”Still… there’s something familiar about this place. I don’t know, I feel like…”
”Feel like what?!”
”Like we’re being watched!”
/ Luke och Yoda, Episod V
Grievous skepp är ett spökhus fullt av oroväckande signaler, som våra hjältar är för muntert förblindade för att se. Det är som att hela filmen skriker åt dem att de gått in i en fälla, att de jobbar åt skurken, att de är omringade av ondska. Till någon mån fungerar fortfarande Obi-Wan och Anakins jedireflexer, för de konstaterar:
”I sense Count Dooku.”
”I sense a trap.”
”Next move?”
”Spring the trap!”
Den här käcka jargongen, och det fenomenala övermod det representerar, är förmodligen kärnan i vad han senare ska säga när han ber Luke inte underskatta kejsarens krafter. På sin höjd utgår Obi-Wan här ifrån att känslan de har bara är den av Grievous’ närvaro. Sidious är närmare än någonsin men nuförtiden kan Obi-Wan, som sagt, inte se det.
Mycket av det som händer härefter har en poetisk genklang med det som händer i början av Episod I. Jag har redan nämnt Obi-Wans ”I have a bad feeling about this”, men det var bara smakprovet. Det finns en kuslig känsla av det bekanta här – eller snarare när det bekanta möter det främmande, fenomenet som Freud berömt kallade för Das Unheimliche.
Det är känt att Lucas tycker om att göra ”rimmande” sekvenser, men det här känns spontant som något mer konkret och allvarligt. Faktum är att jag tycker att det finns något direkt olustigt över det hela, nästan som den typ av drömska klaustrofobi man hittar i de bästa Dario Argento-filmerna. Vi har varit här förut… eller har vi?
Den avgörande skillnaden är att Anakin och Obi-Wan här backar in i en hiss som generöst och läskigt öppnar sig för dem. Säger ”läskigt” för motsvarigheten i Episod I var en tungt, låst dörr.
Lucas är här visuellt symbolisk på ett ovanligt konkret sätt. I Episod I var Darth Sidious ”det mörka hotet”, osynlig och okänd – bara Qui-Gon och Obi-Wan verkade ana något när de (i frid och sinnesro!) anlände till handelsfederationens skepp. Sidious’ hemlighet var, enligt det här visuella schemat, väl dold bakom en ogenomtränglig dörr. Qui-Gon kämpade enträget och fokuserat på, i framåtriktning, för att komma igenom den – men han hade inga problem med att släppa det han höll på med när ”förgörarna” dök upp. Istället för att fortsätta puckla på dörren (och, metaforiskt sett, ta reda på Sidious’ tungt skyddade identitet) bestämde de sig för att finna en annan väg, en väg runt hindret de hade framför sig. Inte heller kunde de besegra förgörarna – ”it’s a standoff” konstaterade Qui-Gon; symboliskt sett hade Sidious dem fast i ett dödläge, och detta tvingade dem bort från dörren han ville ha bort dem från.
Nu har inte Sidious längre behov av någon tung, låst dörr. Istället ser vi en enkel hiss – och Obi-Wan och Anakin backar in i den. Återigen, Sidious har praktiskt taget redan vunnit här, med tanke på hur han drar in hjältarna som fiskar på linan – och återigen, med ryggen vänd kan de inte se vad de håller på med.
De backar in i ett gag – hissen är full med federationsrobotar, eller ”dangleweeds” som Steven Spielberg kallade dem. Vi har lärt oss sedan Episod I att de här killarna är rätt sopiga, och våra jedivänner har inga problem med att slakta dem.
Men också denna till synes komiska sekvens har något olustigt över sig. Glimmar det inte någon sadistisk glädje i våra jedivänners ögon här? Kan vi verkligen låta bli att tänka på Anakins slakt på sandfolket i Episod II? (Lucas gör det inte, för Palpatine kommer att referera till händelsen lite senare). Och ännu värre, och mest relevant – är inte denna lilla sekvens en utmärkt metafor för vad som händer jediriddarna i Episod III? Ska de inte också blint backa in i ett bakhåll, där en armé väntar för att ta kål på dem?
Under ytan av de komiskt obetydliga federationsrobotarna vilar ett mycket mer fasansfullt allvar – efter att skadeglatt mosat dem så stannar hissen, till synes stoppad av någon osynlig kraft.
