100 favoriter (35-21)

<- 50-36.

35. Call Me by Your Name (2017).

Årets mest skenbara film, i alla riktningar – Luca Gudagnino och James Ivory har verkligen gjort något sällsynt här, och det syns både på rosorna och backlasharna. Liksom i många Ivory-berättelser pågår romansen mellan sjuttonårige Enio och något omänsklige examensstudenten Armie Hammer så fundamentalt under ytan att många helt enkelt inte tycker något händer i filmen. Andra tror sig hitta den i de vackra landskapen, men de står inte i förgrunden. Inte heller kärleksberättelsen, uppenbarligen – främst är detta en utvecklingsroman; egentligen en ganska besk och väldigt uppriktig film, som på skickliga och eleganta vis sätter fingret på de emotionellt omskakande upplevelser som sätter spår i resten av livet. Det smygande utförandet är lika realistiskt som romantiskt, och vi kan bara gradvis börja ana de stora djupen i de olika människoporträtten. Det är filmskapande som (för att vara 2018) är så sofistikerat att vi måste titta noga, ge filmen hela vår tid och engagemang, för att komma åt det.

34. En ängel vid mitt bord (1990)

Jane Campions genombrottsfilm och gamla festivalsvepare har alla förutsättningar för att bli en modern klassiker, om vi bara levde i en värld som uppmuntrat oss att utforska ”gamla” filmer överhuvudtaget. Filmatiseringen av Janet Frames självbiografiska böcker är episodiskt uppdelad, och Frame spelas av tre olika skådespelare (Kerry Fox som den vuxne går rakt igenom linsen) men ändå har filmen en följsam, fängslande grundton bland annat just för att den är så eklektisk. Berättelsen om ett liv som börjar i fattigdom och sedan blir värre – när den idiosynkratiska och självständiga själen Janet spärras in på mentalsjukhus och riskerar att ruineras mentalt för all framtid (hade det inte varit för skrivandet) – är lika delar filmpoesi som en personlig berättelse och en intelligent, intuitiv kommentar över hur kreativitet fungerar. Förbered näsdukar, för känslomässigt kastar filmen en hit och dit – är det inte förargande orättvisor så är det djup, hudlös smärta och inte sällan är det genuint komiskt, om än den humor som präglas av det där oförklarliga nyzeeländska knaset.

33. Un borghese piccolo piccolo (1977)

En inhemsk italiensk klassiker – ohyggligt nog svept under tidens matta idag – om en ynklig byråkrat som desperat vill att hans unge son, som just kommit upp i mansåldern, ska bli mer framgångsrik än honom själv, varpå han gör sitt yttersta för att påverka småpåvarna på kontoret. Stämningen är inte långt ifrån Scorseses King of Comedy, men med en mer särpräglad, italiensk postfascistisk tråd – ta mig på orden där, för vad som börjar som en samhällssatir förvandlas halvvägs in till en operatisk familjetragedi och sedan en blodig psykothriller! Så släng in lite Taxi Driver i jämförelsen också. Alberto Sordi är magnifik i huvudrollen, bland annat för att han balanserar precis på eggen mellan patetik och farlighet, och på det stora hela taget liknar inte filmen mycket annat. Bara en sådan sak som att mannens labila fru spelas av Shelley Winters, som sitter och ugglar i ett sunkigt kök som bara en Shelley Winters anno 1977 kunde göra.

32. Hypocrites (1915)

Här får jag dra en joker ur leken. Jag har redan nämnt att Hypocrites var 1915 års kanske mest upprörande film, och definitivt Lois Webers stora genombrott. Jag ska inte slösa tid på att skriva om den här – men i korthet kan jag säga att det är en väldigt fascinerande film som tveklöst hör hemma i ett kompendium om vad som gör 1910-talsfilmen så märklig och originell.

