I år kan jag inte med gott samvete sammanställa någon årsbästalista – jag har sett för få nya filmer, och alldeles för få som varit tillräckligt bra. Men misströsta ej – bra filmer finns det alltid!
Förklaringen är att jag och Videosöndag är inne på vårt seven year itch och en kreativ omstöpning är på g. Jag vet inte när, eller om, jag kommer skriva kontinuerligt om nya filmer igen – för tillfället vet jag bara att jag varken har tid eller lust. Vad gäller film finns det ändå så otroligt mycket intressanta saker att skriva om utöver vad för titlar som för tillfället stjäl lite medialt rampljus eller inte.
Det jag istället gör i år är att gå igenom de 100 bästa filmer jag sett överhuvudtaget. Det ger mig en chans att skriva om filmer jag faktiskt har lust att skriva om, och det öppnar förhoppningsvis också lite nya dörrar – att skriva om film ska ju inte handla om att studera vad som kommer och går på rullbandet. Alla filmer räknas.
100. Barnvagnen (1963). Bo Widerbergs brådmogna debutfilm – en oavsiktligt gullig film som missförstår nya vågen och försöker göra uppror mot Bergman, samtidigt som den ironiskt nog påminner mycket om Bergmans tidigaste filmer. Generellt överskattad, men kul och gjord med mycket kreativitet.
99. Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott (2018). Allt du behöver är att inte ha fått nog.
98. Begär, besvär och enkla män (1992). Eventuellt bortglömde indiehipstern Hal Hartleys bästa film, en Godardsk bit noir om två omaka bröder som blir strandsatta ute i ingenstans varpå snustorr melodramatik och estetiskt tilltalande dansnummer följer.
97. Die strasse (1923). I vilken den tyska storstaden är ett inferno av stämning där enkla män förpassas till skuggorna och ett liv av ofullbordade begär. Inget annat land hade så många subgenrer under stumfilmseran som Tyskland – detta var ett tidigt exempel på den så kallade ”gatfilmen”.
96. Clockwatchers (1997). En ovanligt intelligent film, såld som någon slags chick flick-version av Office Space men i själva verket en smart och rätt sublim sociologisk film som studerar hur vänskap på jobbet fungerar. Har skrivit lite mer om filmen här.
95. Tredje mordet (2017). Kore-edas (näst) senaste är en av hans mindre lysande, och extremt tätt strukturerad, men denna blandning av moralisk mordgåta och rättegångsmelodram sätter ribban så högt att man måste beundra det.
94. Ceddo (1977). En oförskönad, desperat film från Senegal om landets konflikt mellan kristna och muslimer – handlar om en prinsessa som kidnappas av kristna rebeller, efter att hennes far konverterar till islam, varpå en serie konflikter drar igång. En vacker film, trots små medel, som inte flörtar med västvärlden på något sätt.
93. Office Romance (1977). Denna sovjetiska kärlek-på-jobbet-komedi är än idag en klassiker i Ryssland. Handlar om en mesig byråkrat i Dostojevskij-traditionen som blir kär i sin bossiga chef medan han försöker få hennes tjänst. Väldigt rysk humor – och en speltid på nästan tre timmar, såklart – men humor nonetheless.
92. Schatten – Eine nächtliche Halluzination (1923). Ett senare bidrag till den tyska expressionismen där en dekadent baron bjuder in ett par middagsgäster till hans läskiga herrgård, bara för att berätta för gästerna (som alla uppvaktar baronens fru) vad för läskiga saker som ”kan komma” att hända dem i framtiden! Precis så sällsamt som det låter.
91. Hélas pour moi (1993). En till-och-med-för-att-vara-Godard-svår Godardfilm där Gerard Depardieu och Laurence Masliah i olika sammanhang spelar olika versioner av två personer. Någon har försvunnit. Kanske de är figurer i en bok, kanske skådespelare i en film, kanske något helt annat. En polis är på plats för att undersöka, men ingenting går att bli klok på. Det är svårt att klaga om man inte vill.
