”Something’s happening. I’m not the Jedi I should be. I want more. And I know I shouldn’t.”
/ Anakin Skywalker, Episod III
När vi säger att någon ”faller” över till den mörka sidan är det egentligen missvisande – att gå över till den mörka sidan är ett val, och en av de starkaste aspekterna av Episod III:s tragedi är hur upprörande uppriktig den är med sin huvudperson. Anakin Skywalker är hjälten som inte vill vara god.
Tanken är så okonventionell att den är svår att förstå. Första gången jag såg Episod III såg jag själv inte röken av den – jag minns däremot att jag tyckte att Anakin ”blev ond” väldigt fort; från det att Sidious krönte honom till Darth Vader så gick han ut och dödade barn. Jag noterade hans eldsprängda sithögon och utgick från att det var den mörka sidan som tagit över honom. Jag mindes Yodas ord om att den mörka sidan snabbt flödar genom en, och att den som väl tar ett steg in på fel väg kommer aldrig komma bort från den. Jag tänkte att Anakins kröning inte bara var en teknikalitet – jag tänkte att han praktiskt taget blev en annan person när han blev Darth Vader.
Det är talande för filmernas styrka att den tolkningen fortfarande är giltig för flera Star Wars-tänkare – själv tycker jag inte att det kan vara hela sanningen. Om vi fått några tecken på att Anakin hade varit en tveklöst godhjärtad människa, med kunskaper och insikter i den lära han vigt sig åt, så hade det varit en annan sak. Om det funnits något i honom som han svikit när han gick över till den mörka sidan.
Men så är det inte. Jag tror tvärtom att Anakins motivation kan sammanfattas i två enkla påståenden, som han erkänner för Padmé: ”I want more. I know I shouldn’t.”
Detta är en avslöjande replik, inte minst för att Anakin här talar rakt ur hjärtat, i en bekännelse. I scenens kontext vill han förstås ha mer krafter, så att han kan rädda Padmé, men som jag tidigare nämnt så verkar han inte genuint intresserad av att rädda henne.
Nej. Anakin vill ha mer – och han har alltid velat ha mer.
Det går tillbaka till den där podracingbesatte slavpojken i Episod I, som ville ”hänga med i rymdskepp” och slåss med ”lasersvärd”. Qui-Gon försökte tidigt påpeka för honom att ett jediliv är hårt, även om man klarar sig med livhanken i behåll. Vad svarade den nioårige Anakin? ”But it’s what I always dreamed of doing!”
Som alltid talar Anakin utifrån sin vilja och sitt begär – sithernas rötter. Visserligen är Anakin bara nio år här, men det är precis därför som jedirådet anser att han är för gammal för att bli jedi. Jediriddare utbildas från födseln, praktiskt taget, just för att de ska kunna konditioneras bort från de begär som tidigt uppstår i människohjärtat. På sätt och vis har Anakins inre sith alltså alltid varit en öppen hemlighet – Den Utvalde eller ej, det måste ha varit känt för alla jedis att Anakin varit klassens ”special kid”, den enda i jediordern som har det överutvecklade ego som vanligen aldrig skulle accepteras. Trots att Anakin har krafter som ingen annan jedi så måste han också känna sig som ett freak i jediorden – säkerligen utstött av andra jedis i hans egen ålder, och sedd som ett undantagsfall av mästarna. Hur han än gör så kan han aldrig riktigt vara en naturlig del av jediriddarna.
Anakins alienation från jediorden började faktiskt på en gång, när han iskallt blev utstuderad av jedirådet i deras test, som han hade kunnat klara till 200% och ändå blivit underkänd i. Jedirådet har helt enkelt bestämt sig för att de inte gillar Anakin till att börja med, och han har därför aldrig känt mycket solidaritet eller värme för dem heller. När allt kommer omkring, varför skulle han? Det här är de elitistiska skitstövlarna som betraktat honom som kolera.
