100 favoriter (20-1)

<- 35-21.

20. Begravningen (1984)

Det går verkligen att avundas japansk film, som har Ozu att hela tiden använda som grundämne för ett drama om mänskliga relationer. Så även i den här filmen, som var långfilmsdebut för Jûzô Itami (som senare gjorde den av Criterion återutgivna nudelkomedin Tampopo) – en imponerande blandning av drama och svart komedi där moderna japanska människor samlas för en traditionell buddhistisk begravning – mannen som är död var inte nödvändigtvis någon storartad person (det visar sig rentav att han ägde en bordell) och alla behöver lära sig hur ritualen går till, samt hur de ska förhålla sig till den. En film som lyckas med konststycket att närma sig ett bokstavligt gravallvarligt ämne med humor, utan att göra det cyniskt eller vanhelgande. Alla karaktärer är bristfälliga och ytliga, men de är också trovärdiga människor, och under de tre dagarna som begravningen pågår får de utrymme för såväl självrannsakan som komiska klavertramp och genuin, meningsfull sorg. Ungefär allt man vill ha i ett drama – inte intriger, inte rävspel, utan människor i mänskliga scenarion.

19. Björnen (1988)

En imponerande, sublim äventyrsfilm om en björnunge som förlorar sin mamma och måste klara sig själv i vildmarken – tillsammans med en kodiakbjörn tar de sig fram i vildmarken medan de jagas av ett par jägare, i hopp om att kunna gå i ide. Upplägget är det av en Disneyfilm, och naturligtvis humaniseras björnarna för åskådaren, men regissören Jean-Jacques Annaud har på ett uppenbart sätt filmat djuren så att naturen hela tiden är i fokus – det fenomenala fotot ger filmen en märklig autentisk prägel, och vi närmar oss filmens animaliska huvudpersoner på ett sätt som inte riktigt kan jämföras med någon annan film (ett par suggestiva drömsekvenser hjälper också till). Dramatiken blir rått intensiv, samtidigt som berättelsen är attraktivt romantisk – filmen innehåller inte riktigt saker vi aldrig sett förut, men den liknar ändå inte riktigt något annat.

18. A Ghost Story (2017)

A Ghost Story är nästan farligt bra – jag tror att regissören och manusförfattaren David Lowery här gjort antingen den kreativa språngbrädan till flera framtida mästerverk… eller den tveklöst bästa film han någonsin kommer göra. Filmen verkar vara gjord i en kreativ hotpot och det är svårt att avgöra vad i den som bara ”råkat” bli bra – på det stora hela tar Lowery på sig Terrence Malick-anspråk med Chantal Akerman-budget; det kan inte bli exakt det mästerverk som det borde bli, men det är fortfarande magiskt filmskapande. Och, som jag antydde i min recension, en film jag lär få anledning att återkomma till många gånger.

17. Varats olidliga lätthet (1988)

Philip Kaufmans utomordentliga filmatisering av Milan Kunderas roman om en tjeckisk läkare (Daniel Day-Lewis) som lever och har sig medan Sovjet ockuperar landet, är en sådan där eftersläntrande ”minns du den…?”-film som tycks ha levt kvar enbart på rosa frågekort i daterade TP-utgåvor. Syyyyynd, eftersom detta är en lysande berättelse som aldrig blir deprimerande trots att den går att tolka på extremt dystra sätt. En sammansatt Lena Olin står jämte en idiosynkratisk Juliette Binoche – de är famnarna huvudpersonen kastar sig mellan utan några större baktankar. Men hans bekymmerslösa vägar blir mer och mer desperata då kommunisternas förtryck omöjliggör all lycka. Olika konstnärliga impulser och tekniker ligger och badar i den här filmen, som hittar en lyrisk, bitterljuv balans mellan ljuv romantik, mänsklig smärta och skoningslös verklighet. Återigen, mycket mer kan man inte begära av ett filmdrama.