Stoppknappen! Verkligen, Obi?
Jag ska återkomma till konflikten mellan dum teknologi och djup mysticism – för det är aldrig ett bra tecken när jediriddare förlitar sig på teknik (jag menar… use the force, eller hur?). Sidious påminner här om Fritz Langs Dr. Mabuse, en smått övernaturlig figur som rör sig genom metropolens teknologiska nät för att fånga människor i deras egna teknologiska fällor.
När R2-D2 försöker tjuvkoppla hissen märker Obi-Wan, med en oklädsam irritation, att hissen åker åt fel håll.
Återigen – det är egentligen enkla, okomplicerade saker som händer här, men Sidious’ makt över jediriddarna är mer än accentuerad. Våra ouppmärksamma hjältar har rusat fram som glada cowboys, bara för att fastna i en hiss. Nu är det R2-D2 som distraherar oss med lite comic relief, men det finns en kuslig desperation i denna hiss som inte vill fungera som den ska. ”We need to be going up” konstaterar Obi-Wan, och allt som saknas är ett ”not down!” för att det helt skulle matcha hans begråtande på Mustafar (”you were supposed to destroy the sith not join them!”).
Obi-Wan försöker vara så cool och jedimässig han förmår, men jag tycker det är tydligt att han är irriterad, frustrerad, störd i sin framåtrörelse (”we don’t want to get out, we want to get moving!”) – jag ska återkomma till Obi-Wan i en senare text, men för tillfället kan vi notera en barnslig kort stubin som påminner en del om Anakins.
Anakin, förresten, som är den som tar sig ut ur hissen. Jo, han bränner ett hål i taket och alldeles innan hissen åker ner hoppar han – för han han förstås via kraften förutsäga att det ska hända – och klänger sig fast (med sin tydligt accentuerade och symboliska ”mörkerhand”) i det mörka hisschaktet.
Istället för att falla ner i det symboliska mörkret så rusar hissen efterhand upp mot honom. Det är början på en serie sekvenser där allt är upp och ner. Hela fartyget ska senare falla lodrätt, så att skeppets väggar blir golv åt hjältarna att springa på – när skeppet sedan ”magnetiseras” och ”stabiliseras” så gäller inte den nya formationen – istället, och egentligen, faller hjältarna i fritt fall. Faktum är att hela skeppet är på väg att krascha som en brinnande komet.
Det finns fler anledningar till varför jag ser hela det här skeppet som en symbol för republikens fall – ”The ability to pilot this thing is irrelevant” säger Anakin på vägen ner, vilket på ett utmärkt sätt förklarar hur han ser på statsmannaskap – men det mest uppenbara är förstås Sidious själv. På ytan är jediriddarna bara på jakt efter Grievous, som i verkligheten är ett meningslöst villospår (jakten på honom är verkligen, som Obi-Wan senare aningslöst ska föreslå, ”a wild bantha chase”) men i verkligheten har förstås Palpatine iscensatt sin egen kidnappning och dinglar nu Grievous som ett ben framför jedirådets hundgård. De rusar lydigt efter.
Jag tror personligen att de flesta på någon nivå kan notera de kusliga underströmmar som flyter runt i den här inledningssekvensen, men om inget annat blir det väldigt tydligt (för de som är bekanta med originaltrilogin) när Anakin och Obi-Wan når övre däck och hittar den ”fångade” kanslern sitta mystiskt bekvämt i en långsamt snurrande stol.
Jag minns hur det här ögonblicket skapade ett sus genom biosalongen första gången jag såg filmen, eftersom det på ett så tydligt sätt påminner om slutet i Episod VI – senare skulle jag också inse att många inte ens visste förrän i denna stund att Palpatine, Sidious och kejsaren var samma person. Denna tanke värmer mig, och jag kan inte låta bli att ge ifrån mig ett litet boyah för mig själv. Det är ju trots allt något slags bevis på att Lucas’ isbergsminimalism faktiskt fungerar bättre än många insett.