31. Hereditary (2018)

Här har vi en till lysande film som jag faktiskt inte hunnit – eller kommit mig för – att recensera. Hereditary är kanske den bästa, åtminstone den snajdigaste, skräckfilm jag sett sedan Låt den rätte komma in för tio år sedan. Till skillnad från alla amerikanska indieskräckisar som kommit på sistone så börjar denna i karaktärerna, intrigen och en besinningslöst behov av regissören Ari Aster att hålla publiken på nålar. Jag ska inte förstöra dess vilda överraskningar, makabra kickar och intelligenta tematik – men det är ett tecken på storhet att filmen håller sig så balanserad med tanke på alla tvära kast intrigen tar. Att det är en skräckfilm är egentligen bara en slump – det låter som ett förringande, men betänk motsatsen (en film som först och främst vill vara en skräckfilm och sedan försöker få allt annat att passa in under det parasollet). Detta är helt enkelt fenomenalt filmskapande, utan genvägar, gimmickar, självmedveten ironi. Och se den för guds skull inte om du inte gillar klumpar i magen.

30. Desperate Living (1977)

Den ökände marodören John Waters gjorde här sin kanske punkigaste film – ett stycke hejdlöst konstskräp som börjar utan vidare krusiduller med att en snobbig galning till hemmafru tror att hennes sjuåriga barn har sex, varpå hon och hennes massiva hushållerska dödar hennes man. De flyr från lagen och hamnar i ett getto för kriminella där dekadensen slår i taket – tyvärr styrs allt av en kinky ond drottning och hennes hundra läderklädda manslakejer. Liksom i Waters tidigare opus – Pink Flamingos och Female Trouble – är detta en extremt högljudd och grotesk utspårad fest till film som inte är något för den som inte tål nakna människokroppar, avklippta könsorgan, bebisar som plockas ut ur kylskåpet och scener där folk kvävs i hundmat – men under ytan är det också en smart drift med fascism och dess relationer till samhällets normer; i nästan alla avseenden är denna film långt före sin tid, och trots att den ser billig ut är den regisserad med stark självkänsla och rå, egensinnig energi.

29. Naken (1993)

Fenomenale Mike Leighs internationella genombrott – en kompromisslös och psykande intensiv film om en hemlös outsider (spelad av en härjad David Thewlis) som kraschar hos sitt ex, gängar med hennes rumskamrat och sedan ramlar iväg på en odyssé i London, där han träffar diverse figurer som blir bollplank åt hans oändliga, filosofiska navelskåderier. Leighs signaturmetod – att improvisera ihop ett manus med skådespelarna och följa kreativiteten – leder in filmen på flera otäcka spår, inte minst är alla figurer förvirrade och hjälplösa, Thewlis huvudperson nästan helt osympatisk och filmen full av olika typer av underkastelse och övergrepp som gör den omskakande – samtidigt som den inte blundar för självironi och absurdistisk humor. Utmärkt skådespeleri, och allmänt dynamiskt filmskapande, även om det är en magstark upplevelse, olustigt växlande mellan socialrealism, filosofiskt vemod, besk satir och rått meningslöst sexuellt våld. Inget man glömmer, dock.

28. Orphée (1950)

Andra delen i Jean Cocteaus mycket personliga ”orfiska” trilogi, efter klassiska En poets blod (tidigare nämnd). Jean Marais (regissörens musa och älskare) spelar dyrkad poet som snubblar över Döden (en minst sagt stram María Casares) varpå de två blir mycket förälskade. Komplikationer uppstår dock, bland annat för att han har sin hustru Eurydike i de levandes värld, som i sin tur blir kär i Dödens assistent. Cocteaus ibland medvetet absurda ovilja att strukturera sina impulser gör denna fascinerande film frustrerande ibland – man vet inte riktigt vad man ska göra med det stoiska skådespeleriet, till exempel – men Cocteaus in- och utvändning av Orfeus-myten är samtidigt spännande att försöka bli klok på. Det finns gott om effektiva symboler som tycks kommentera såväl konstnärens personliga lidande som efterkrigstidens fascistiska trauma – och naturligtvis många visuella och tekniska höjdpunkter, där fysikens lagar gång på gång ger vika för filmens magi.

