I år var det 100 år sedan Ingmar Bergman föddes – ja. Men nästa år är det 100 år sedan Arne Mattsson föddes, och det är inte värt att förringa heller.
Arne Mattsson var något av ett unikum i svensk filmhistoria. Eftersom ingen annan gjorde anspråk på att vara Sveriges Orson Welles, eller Sveriges Howard Hawks, eller ens Sveriges Arne Sucksdorff, så var det Mattsson som göra det. Inte så att han själv gick runt och slog sig om magen, men med facit i hand kanske han borde ha gjort det.
Mattssons mest berömda film lär förbli Hon dansade en sommar (1951) men hans samlade verk är en rätt fascinerande och eklektisk samling titlar. Han gjorde filmer i alla genrer, han var en obotlig populist som gjorde film för ”vanligt folk”, i tydlig polemik mot den typ av upphöjd melodramatik som exempelvis Bergman sysslade med, och tekniskt sett var han väldigt påhittig och finurlig. Det finns någon slags prosaisk skönhet även i faktumet att han slutade sin karriär i ett oglamoröst videoträsk – hans sista film var ett samarbete med Mats Helge Olsson; så Mattsson är Sveriges svar på en italiensk exploitation-maestro också.
Mattssons version av Körkarlen är ett intressant fall, och den har redan några skuggor av exploitation över sig; men det är det sällsynta, skamlösa practical joke som är en slags arthouse-exploitation. Jag gissar att infallet att göra filmen hade att göra med Bergmans Det sjunde inseglet från året innan. Att Victor Sjöström redan gjort sin legendariska klassiker från 1921 gjorde inte saken värre – inte nog med att Mattsson redan hade halva jobbet gjort, det var säkert ett utmärkt tillfälle att få göra anspråk på etablissemanget.
Det är en intressant film att göra en nyinspelning på, med tanke på att Selma Lagerlöfs julberättelse inte tillåter så mycket variation. Miljöerna i Mattssons film är snarlika de i Sjöströms, stundtals tycks de vara rentav identiska. Intrigen är densamma, likaså dialogerna. Snön är lika vit, natten lika kall. Den dubbelexponerade vagnen kommer tillbaka, likaså den dubbelexponerade körkarlen.
Skillnaden mellan de båda versionerna är att Mattsson är mindre intresserad av den mystik som präglade Sjöströms film, och Lagerlöfs berättelse (som ju ursprungligen var en typ av saga). Även om skådespelarna matchar Sjöströms i utseende så är det av större vikt att de nu pratar, agerar ut dramat på ett så realistiskt sätt som möjligt (i en svensk film år 1958, det vill säga). Slummaren David Holm införlivas av George Fant, som har rätt melankolisk utstrålning – en fysisk rakhet men också en blötögd sentimentalitet. Ulla Jacobsson som slumsyster Edit ger sin roll en tydligare romantisk ådra. Edvin Adolphson, åldrad och kärv, gör ett sådant där kröningsporträtt som körkarlen. Efter att ha sett honom blank och tvålfager i en och annan 30-talsmelodram är det fängslande att se honom som denna mumieliknande usling. Säkert kan det vara det bästa han gjorde.
Mattssons Körkarlen delade kritikerna mitt itu – så var det nästan alltid när han gjorde något. Själv är jag kluven till filmen också. Å ena sidan tycker jag inte att den fungerar som drama, å andra sidan är det mycket i den som jag tycker om att se med blotta ögat.
Skådespelarna ser rätt ut, de låter rätt, de får fram rätt känslor för rätt scen – problemet är att de inte har mycket till sammanhang. I George Fants gestalt blir David Holm en hyvens prick som utan vidare anledning super till och därefter helt sonika blir en rövhatt. När han ångrar sitt beteende är han ett fromt lamm – i nästa scen är han en djävul igen. Någon slags röd tråd saknas där, någon slags psykologisk insikt. Realistiskt är det inte, ej heller för att vara en film från 1958. Liknande hål i motivationen finns hos syster Edit, som på en gång blir kär i David, vilket föranleder dramats prekära sting – att denna givmilda och helgonliknande kvinna inte bara älskar David som ett guds barn, utan i sina tankar och känslor också. Det är dock omöjligt att förstå vad hon ser i honom eftersom han är och förblir totalt vedervärdig – några små, få ledtrådar hade inte skadat. Som det är nu är filmen som styrd av en lampknapp – i ena scenen ligger det till si, i andra scenen ligger det till så.
Här lägger jag mig alltså i den kritiska fållan som ogillade Mattsson, för det var precis detta som de negativa recensionerna pekade på när det begav sig. Jag är ändå inte helt bekväm med den positionen. Jag gillar Arne Mattsson – jag gillar att han fanns i en tid då svenska filmregissörer allt som oftast såg på mediet som filmad teater, jag gillar att han ville imponera på sin publik, jag gillar att man kan se på en film om han gjort den eller inte. Det jag särskilt vänder mig emot är tanken, som i synnerhet fanns när det begav sig, att de ytliga och effektsökande saker som Mattsson tyckte om var smaklösa och aldrig kunde vara ”god film”. Det är ju precis tvärtom. Utan visuella effekter kan en film aldrig uppnå sin filmiskhet.
Och det var i de visuella effekterna som Mattsson vann sina poänger. Han filmade Körkarlen i det svenska scope-formatet Agascope, och han utnyttjade filmrutan på ett sätt jag aldrig sett någon göra förut. Många scener dränkte Mattsson helt i svart, så att karaktärer syns inrutade i skrikande vita fönster och dörrar som öppnas och stängs i ett becksvart ingenmansland. Inne på frälsarnas slumstation rör sig också Mattssons kamera genom dörröppningar och fönsterrutor, allt som allt i ett kaos av symmetri som nästan ger en huvudvärk. Jag har aldrig sett en film med så många dörrar och fönster – intrycket man får påminner ibland om dadaistisk tjugotalskonst á la Hans Richter.
Det är synd att jag fick se filmen på det enda* sättet man kan – på en ledsen arkivprint utgiven på DVD av Studio 8 med bilden saxad. Man får därigenom bara en vag uppfattning av hur det skulle vara att se filmen på en stor, stor duk. Jag misstänker att filmen, som jag såg den, inte gjorde den rättvisa. Det kan vara en sådan där film som, vare sig den är bra eller dålig, bara kan andas och leva på en biograf.
Det är en av många, många svenska filmer som är förlorade fast de finns i en filmkultur som finns men aldrig syns.
FREDRIK FYHR
Körkarlen är den sista delen i 2018 års retrospektivserie.
*Jag noterar att denna film går att streama på TriArt. Om den är i bättre skick där än på DVD vågar jag inte svara på, dock.