16. La souriante Madame Beudet (1923)

Germaine Dulac, en av många bortglömda feministiska filmpionjärer, gjorde denna briljanta film om en deprimerad hustru till en patetisk, aningslös man som försöker bli av med honom genom att ladda pistolen han jämt ”på skoj” sätter mot huvudet och trycker av. Borgerlighetens olyckliga äktenskap var ett tema som Dulac återkom till, men Madame Beudet kan vara kronjuvelen, en magnifik och magsparkstragisk film som använder sig både av realistiska och strikt impressionistiska grepp. Det är ett skolexempel på hur flexibla stumfilmsskapare kunde vara – Dulac låter huvudpersonen drömma sig bort, och ibland verkar fantasin komma in i verkligheten – samtidigt är psykologin hela tiden kännbar, hennes situation från början till slut obönhörligt klaustrofobisk och en sociopolitisk kontext är även den där. Vad är det för en relation man och hustru överhuvudtaget har om självmord är ett av deras ”internskämt”? Ruggigt, deppigt, vackert.

15. Enligt lag (1926)

Fenomenalt intensivt sovjetiskt överlevnadsdrama efter en novell av Jack London om ett par guldvaskare i Klondike som blir galna av avund – en av dem mördar en annan, varpå sällskapet hamnar i ett dödläge och en moralisk kris. Typiska budskap för propagandaministeriet är utmålandet av kristna kyrkan som ett centra för hjärntvätt och förtryck, men främst är detta en rått humanistisk berättelse med ett starkt emotionellt fokus. Lev Kulesjov – mer eller mindre symbolen för relativism på film – låter aldrig den arbetande hjälten, som förtrycks av de giriga guldsökarna, bli mer eller mindre utsatt än de kristna ”kamraterna” som med skräck i bröstet söker döma honom. Kulesjov använder även den ryska montagetekniken på sällsynt subtila sätt; han filmar såväl den råkalla naturen som de expressionistiska skådespelarna så att bilderna hugger i åskådaren, och det blir minst sagt dynamiskt. Detta är en film som man bör se varmt påklädd – till och med bilderna gör nämligen att man fryser.

14. Phantom Thread (2017)

Paul Thomas Anderson gör en återigen generad. Även om han inte har ett kommentarspår på Blu-Rayn så finns en gedigen genomgång av olika testfilmningar av kameralinser, filter och dekorer – de kommenterar han med noggrann entusiasm. De delikata rörelser som går genom Phantom Thread matchas alltså av Andersons egna händer, som sett till att göra denna ”psyko-romantiska” berättelse så sublim. Liksom hos Kubrick är filmen en annan varje gång man ser den – jag har sett om denna flera gånger, och sist jag såg den tolkade jag den som en lite störd komedi som främst av allt sympatiserar med en kvinna som älskar en man hon samtidigt tycker är lite löjlig och vill sätta på plats. Karaktärsmotivationen klickar i slutet som i något urgammalt kinesiskt pussel och hela härligheten som pågår från första till sista rutan är så minutiöst gjord – från intrigens planteringar till iscensättningen av tidseran och de mångfasetterade psykologiska porträtten, Leslie Manvilles scenstjälande so-and-so, Johnny Greenwoods musik… det är bara att kapitulera.

13. Balladen om pappersballongerna (1937)

Bättre kan man bara bli om man gör mindre och får till ännu mer. Den något skamfilade japanska klassikern Balladen om pappersballongerna, av den för tidigt bortgångne regissören Sadao Yamanaka, är ett exempel. Ett oklanderligt drama i den historiska jidaigeki-genren om det feodala klassamhället och dess hederskultur. Utspelar sig i ett slumområde där en fattig samuraj desperat försöker få uppmärksamheten hos en otålig, korrupt officerare, som i sin tur vill gifta bort en kvinna som kidnappas av en hånad, hämndlysten barberare som bor i samma fattiga kvarter som samurajen. Händelseförloppet är enkelt och perfekt gestaltat, och med små medel blir denna tragiska berättelse en perfekt vision av fattiga människors sista försök till värdighet. Filmens storhet matchas bara av dess enkelhet.