En av Anakins stora brister är att han är oförmögen att se sin omvärld, och analysera sin situation, se sig själv i tredje person. Han är fast i ett tunnelseende där hans känslor är det enda han förstår sig på. Ett av de stora felen som Anakin tidigt gör på grund av detta är att likställa jediorden med jediläran – när han säger att han ”inte borde” vilja ha mer så är det bara för att jediorden inte gillar det. När han slaktar sandfolk i Episod II tycker han att han är ”better than this” för att han är ”a jedi”. När han nackar Dooku menar han att det inte är ”the Jedi way”. Men det är av avsevärd vikt att vi aldrig får se Anakin resonera runt varför han inte borde göra de här sakerna. Att vara en jedi är för Anakin bara en polissköld, och ”reglerna” det medför ser han som automatiska och instrumentella. Det finns ingen etik eller moral, ingen genuin förståelse för det goda, i Anakin.
Allt är för honom en fråga om att inordna sig i en maktapparat. Han accepterar blint att en högre maktordning finns att underkasta sig – han är ju trots allt född slav. Hans mor var också en slav. Han hade ingen far, så det närmaste fadersfigurer han hade på Tatooine var ytliga girigbukar som Watto och Sebulba. I grund och botten ser inte Anakin någon skillnad på Watto och Yoda – de är för honom bara representanterna för de som har makt över honom. Han vill nu tro att Yoda är en bättre makthavare än Watto. Men egentligen vill han vara fri från sina bojor, deras makt över honom – han vill vara fri, eller, som han säger, han vill ”ha mer”.
Jag tolkar den känslan som undertryckt frustration. Det var hans dröm att fly från Tatooine och bli jedi, trodde han, men även som bejublad, vuxen jedihjälte är han inte tillfredsställd. Detta eftersom Anakins problem är personliga, undantryckta och obearbetade. Egentligen borde han bara sätta sig ner och ta itu med traumat som är att ha växt upp som slav på Tatooine, särskilt i kontrast med det liv han levt som jedi.
Men Anakin är för rädd för att möta denna sida hos sig själv – han är rädd för att resonera för mycket överhuvudtaget. Han lägger all energi på handling och sorterar upp alla omkring sig som vänner eller fiender. Och när verkligheten kommer för nära, som i scenen där han biktar sig hos Yoda, som ber honom ”släppa taget om allt han är rädd att förlora” – reagerar han med vrede och uppenbar ignorans. Han tänker inte lyda Yoda här. Det vår gröna lille vän säger hugger i Anakin som knivar. Han vill inte höra – och det är troligen inte första gången. Inget som Yoda säger borde ju komma som någon överraskning för Anakin, eller någon annan jedi. Men Anakin har uppenbarligen kostat på sig en extremt selektiv jediutbildning – han ser bara det han vill se, gillar bara det som tilltalar hans känslor. Det som är för jobbigt ignorerar han.
Istället för att möta det jobbiga, istället för att lösa det trasiga i sig själv, vill han ersätta det med något materiellt. Liksom dagens shopoholics finns det alltid någon pryl att fylla tomrummet i själen med – och Anakin är minst sagt en tekniktokig typ. Liksom sin son är han också bra på att ”fixa grejer”, vilket han konstaterar i Episod II, men till skillnad från Luke är också Anakin oerhört beroende av teknologi. Han hyser en vagt onaturlig kärlek till robotar, som han betraktar som likvärdiga till människor (eller bättre? Lättare att ha att göra med eftersom de lyder honom blint?) och som stridspilot är han en mästare av spakar, knappar, missiler och huvudskydd (allt som Luke väljer bort i slutet av Episod IV när han använder kraften).