27. Bad Timing (1980)

En typiskt fascinerande psykosexuell thriller gjord av salig Nicholas Roeg som lämnade jordelivet i år. Utspelar sig i Wien och börjar med att en kvinna (Theresa Russell) rullas in på sjukhuset efter ett självmordsförsök; medan hon opereras utfrågas en psykiatriker om hans relation med kvinnan. Det visar sig att de haft en lång och destruktiv relation… men exakt vad det betyder framgår inte förrän i det ohyggligt makabra slutet. Roeg zick-zackar mellan nu och då i klippningen på samma sätt som i hans föregående film Rösten från andra sidan; här tar han det ett steg längre och gör en verkligt djup och snudd på överambitiös historia, som (i korthet) handlar om vart gränserna går för sexuell frihet och ofrihet. En film som är lika passionerad och kittlande som den är olustig och klinisk – Roeg leker med publiken på sätt som kommer att vara för vridet för många. Ändå är det en oerhört tät film värd att se flera gånger, för små detaljer avslöjar stora saker om karaktärerna (lätta att missa första gången) och man kan notera med vilken skärpa Roeg väver ihop sin komplexa berättelse med en skildring av övervakningssamhällen och voyeurism. Dessutom spelas psykiatrikern av Art Garfunkel – tro’t om du vill men det funkar fint – och den buttre polisen spelas av en ung Harvey Keitel med provocerande mycket hårsvall. En extra kuslig effekt.

26. Amatörer (2018)

Jag har missat mycket i år, men jag har lite svårt att föreställa mig att Gabriela Pichlers (förbisedda?) småstadskomedi inte är årets bästa svenska film. Zahraa Aldoujaili och Yara Aliadotter flyter som vattnet i rollerna som opretentiösa tonåringaran Dana och Aida, som får i uppdrag av Lafors kommun att göra en film om bygden, nu när de fått veta att tyska Lidl-varianten Superbilly kanske kommer för att etablera en verksamhet i orten. Filmarfärden leder till en brett eklektisk skildring av en småstad, som blandar spelfilmen med dokumentär workshop och får fram en fascinerande modern estetik med såväl drönare som mobilkameror. Den tunna intrigen fungerar som paraply för hela skildringen av staden, men Pichler är noga med att få fram flera fina och nyanserade karaktärsporträtt – Fredrik Dahl är särskilt fantastisk som den avgörande och bitterljuva ”kommun-Musse”. Överhuvudtaget håller Pichler ihop det yviga materialet med rätt hisnande begåvning.

25. Old Joy (2006)

Kelly Reichardt har en ung men fantastisk rik samling filmer under bältet och detta är en av dem – ett fascinerande, minimalistiskt slow food-drama om två gamla killkompisar som lämnar stan för en campingresa; den ena har stadgat sig och ska skaffa barn med sin flickvän, den andra lever kvar i ungdomens rotlöshet och filosofiska självupptagenheter. Detta blir dock varken en förutsägbar melodram eller ett planlöst stycke mumblecore, eftersom Reichardt följer helt andra impulser och har en helt annan vision – hon använder tystnader och långa tagningar, utdragna miljöbilder inspirerade av Chantal Akerman och en minutiöst detaljerad placering av händelser och repliker; vi börjar och slutar på två olika sidor av berättelsen, och vi har tagit oss fram genom att hoppa på stenar mellan vilka det strömmar hela emotionella världar. Ett sällsynt exempel på hur man kan använda mycket små medel för att tvinga fram stora perspektiv, och även ett exempel på sällsynt intelligent och samtidigt personligt filmskapande.

24. Orfeus testamente (1960)

Och så – Jean Cocteaus sista del i trilogin är den bästa. Inte bara avslutar den trilogin utan hela Cocteaus karriär – han spelar/är han sig själv (”poeten”) och han vandrar genom en plats bortom tid och rum, där han följer sin intuition genom ett par dunkelt metaforiska sekvenser, flera av vilka har kopplingar till tidigare nämnda Orphée. Denna är ännu mer kryptisk – den är faktiskt så extremt kryptisk den är svår att få ut något konkret av, men samtidigt är just detta det behjärtansvärda i Cocteaus desperata filmskapande, som hela tiden undrar och förnekar frågan om vad meningen med alltihop ska vara – och medan det pågår är det lika vackert som det är välgjort och melankoliskt. Originaltiteln lyder Orfeus testamente, eller fråga mig inte varför. Så… okej. Så kan man också fixa biffen.