12. Scherben (1921)

Tydligen har jag sett mycket japanskt i år – tvåa på trendlistan är nog tyska subgenrer. Denna magnifika lilla film är känd som det första kammerspiel-dramat (genren som ligger till grunden för vår tids såpoperor… och kanske TV-draman i allmänhet). Denna genre anses ofta vara en reaktion mot expressionismen, men Scherben är minst lika kuslig och mystisk som en Mabuse eller en Caligari. Nästan helt utan titelkort berättas en deprimerande, kargt vintrig intrig om en sinnesförvirrad man ute i obygden, vars uppgift det är att kontrollera järnvägen. Mycket dunkla konflikter uppstår när en inspektör anländer, som måste bo med mannen och hans familj, som består av en hunsad fru och en dotter som har ”otur” i kärlek. Djupt intuitiv och psykologisk, knivskarpt gjord i alla avseenden – verkligen den typ av filmkonst som tillhör stumfilmseran och som vi aldrig kommer få igen.

11. Shoes (1916)

Lois Weber ska vi återkomma till under 2019, men Shoes är i min bok den bästa av hennes filmer. Som jag sett, förstås, och som har överlevt (ännu mer förstås). Det är en kristallklart berättad moralistisk tragedi om en ung kvinna (den fascinerande ”anti-stjärnan” Mary MacLaren) som är för fattig för att kunna köpa ett par nya skor, varpå de hon har långsamt blir trasor – extremt motvilligt dras hon till prostitution. Liksom alla Webers filmer kräver denna fascinerande berättelse en liten historisk omställning – det är en för tiden högaktuell kommentar på samhällsproblem som gör antagonister av ansvarslösa män (som på ett eller annat sätt skor sig på fattiga kvinnor) medan den förutsätter kvinnornas eländiga situation (filmen gjordes trots allt innan kvinnlig rösträtt). Webers raka intrig, konkreta budskap och enkla scenografi får filmen att se enkel ut men den är extremt detaljerad och har många fler lager och betydelser ju djupare man letar – inte minst är det verkligen en drabbande, extremt sorglig film om man kan leva sig in i den. Utmärkt skådespeleri, särskilt den oändligt molokna MacLaren i huvudrollen, en för Weber typiskt otypiskt vald kvinnlig skådespelare, med en långt mer realistisk utstrålning än någon annan aktris från eran. Som sagt, mer senare!

10. Het sol (1960)

På min topp tio är detta en av två filmer från 1960 med den transcendentale Alain Delon – så kan det gå ibland. Här är han oklanderligt vald i rollen som Tom Ripley, i den första filmatiseringen av Patricia Highsmiths kuslige karaktär (”En man med många talanger” är förlagan, vilken senare blev The Talanted Mr. Ripley i USA). Underskattade René Clément använder en sparsam kamerablick och deliriskt vackert foto för att skapa en upplevelse som är lika stram som Delon, som kattlikt slinker genom den ena snåriga situationen efter den andra. Vem vet varför han bestämmer sig för att ha ihjäl den han har ihjäl – vem vet hur det ska gå, eller vad som händer efter sista scenen. Estetiskt sett är dock filmens vision exakt, vilket gör spänningen och närvaron konstant. Den subversiva leken med sex och våld, och faktumet att vi aldrig får någon moralisk kontext till det vi ser, är vad som gör filmen till ett glansigt, soldränkt, sockersött och mycket beskt litet mästerverk.