När Anakin söker självuppfyllelse söker han den därför materiellt, och korkat konkret – vilket i slutändan ska symboliseras i hans mardrömsliknande rustning, i vilken han ska fångas som i en sarkofag och till sist bli ”mer maskin än människa”. Men innan han når den återvändsgränden kommer han att svälla och svälla i sin girighet – eftersom han inte är nöjd med ett liv som jedi tänker han att felet inte är hans utan jedins. Han måste helt enkelt ha mer av det han redan fått. Att han måste vara mer än en jedi. Att de som gett honom vad han vill ha inte tillfredsställt honom – att de måste ge honom mer. Kan de inte det så måste han finna en annan väg, en ny flykt från Tatooine. Då kommer Yoda för honom bli som Watto – bara en till ynklig figur som en gång i tiden härskat över honom. Men aldrig mer, tänker Anakin då. Inte när han fortsätter ännu längre fram, mot ännu högre höjder, aldrig nöjd.
Anakin har alltså alltid haft utmärkta förutsättningar för att bli en sith. Inte nog med hans habegär, Anakin har också en något odräglig sida av skrytsamhet och arrogans. Vi har letts till att tro att Anakin är mycket empatisk, och att han ”ger utan tanke på belöning”, för att citera Qui-Gon. Men inte heller denna sida bygger på någon personlig moral – i början av Episod III kan vi se hur Anakin vill rädda Obi-Wan lika gärna som han vill rädda varje fallen klon och vem som än behöver hans hjälp. Det finns ingen logik i hur Anakin beter sig här, och jag tror det är tal om något värre än att vilja ha något i utbyte – jag tror att han helt enkelt skryter med sina förmågor, och vill visa hur mäktig han är när han räddar andra. Mer än något annat är det ett förvridet Jesuskomplex, än mer problematiskt eftersom han ju är Den Utvalde.
Till stor del kan mycket skyllas på Palpatine, förstås, som har influerat Anakin sedan Episod I och smort honom som en gås lager för lager. Men jag tror det är för enkelt att bara skylla allt på honom. Lucas har varit klok när han sin vana trogen minimerat detaljerna kring Anakins och Palpatines förhållande, och jag tror det har gjorts för att inte förenkla karaktärerna så att de blir alltför binära; om vi från början såg att Palpatine var skurken så skulle han ju omedelbart bli den som ”gör” Anakin ond.
Lucas vet att sanningen är mer komplex än så. Mer än något annat tror jag Palpatine är en opportunist, inte en kreatör och inte heller speciellt intresserad av ondskans principer. Han ser en lovande sith i Anakin och han anstränger sig allt han kan för att göra honom till en. Men han hade misslyckats hade det inte varit för att jedirådet utgjort ett så svagt skydd, och för att Anakin själv i sitt bröst bär på djupt, eldfärgat begär.
Vi närmar oss nu en längre utläggning om den mörka och den ljusa sidan, och om vad det betyder att Anakin ska ”balansera” den. Men innan vi går in på den måste vi först konstatera en skrämmande sanning: Ur jedins perspektiv är det inte tal om att Anakin Skywalker är en fallen riddare, eller en god själ som gått vilse. Ur jedins perspektiv kan det inte råda några tvivel om att Anakin Skywalker, praktiskt taget från första början, är ond.
Från och med att vi kommer till Coruscant pågår Episod III i ett fall, ner mot kraschen som blir order 66. Det vi ser är jediordens sista beslut innan den går under, Anakins sista val innan han blir Darth Vader, republikens sista dagar innan den blir ett imperium.
Som jag tidigare nämnt går Anakins fall och republikens fall hand i hand, och här ser vi ett bra exempel på hur Episod III binder ihop sin tematik med sin intrig ju närmare fallet vi kommer – Palpatine bestämmer nämligen att Anakin ska ”representera honom” i jedirådet; Anakins fall och republikens går inte längre bara ”hand i hand”, de har nu våldsamt sammanförts. Planteringen av Anakin i rådet påminner på ett lurigt, kusligt sätt om hur Palpatine redan planterat klonarmén i republiken.
Jedirådet reagerar dock mer den här gången. Det är svårt att uppskatta vilket mellanfinger det här är från Palpatines sida, och hur förödmjukade jedimästarna blir av det. Efter att ha rått om sina egna kammare i hundratals år sköter nu en politiker deras dagordning. Alla kan känna lukten av att vara under en diktators vilja.