Jag ska återvända till vad som händer här sedan – Dookus sista strid, speglingarna till Episod VI, Anakins fall till den mörka sidan; för tillfället kan vi nöja oss med vad vi redan vet. Dels har Sidious tyvärr redan vunnit i det här läget och dels har Anakin till någon mån redan gått över till den mörka sidan – och det hände redan i Episod II, när han hämnades sin döda mor genom en meningslös slakt på en hel by sandbor, och det är inte för inte som Palpatine väljer att påminna honom om det (vi får till och med ekot av dess stridsvrål på ljudspåret). Anakin verkar i någon slags förvirrad ignorans tro att den här händelsen går att bortse ifrån, att han kan tysta den så att det blir som om den aldrig ägt rum. Men händelsen är central för Anakins fall till sitherna – att han avrättar en försvarslös Dooku är ju egentligen inte ”värre”, trots allt.
En annan avgörande sak som Sidious och Anakin har gemensamt – och den här sekvensen visar det med all önskvärd tydlighet – är att de båda lever ett oerhört intensivt dubbelliv. Se hur självklar rollen som Palpatine är för Sidious – han går in i den så mycket att han hejar på hjältarna, och spelar försvarslös när han utsätts för våld. Skådespeleriet är precis detsamma som Yodas, när han i Episod V lurar Luke till att tro att han bara är en grön, dement mupp – och det talar multum för vilket fokus Sidious har i sin livsgärning att göra republiken till diktatur.
Men Anakins alternativa personlighet är precis lika effektivt dold, kanske rentav mer. Det är som att han byggt ett skuggjag, ett litet mentalt hem åt sin Mr. Hyde – det är skuggjaget som dödar sandbor och avrättar fångar och gifter sig med senatorer och allt vad det nu kan vara. På ytan låtsas Anakin vara en precis lika god jedi som alla andra. Att hans mörka sida är så väl dold är en av orsakerna till att han inte verkar känna någon skuld för den. Så fort Obi-Wan knockas av Dooku så sätter han igång, släpper lös sin vrede och dödar sin fiende kallblodigt. Det verkar som att Anakin kan slå på sin Mr. Hyde så fort ingen är där att ställa honom till svars. Och Mr. Hyde heter förstås inte Mr. Hyde. Än är det bara Palpatine som vet Anakins sithnamn. Men snart ska alla kunna det.
Gudarna ska veta att Obi-Wan inte märkt något. Han vaknar praktiskt upp när han måste, utan minsta vetskap om vad som hänt, och redo att kämpa på lika munter som innan han slogs ut (han är mystiskt pigg ska sägas, med tanke på att han mosats av en kommandobrygga). Såvitt han verkar förstå så är detta bara en till dag i det äventyrliga jedilivet. De springer in i Grievous, som får leva för att slåss en till dag, och därefter kör de ner hela det brinnande skeppet i Coruscants mark.
Jag har redan nämnt att jag ser skeppet som symbol för republiken, men det finns en mer komplex typ av fasansfull logik i den här sekvensen. Vi kan tidigt se att våra hjältar är förblindade och inte vet vart de är på väg – men vi kan nu också se att Anakin ges en alternativ väg genom denna snåriga skog av mörker och villospår. I samma stund sjunker han också in i fördunklingen, och blir del av konspirationen mot jediriddarna.
Anakin röjer inte en min för Obi-Wan, avslöjar inte en millimeter att någonting hänt medan han varit medvetslös, även om vi möjligen kan läsa in en ton av smärta när han svarar Obi-Wans aningslösa fråga (”Did I miss something?”) med ett betryggande ”Hold on” – när de dinglar i vad om ännu inte ett till symboliskt schakt.
Anakin måste på någon nivå inse vad vi i publiken kan se, han har åtminstone kommit i tydligare kontakt med det, närmat sig Sidious där han hållit sig själv på avstånd för de andra.
Men inte heller Anakin kan ana hur det flammande skeppet föranleder flammorna på Mustafar, där de två vännerna ska segla sitt öde för evigt. Istället kvittrar Obi-Wan:
”Another happy landing!”
Men det är inte en landning överhuvudtaget.
Jag kallar den här sekvensen för Episod III:s avsats – det är den sista stunden då berättelsen rent själsligt orkar klänga sig fast vid stupets rand.
Från denna punkt så fortsätter inte Episod III framåt. Den åker nedåt. Den sjunker eller, mer korrekt, faller.
Och den gör det via huvudpersonen, som ska landa i mörkrets famn.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Det är en fälla!”