften har djup och användningsområden som det är helt rimligt att vilja utforska. Qui-Gon rör sig längre bort från jediorden, och närmare sitherna, när han upptäcker nedervärlden. För sitherna ligger det bortom fantasiförmågan att föreställa sig en nedervärld – det är något för eteriskt och harmoniskt för deras mer konkreta lustar – men Sidious är åtminstone kreativ nog att söka i kraften, fördjupa sig i dess landskap, försöka hitta nya krafter i kraften. Qui-Gon gör samma sak. Här, i bortom-landskapet av kraftens djupa gömmor, möts de… den ljusa och mörka impulsen. Nästan som en… balans?
Att utforska kraften är, ur Sidious synvinkel, vad man gör när man hänger sig åt den mörka sidan. Det är en ”pathway to many abilities some consider to be unnatural”, särskilt då jediriddarna med deras ”narrow, pragmatic view!” Eftersom jediriddarna censurerat sig själva, och eftersom Sidious inte gör det, så måste man dra slutsatsen att den ljusa sidan innebär avhållsamhet och direkt ointresse för kraftens bottnar, medan den mörka sidan innebär ett girigt utforskande av alla dess potentialer.
Men sanningen är ju att kraften är kraften, och den ljusa och mörka sidan är inte naturgivna. Jag tror att det här är avgörande för hur vi ska tolka profetian om den utvalde – som jag utan tvekan tror är Anakin.
Men, innan vi tar oss till den slutklämmen, låt oss sjunka ner i fåtöljerna på Coruscants opera för att studera vad som egentligen sägs mellan Palpatine och Anakin i denna nyckelscen av Episod III. Det är här Palpatine i en hastig, knivhuggande falsett introducerar Anakin för sitherna. Han gör det via legenden om Darth Plagueis, ”the Wise”, som kunde väcka döda till liv… kanske. Med knappt dold entusiasm förklarar han hur Plagueis blev dödad av sin lärjunge – Anakin är blind av maktbegär och drar inga slutsatser, medan det för oss andra är tämligen uppenbart att den unge Sidious var den som högg gamle Plaggan i ryggen. (I en fotnot kan jag här nämna att det var en positiv överraskning att se detta motiv rimma till i The Last Jedi, mellan Luke och Ben Solo).
Scenens relation till Goethes ”Faust” är mer än en vag referens – faktum är att Lucas här länkar sin saga till Goethes med förvånansvärt många liknelser. I Goethes berättelse mixtrar Faust själv med mörka krafter som går bortom det hans vetenskapliga fakultet tillåter. Via uråldriga gamla formler trollar han fram den onda demonen Mefistofeles, med vilken han knyter en blodspakt. För att få krafter bortom hans vildaste fantasi går han med på att tjäna Mefistofeles och ge honom sin själ. Tematiken har i sin tur en länk tillbaka till bibeln och kunskapens träd – en symbolism som till viss del kan hittas i prequelfilmerna också (inte för inte som Anakin och Padmé äter det där päronet i Episod II) – och tanken att mer kunskap, kunskap utöver den kunskap som makten tilldelar en, är något farligt, subversivt, potentiellt omstörtande.
Ingen makt kan dock mäta sig med kärleken Faust känner till Gretchen, som han är kär i, och som han befruktar innan han lämnar henne, lockad av Mefistofeles äventyr. Under tiden är hon utstött och ensam, och i förtvivlan dödar hon sitt barn och blir bränd på bål. Faust drabbas av fruktansvärd ångest och beslutar sig för att dö med henne på lågorna, en handling som därmed räddar hans själ.
Filosofiskt sett kan man notera att den mörka sidan här, åtminstone här på ett av de yttre tolkningslagren, är kraftens ”mystiska” sida, platsen dit man går för att utforska det ingen annan vågat utforska, för att hitta kraftens fulla potential – omringad av tankar och känslor som till sin natur får jediorden att rygga tillbaka. Detta eftersom möjligheten till upptäckter, och makt, kan leda en bort från vad ens hjärta verkligen begär.
Här kan vi spekulera i en annan psykologisk stöt av irritation från det gamla gardets fanboys, som kanske alltid gick igång på kraftens mysterium som något mystiskt och farligt – det är precis den impulsen som det nu visar sig att jedirddarna vill avstå. Snarare är det de onda, sitherna, som delar de fansens fascination för det okända. En jedi använder kraften till den mån de kan kontrollera den, och till den mån den passar in i jedikoden. Det är detta Sidious fördömer som trångsynt och dogmatiskt – och från en väldigt pragmatisk synvinkel så har han förstås en poäng.
Men ännu mer trångsynt än någon annan jedi är Anakin – värre än Faust, eftersom hans kärlek, till skillnad från Fausts, som bekant inte kan rädda honom. När han hör talas om Padmé ska ha barn så kallar han det för en välsignelse, men omedelbart därefter blir han besatt av att rädda henne undan döden – när han berättar om sina mardrömmar frågar hon genast hur det går för barnen, varpå han irriterat konstaterar: ”I don’t know”.
Snarare verkar han inte bry sig – Padmés havandeskap försvinner från Anakins tankar omedelbums, som om det han inte kan se framför sina ögon inte finns. Istället är hans blick fixerad på Padmés öde, för hon är levande och ”hans”. Tanken är för Anakin direkt kopplad till risken att hon, som allt annat han begär och ”äger”, kan komma att dö – eller rättare sagt försvinna från hans ägo. Hans omnipotenta sätt att uttrycka saken på är talande – han vill inte rädda henne från döden utan ”from my nightmares”. Det är som att hans drömmar inte bara berättar om framtiden, de definierar verkligheten självt. Anakin har redan placerat sig själv på en gudalik position.