Men jediriddarna sitter i båten de satt sig själva i, och de är nästan precis lika okunniga om Palpatines övergripande plan. Eftersom de inte vet att han och Darth Sidious är samma person så ser de på situationen som gemene man – Palpatine är demokratiskt vald och jediriddarna måste skydda republiken. Skulle jediriddarna avsätta honom med våld skulle det vara tal om en kupp, ett våldsamt maktövertagande där jediriddarna plötsligt blir de som ser sig viktigare än demokratin de ska upprätthålla, inte definiera.
Situationen blir extra svår eftersom Palpatine, liksom klonerna, blivit oerhört populära sedan Episod II. Kanoniserade källor, som Episod III-romanen av Matthew Stover eller James Lucencos intrikata Episod III-prequel ”Labyrinth of Evil”, klargör att Palpatine blivit republikens ansikte mot separatisterna. Om kriget ska ta slut så anses han vara mannen som ska göra det – att det är tal om en typisk sektpolitisk folkkult är uppenbart. Det betyder också att jediriddarna kan bli hatade så fort Palpatine menar att de bör bli hatade. Om det sedan visar sig att Palpatine är en sith, vilket det gör, så spelar det ingen roll. Hur många i galaxen vet vad en sith är? Hur många bryr sig? Är det ens olagligt för en sith att styra galaxen?
Jediriddarna är dock republikens sista försvar, och Palpatine vet det – de är de sista fienderna som han har kvar på sin systematiskt genomsvepta spelplan. Han vet mycket väl att jediriddarna kommer att provoceras av platsen han ger Anakin – praktiskt taget muckar han bråk med dem. Han vet att om de reagerar offensivt så kommer det vara lättare för honom att beskylla dem för att vilja ta över med våld.
Som så ofta går allt enligt hans plan – Anakin blir smickrad över att Palpatine är den enda som förstår honom, sedan blir han putt när han inte blir erkänd som jedimästare; en markering som jediriddarna gör mot Palpatine, för det är det enda markering de kan komma med, men som också råkar avslöja den där offentliga hemligheten, det där som alla går runt och försöker att inte låtsas om – att jedirådet inte gillar, och har aldrig gillat Anakin. Det är, trots allt, tveklöst en skam att Anakin inte blir en mästare. Jag har nu inte läst jedins tusenåriga skrifter, men med tanke på krafterna han har, och med tanke på att det bara är jedirådets eget omdöme som avgör saken, så måste det finnas bra argument för att göra honom fullvärdig medlem. De… dissar honom, helt enkelt.
Därefter förargar de Anakin ytterligare genom att tvinga honom att spionera på Palpatine – ur deras perspektiv är det ju för att spionera på jedirådet som Palpatine satt Anakin på rådet. De finner att de inte har någon annan användning för Anakin än att återgälda tjänsten. Anakin blir provocerad – han är som alltid fast i sitt tunnelseende, och kan inte se att Palpatine har en agenda i att sätta honom på rådet. Palpatine har varit så noga med att smöra Anakin, och i detta drag har han till och med varit explicit faderlig mot honom (”I need your help, son”) samtidigt som han laddat Anakins undermedvetna med maktfullkomlighet (”I’m depending on you… to be the eyes, ears, and voice of the Republic”).
Den enda sympatin Anakin får verkar komma från Obi-Wan, som strax därefter sticker iväg på en ”wild bantha chase” i jakt på general Grievous, som sitter och häckar med hela handelsfederationen på Utapau; ett smörgåsbord (dukat av Sidious) för jediriddarna, som vet att de kan få ett slut på kriget i ett slag. Samtidigt far Yoda iväg till Kashyyyk för att hjälpa wookierna – hemma på Coruscant finns bara Mace Windu och ett fåtal jedis till att hålla fortet, och det är precis de ojämna lagen Palpatine vill ha när han skrider till Order 66, en order som trots allt måste bli av vid exakt rätt tidpunkt.