23. Killer of Sheep (1978)

Eventuellt årets mest obskyra retrospektiv-recension – en fängslande film, gjord på nästan ingen budget alls, om en familj i det fattiga Watts-distriktet i USA. Mannen är slaktare och drömmer om ett bättre liv, medan han finner en tillvaro omkring sig som på många sätt är lika desorienterad, kaotisk och meningslös som det för fåren på slakteriet. På grund av musikens copyright fick inte indiehjälten Charles Burnett visa sin film när det begav sig, men den har återutgivits digitalt trettio år efter sin premiär och har rimligt jämförts med italienska neoealismen på grund av den melodramatiska karaktärernas situation, manifesteringen av den kultur (och fattigdom) som filmen spelades in i samt det gryniga svartvita fotot. Men detta är också en oerhört poetisk film, som har ett så svepande och fragmentariskt berättande att det ibland känns som en konstnärlig dokumentär, inte alls långt ifrån Terrence Malick. I vilket fall som helst en lika vackert som dystert drabbande.

22. Ready Player One (2018)

Spielbergs nya, monumentala filmäventyr blev så svalt bemött att jag undrade om det var mig det var fel på – men en omtitt senare och jag är bara ännu mer begeistrad i denna filmatisering av Ernest Clines omtalade bok. Ja, det är en orgie i popkulturella referenser insprängda i ett färgsprakande världsbygge, men liksom i sci-fi-klassiker som Blade Runner ska man inte göra misstaget att bara stirra på ytan – även om det är fartfylld underhållning bär filmen också på Spielbergs traditionella humanism, och tematiskt handlar filmen om vårt behov av att drömma och fly från den svåra verkligheten, samtidigt som den också varnar för en framtid där vi hänger oss åt total eskapism; intrigen sätter denna konflikt på sin spets på flera olika sätt, och på många sätt är det en av regissörens mest självutmanande filmer. Kanske det är därför Spielberg är mer skärpt än på länge, medan han lånar från varenda framgångsrik filmare som satt spår i filmhistorien sedan han själv sprängde sig in i biopublikens hjärtan på 80-talet – han skapar praktiskt taget felfri underhållning här, komplett med den mystik, fantasi och mening som präglat hans bästa filmer. Hantverket, specialeffekterna och ensemblen är också oklanderlig. Förmodligen en film som kommer att bli definierande för hela 2010-talet, och tidigt underskattad.

21. The Florida Project (2017)

Det är inte ofta det minimalistiska och gör-det-själv-anspråkslösa når en så här fulländad filmkonst – detta är en film lika liten som stor, och den tränger rakt in under huden genom sin korsning av barnets nostalgiska romantik och verklighetens bistra socialrealism. Sean Bakers film om ett sjabbigt motellkomplex på USA:s baksida väcks till liv med både prosa och poesi, via Bria Vinaites haschrökande morsa och Willem Dafoes hjärtskärande tappre vaktmästare – och förstås, ungarna som inte har mer vett och etikett i sig än vad ungar har. The Florida Project är ett underbart exempel på hur den moderna opretentiösa arthousestilen – där vad vi ser är vad vi får – leder till en summa som är mycket mer djup och sofistikerad, och inte minst emotionellt gripande, än vad delarna verkar göra anspråk på. Vem som helst kan filma vad som helst, men för att göra en film som sätter fingret på saker som hemlöshet och medmänsklighet, och inte få det att verka vare sig pekpinnepliktskyldigt eller burksentimentalt, krävs det den typ av unika fingerfärdighet och intuition som Baker besitter här. Fastän filmen fungerar på grund av ett nätverk av detaljer och subtila paradoxer så får han det att se så enkelt ut att det bara är att flyta med i drömmen.

FREDRIK FYHR