Palpatine behöver i det läget bara visa vägen – i sin typiska blandning av sanning och lögn, fördunklad av verklighet och myt, lockar han in Anakin lugnt och stilla. Han nämner aldrig att det är svårt, eller omöjligt, att rädda människor från döden. Liksom någon som skriver på ett kontrakt utan att läsa det finstilta är Anakin redo att förstå att det bara går, att han kommer få kraften, och att den mörka sidan hursomhelst är stället för honom att vara på.
Ett annat klassiskt problem, som varken Sidious eller Anakin förstår, är ju att det här med liv och död inte ska lekas med. Sidious kommer aldrig kunna förstå den osjälviskhet och pacifism som leder en kraftbärare till nedervärlden, och det är den fundamentala skillnaden mellan Qui-Gons och Sidious syn på odödlighet.
Här kan vi nämna den andra stora litterära kopplingen i Episod III – Mary Shelleys ”Frankenstein”, som Lucas (återigen överraskande konkret) låter sig bli inspirerad av. Sidious och Anakin sluter sig till ett sorgligt, litterärt sällskap ockultister – från Victor Frankenstein till Voldemort, via huvudpersonen i Stephen Kings ”Jurtjyrkogården” till exempel. Alla har de blivit varse att sanningen om en praktisk, konkret odödlighet inte är så fin som den låter.
Även om Anakin hade kunnat rädda Padmé från döden så hade det med all sannolikhet skett genom Sidious’ definition av odödlighet. Den definitionen, Sidious sätt att skapa liv, torde med all sannolikhet vara någon form av förkastlig voodoo, något vidrigt och barbariskt enkelt – ett sätt att hålla kroppen vid liv, men inte alls själen eller den rena människa som en gång var. Det är en grop som Anakin till sist själv ramlar ner i, i det att han verkligen blir odödlig, instängd i en makaber plåtburk, som ett monster.
Både ”Faust” och ”Frankenstein” är extremt dygdiga och sedelärande berättelser, och det är med en nästan grym faderlig hand som Lucas fördömer Anakin i slutändan. Han är patetisk in till slutet, och Lucas glömmer aldrig att poängtera just hur oattraktiva Anakins stora krafter är, och hur vedervärdig Vader är redan innan han blir plåtniklas. I Mustafar har han förvandlats till en jättebebis av narcissistisk vrede – vulkanen i honom har fått ett utbrott och lavan har förintat det redan mycket tunna psykologiska maskineri som gjorde honom till en till hälften fungerande social människa, där den andra halvan var dold i en Hyde-personlighet som han inte lät någon se. Det han har kvar nu är vredgad stolthet, ett rus på idén om sig själv, en vilja att tillintetgöra allt och alla som inte dansar efter hans känslors osammanhängande pipsång.
Att han inte kan se verkligheten är smärtsamt tydligt i stridens klassiska sluttamp, där Obi-Wan har ”the high ground” – en referens till Episod I, där Obi-Wan låg i underläge mot Darth Maul och genom en kraftens ingivelse lyckades dela honom i två ändå. Det är med denna insikt Obi-Wan nu medlidsamt ber Anakin – ”Don’t try it”. Men Anakin har förvandlats till ett aggro, en våldskåt, porrskadad tonåring som utan vidare eftertanke flyger rakt upp i luften och ner – nu utan ben. Anakin har stora krafter, men när han säger ”don’t underestimate my powers” säger han det bara för att han blir upphetsad av att säga orden. Obi-Wan ger honom Star Wars’ signaturstraff – kastrering med ljussabel.
Det kanske låter som en magstark eller opportunistisk liknelse men jag tycker att Anakin här illustrerar vad vi idag kallar ”toxic masculinity”, i kombination med psykisk ohälsa hos unga, så pricksäkert att sekvensen implicit kommenterar såväl skolskjutningar som näthatskultur. Lucas har alltid varit oerhört bra på att fånga tonåringar, och jag tror att han också förstår maskulinitet på ett sätt som är ordentligt underskattat. År 2005 var han uppenbarligen långt före sin tid – och tyvärr tror jag att han är det fortfarande. Överhuvudtaget upplever jag personligen att den psykologiska mansgrottan är långt ifrån upplyst, och saker som #metoo har bara ruckat på ytan av det som är de verkligt destruktiva manliga incitamenten – självhävdelse, kompulsivt tävlande, maktkåthet och överordning, det såväl intellektuella som fysiska behovet att ta plats, konkurrera ut, härska, lista ut självförklarade sanningar och tillfredsställa sig själv på bekostnad av andra.
Den som lyckas bäst blir vad alla machomän vill bli – en diktator, en fruktansvärd patriark av död, en Darth Sidious. De som längtar efter tillfredsställelsen, men är för psykiskt svaga för att ens kunna ta några steg åt någon riktning, ramlar ner i den destruktiva skrikhålan där gossen Anakin befinner sig, just när han fattar eld och gurglar ”I hate you!” – vad det nu egentligen ska betyda.
FREDRIK FYHR
PS.
Detta skulle vara den sista texten i denna serie analyser, och det är det – den är bara uppdelad i två!