9. Biodlaren (1986)

Ge mig gärna smisk hela 2019 för att ha undgått Theodoros Angelopoulos uppenbart mästerliga filmskapande. Den enda anledningen till att jag inte skrivit en kilo text om Biodlaren är för att den är den andra delen i hans ”tystnadens trilogi” och jag har ännu inte letat rätt på de två andra delarna. En genialiskt vald Marcello Mastroianni har huvudrollen – en nyligen pensionerad lärare, och biodlare, som reser genom hela Grekland för den årliga frakten av sina bin – en tradition som på olika sätt blivit mindre och mindre relevant med åren (både för honom själv och samhället i stort). Sin vana otrogen är Marcello här glåmig och blytung, bara skalet av en man som nu befinner sig i sitt livs definitiva epilog – längs färden återbekantar han sig med människor i sitt förflutna, samt en ungdomlig liftare på väg mot ingenstans, men nostalgin uteblir och alla försök till passion på äldre dagar är bara patetiska ryck; allt han möter är olika grader av glädjelösa besvikelser i en tid där hans liv och gärning (både som människa och arbetare) är förbrukad. Totalt kompromisslöst, alltså, och även om berättelsen borde vara tung av klichéer så är regin så koncentrerad och vibrerande att varenda minut som går blir avgörande. Det är den typ av vibrerande upplevelse som hela tiden håller en fixerad vid det rent filmiska – det är det som pågår i bild, när det pågår, som är magin.

8. Menashe (2017)

Den här filmen gick så oannonserat förbi att jag trodde jag fått något om bakfoten – men oy vey, en omtitt senare och jag är lika tagen. Denna anspråkslösa film om en man som gör så gott han kan i en värld som ställer krav han inte kan relatera till är i min bok på samma nivå som de flesta italienska neorealister från 40-talet. Mellan lagren av den sparsamma intrigen finns ett mångfasetterat och djupt humanistiskt karaktärsporträtt av en människa som är sig själv hur han än försöker, och som vi också måste lära känna utefter vad han ser och gör – samt de slutsatser vi kan dra om situationen han befinner sig i. Extremt enkelt filmad, ibland med vag dokumentär känsla, i de genuina ortodox-judiska New York-kvarter som berättelsen utspelar sig i. Tekniskt är det oansenligt men mänskligheten är så perfekt fångad, och nyanserna så många, att det är oförutsägbart och tankeväckande rakt igenom. Verkligen en slående långfilmsdebut.

7. Pygmalion (1938)

Originalversionen av alla My Fair Ladies, Pretty Women och 10 orsaker – en sådan där film som är så självklar i sin mästerlighet att den borde gå varje nyårsafton, som en glädjande om än väldigt vass hyllning till människans förmåga till omformning. Leslie Howard är oklanderlig som den odräglige språkprofessorn som slår vad om att han kan göra om en fattig blomförsäljerska till en vältalig societetskvinna. Hjärntvätten går via allsköns härskartekniker och klassförakt och det är lätt att vid första anblicken kasta tusen kilo av politisk kritik mot vad som verkar vara en lättsam och aningslös film – men under ytan, precis som i Phantom Thread, pågår ett mycket intelligent rävspel mellan överklassmannen och arbetarklasskvinnan där de hela tiden utnyttjar varandras styrkor och svagheter för att få sin egen vilja igenom. En verkligt knivskarp komedi, och att Wendy Hiller aldrig varit med i en film innan hon spelade huvudrollen här? Hon är som skapad av filmrutorna.

6. Spetsknypplerskan (1977)

Det är fascinerande att se hela filmvärldens matriarkdonna Isabelle Huppert purfärsk, spelandes en hämmad artonåring – hon är lika ofattbart här som någonsin dock, i rollen som den timida unga kvinnan från arbetarklassen som träffar en intellektuell ung överklassman som hon inleder ett förhållande med. Hon tycks stå helt emotionellt försvarslös – han är torr och vill att hon ska utveckla sitt intellekt, hon är en anonym, extremt introvert varelse som aldrig antyder sina sanna känslor – om de går att formulera. Under dramats gång berättas relationen med elegant taktfullhet, som en lågintensiv tragedi om sociala klassklyftor – men det är fokuset på Hupperts rollfigur som är nyckeln till filmen, då det sätter fingret på tragedin i kvinnans utbytbarhet överlag, hennes möjligheter till passivitet, och den oåtkomlighet och integritet som rör en människas inre känsloliv. Fascinerande, mångfasetterat och drabbande in i magroten.