Mitt i allt det här står Anakin, enbart vägledd av sina motstridiga känslor och oförmögen att se saker i ett utifrånperspektiv. Som jag tidigare nämnt ser han egentligen på sig själv mer som ett kugghjul mer än en individ och som en gammal slav mår han inte bra när han inte har en tydlig herre att böja sig under. Kriget har tärt på hans psyke och tröttat ut honom, inte bara på det konventionella sättet – det har även skakat grunden för hans identitet. Han gnäller för Padmé att rådet inte litar på honom. Automatiskt, och kanske lite naivt, vill Padmé trösta genom att säga att ”they trust you with their lives”. Men i en parallellscen säger Mace Windu, väldigt krasst: ”I don’t trust him.”
Vad ska Anakin göra, i det här läget? Palpatine är den enda personen som välkomnar honom – han har Padmés kärlek, men den är inte starkare i honom än skräcken för att förlora den. Hon håller om honom och drömmer sig tillbaka till den tiden då ”bara deras kärlek” fanns; ”no politics, no plotting, no war”.
Anakin håller om henne med en min som jag tycker talar multum. Denna idealvärld som Padmé målar upp kommer utifrån beklagandets nostalgi – egentligen har de ju aldrig haft en sådan tid, annat än möjligen några få dagar kring slutet av Episod II. Men Anakin tar henne på orden. Han vill ha en sådan värld – en helt utan bekymmer, en där de härskar som gudar över deras egen tillvaro.
När jag var yngre såg jag det, som sagt, som att Anakin helt enkelt ”föll” över till den mörka sidan – att han letade sig dit av nyfikenhet, och sedan stängdes in där, som om han gått in i en fälla.
Nu tror jag att sanningen är långt mer otäck. Anakin förvirras inte till den mörka sidan, tvärtom. Vi ser inte en ung människa gå vilse här – vi ser tvärtom en ung människa som bestämmer sig. Efter att ha varit mycket förvirrad i hela sitt liv så konkretiserar han här sina begär, förvandlar begären till önskningar, och agerar utifrån vad han faktiskt vill och den person han är – det är ingen slump att det sker för honom i nitton-tjugoårsåldern, då de flesta människor (generellt sett) gör de beslut som kommer att definiera resten av deras liv.
Det för oss till den otrevliga sanningen att Anakin Skywalker helt enkelt är ond.
Det är inte en enkel sak att säga, och jag bör påpeka att min analys här är min egen. Det finns många Star Wars-tänkare som vet mer än mig, som prequelgurun Paul F. McDonald till exempel, som nöjer sig helt med att läsa Episod III på ytan, som berättelsen om en i grunden god ung man som går vilse. Sant är också att faderns fall existerar för att gottgöras av sonens hjältemod i Episod VI.
Men det tar oss till en diskussion om kraftens vilja – och en minnesvärd kväll på Coruscants opera – som för tillfället är en överkurs vi ska återkomma till. Nu menar jag bara rent praktiskt och på ren folkmunska och rymdens abstrakta och illusoriska harmonier förutan – Anakin är ond. Hans själ kanske kan räddas, men hans handlingar består. En mer konkret, fysisk gottgörelse kanske hade kunnat vara möjlig innan Episod III, men även då vore Anakin en massmördare av ”djur”, och hans relation till Padmé har redan från börjat visat varje tecken på ett förtryckarförhållande, en patriarkal dödsfälla i formulär A, som till slut mynnar ut i det förutsägbara, deprimerande, idiotiska och avskyvärda våldet (när Anakin helt enkelt tar ett kraftstryptag om sin gravida fru).
Det här betyder också att Sidious på många sätt har helt och hållet rätt i allt han säger till Anakin. Han är otroligt mäktig och jedirådet såväl behöver honom som de är rädda för honom. Det korrupta ligger inte i vad Palpatine säger, utan varför han säger det – argumentationen i sig är logisk. Det kopplar till en gammal Star Wars-tradition – nämligen att de goda ljuger och de onda talar sanning. Och i en situation där de goda är förvirrade och svaga, medan de onda inte är det, så kommer de onda vinna.
FREDRIK FYHR