5. Salomé (1922)

Oscar Wildes bibliska enaktare har gjorts i ett par varianter på film, men denna film från 1922 liknar inte riktigt något annat. Den existerar historiskt i ett slags ingenmansland mellan 1910-talets teatrala tablåstil och 1920-talets expressionistiska och impressionistiska vågor, men liknar ingenting annat och måste klassas som en avantgarde-outsider. Ryska stjärnan Nazimova spelar titelfiguren, den narcissistiska borderline-personligheten som begär Johannes Döpares huvud på ett fat (här kallas han Jokaanan) när han nekar hennes begär. Hela filmen utspelar sig i en mörk, minimalistisk och drömsk studiomiljö – den hårda inramningen gör filmen extremt konkret, och mer än att beta av en intrig kristalliserar filmen de depraverade karaktärernas hutlösa desperation, glupskhet, självupptagenhet och passioner. Det blir en film som är infernalisk och romantisk, helt utan ursäkter (i en rättvis värld hade Nazimovas julgransfrisyr sedan länge gått till filmhistorien). Blev en total flopp när det begav sig, varpå Nazimova lämnade filmens värld – därefter har filmen utvecklat ett kultfölje omsusat av diverse rykten, bland annat att alla inblandade i filmen skulle ha varit homosexuella. Så var nog inte fallet, men filmen hör absolut hemma i ett filmhistoriskt queerkompendium.

4. Marmormannen (1977)

Mer smisk ska jag få för att ha förringat Andrzej Wajda så länge. Liksom i fallet Biodlaren har jag här stannat mitt i ett kreativt pussel – Wajdas Marmormannen följdes av den av mig ännu osedda Järnmannen, och så vidare – men långt ifrån att vara någon slags betonggrå socialrealism är den här filmen riktigt… funky! Den labyrintiska ”storyn” börjar med att en äventyrlig ung filmstudent med näbbar och klor försöker göra en film om en murare som hyllades som en folkhjälte under 50-talet – ju mer material hon samlar på sig, desto mindre övertygande blir propagandan, och snart utvecklar sig ett Citizen Kane-liknande pussel som till slut berättar, i fragment, sanningen om murarens liv och de förtryckande makter som förblir osynliga bakom kulisserna. Delvis är detta en anti-kommunistisk ”humanistfilm” men den är också mycket mer komplex – det är lika mycket en film om tid och minne, hur ungdomen glömmer sin historia, hur svår verkligheten är att orientera sig i, hur makten fungerar som en osynlig vålnad, hur rörliga bilder skapar falsk logik och en ny verklighet, hur paranoian i ett förtryckande samhälle kan framstå som direkt surrealistiskt och drömskt, och hur verkligheten aldrig kan sammanfattas i en enda bild eller tydlig idé. Därför är också filmen estetiskt spattig – det finns inte en enda kameravinkel som Wajda inte uppskattar här, arkivmaterial blandas med nutida (till och med blir gamla kommunistmarscher tvärkorsade med discofunk!) vilket gör att filmen rör sig svindlande mellan modernitet och historia. Få filmer kan göra så här mycket och samtidigt få allt gjort.

3. Rocco och hans bröder (1960)

Förutom Tom Ripley spelade alltså Alain Delon den behjärtansvärde Rocco i Viscontis tveklösa mästerverk från det storartade filmåret 1960. Detta är en emotionellt överväldigande berättelse om en familj från den bonniga italienska södern som reser till Milano i norr för att vara nära en ditflyttad son – den härjade modern har hans fyra bröder med sig, däribland känslige själen Rocco, som verkar vara den enda som kan infria löftet om en framtid i den stora världen, men då som boxare. Ingenting går som planerat och karaktärernas olika destruktiva band – till religionen, familjehedern, klassen och inte minst till varandra – skapar en serie onda cirklar som omöjliggör alla drömmar. En storartad studie i gamla och nya värderingar och det odefinierbara i den motsägelsefulla människosjälen, med bara en darrande förhoppning om en möjlig frälsning någon gång i en avlägsen framtid. Som bidrag till neorealismen är filmen senkommen men tekniskt sett mer realistisk än många av filmerna gjorda på 40-talet – också oumbärlig för de med ett särskilt intresse för italiensk kultur, eftersom den nästan har lika mycket gemensamt med operan som med den politiska verkligheten. Oförglömliga skådespelare, särskilt Annie Girardot som den fallna kvinnan som egentligen är den enda befriade figuren i filmen.

2. Howards End (1991)

”I didn’t do wrong, did I?”

Anthony Hopkins må ha varit den citatvänlige Hannibal Lecter år 1991, men jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag ser honom i Howards End… eller när jag ser någonting i Howards End för den delen. Det är verkligen Merchant Ivory-filmen att slå, nu och för alltid. Emma Thompson är lika slående som en hyggligt upplysta medelklasskvinnan som inleder ett förhållande med den kylige aristokraten med det kulspruteprydliga skrattet – mellan dem pågår outtalade sanningar och ödet hos en arbetarman som (på grund av deras nycker) nu måste kämpa för att överleva. Helt och hållet ljuvligt gjord i alla avseenden, från det vackra fotot och den perfekt pragmatiska klippningen till det minutiöst genomtänkta manuset, som aldrig tillåter karaktärerna att bli förutsägbara. Det är omöjligt att veta säkert vad karaktärerna egentligen har för avsikter med sina handlingar, och medan intrigens överraskningar avlöser varandra så bildas sakta men säkert ett spindelnät av möjligheter och emotionella fallgropar; alltsammans bildar en lyrisk film som handlar om moraliskt beteende samtidigt som den belyser hur ingen människa är entydigt ond eller god. Kittlande bra skådespeleri är alltså bara en sak som rinner som vatten rakt igenom filmen.

1. L’Ange (1982)

Det är återigen läge att damma av Pauline Kaels gamla citat – ”det är så sällsynt med god konst på film att man inte har mycket anledning att se någon film alls om man inte uppskattar bra skräp”. Gamla Kael hade väl inte uppskattat just L’Ange – som verkligen är konst på film – men jag gör det. Faktum är att om alla filmer var som denna skulle jag inte ha anledning att skriva en enda rad om någon film alls. Filmen består av en serie episoder om undertryckta frustrationer, vardaglig absurdism och strävan efter pånyttfödelse… om man vill se det så. Tekniskt sett är det en till hälften animerad film, då och då gestaltad av människor i uttryckslösa masker, som handlar lika mycket om optik (konstens relation till ljus och mörker) som den experimenterar med upprepningar och olika vinklar på händelser som har en akut psykologisk närvaro – en man attackerar frenetisk en docka med en värja, en annan man plaskar glatt i ett badkar, mot slutet ser vi figurer som tar sig upp för en stor trappa, i toppen av vilken det alstras ett oerhört starkt ljus. Meningen av det hela går att avkoda, men förmedlas till stor del i känslan av psykodynamisk desperation, närvaron i filmen medan den pågår, upplevelsen av att någon sätter fingret på det mysterium, den längtan och den retande otillfredsställelse som oavbrutet pågår i varje människosjäl. Perfekt musik av regissörens hustru, Michèle Bokanowski, och överhuvudtaget det perfekta uttrycket för det perfekta mediet. L’Ange är film när den är som bäst – nämligen film som inte skulle kunna vara något annat än just film. Bilderna går rakt förbi alla intellektuella alibin vi bygger våra identiteter och världsbilder på – rakt in till våra känslocentrum, våra nervsystem. Det är rörliga bilder som påminner oss om vårt kött och blod, får oss att pingla; att så få filmer lyckas göra detta som all konst söker göra gör den förstås bara ännu mer speciell.

FREDRIK FYHR