90. Shura (1971). En delvis lysande, drömsk samurajfilm av doldisen Toshio Matsumoto – går under lite grann i ett hav av dystopiskt effektsökeri (med kapitel som heter saker som VÅR VÄRLD ÄR EN FLOD AV BLOD) men så mycket är så välgjort och fängslande att det måste rekommenderas.
89. Blonda Venus (1932). Laddad, om än komprimerad, Sternberg/Dietrich-melodram där Marlene spelar en till mindre ärbar kvinna som återgår till sitt jobb som nattklubbssångerska för att hjälpa sin man ur en ekonomisk sits. Liksom många tidiga 30-talsfilmer finns något påskyndat över intrigen, men många (snuskiga) höjdpunkter finns.
88. Zazie – flickan som gör vad som faller henne in (1960). Ett tidigt inlägg i franska nya vågen av Louis Malle – handlar om en tioårig tjej som lever loppan i Paris, medan metron är stängd på grund av strejk. Snäll samhällskritik och superspeedat berättande, med en jänta i huvudrollen som bäst kan beskrivas som Pippi Långstrump på amfetamin.
87. Villebråd (2017). Återigen en film som har en del skakiga passager – denna klampar runt lite i en narrativ gegga mot sista tredjedelen – men porträttet av en skogsmulle-kvinna som lever ett utanförliv i sin ryska provins är så stark att man inte glömmer filmen.
86. Bara no sôretsu (1969). Iögonfallande japansk nya vågen-film om homosexuella män och transvestiter i det sena 60-talets Tokyo – blandar dokumentära inslag med stökiga fester i cinema varite-stuk och extremt operatisk (och våldsam) dramatik lånad från Oidipus Rex. Regi Matsumoto, som gjorde Shura, och återigen effektsökande i grunden – men så säreget att man åtminstone gapar efteråt.
85. Euphoria (2017). Lisa Langseths första engelskspråkiga film kom och gick i vår samtid av snabba ryck. En lite ojämn blandning av melodram och någon slags pseudothriller, men Alicia Vikander och Eva Green – som spelar omaka systrar på ett märkligt kurhus – förstår precis vilken film de är med i.
84. Jigoku (1960). Mer japanskt – detta en högst originell blandning av skräck och fantasy som är långt före sin tid och än idag rätt ofattbar. Handlar om en stackars student som råkar ha ihjäl en gangster, sin fästmö och diverse andra figurer – till slut hamnar han i helvetet där det visar sig alla inblandade ändå är dömda till hiskeliga plågor. Fantastiska effekter, mycket ståhej och oironisk förtvivlan.
83. Lucky (2017). Harry Dean Stantons svansång, som jag inte ens kom mig för att recensera – dumt, men där ser ni. Något av en throwback till gamla walking-and-talking-filmer på 90-talet och en film som till stor del bara handlar om den amerikanska obygd där inget händer, och där endast världens bortglömda vandrare bor.
82. Jimmie (2018). Det var alldeles för lätt för att ha invändningar mot den här filmen – Jesper Ganslandts minimalistiska (läs av låg budget komprimerande) omvända flyktfantasi har naturligtvis något opportunistiskt över sig… fram tills dess att man ser filmen, som går efter halspulsådern och får hjärtat att slå. Det är inte en synd.
81. Chi to suna (1965). Den bortglömda föregångaren till 12 fördömda män, med Toshiro Mifune som frustrerad general i andra världskriget som måste göra män av sina soldater… en pluton som består av en helt grön blåsorkester! Gott om tonmässiga svängar – eller swing, om man vill – men filmen leker också med bilden av krig som något heroiskt på sätt som gör den ganska unik.
80. Skönheten och odjuren (2017). En tunisisk film om en kvinna som blir våldtagen av poliser och därefter går igenom en helvetesprövning för att rättvisa ska skipas – berättad i nio obrutna tagningar och utspelar sig under en natt. En stark, dynamisk film – och uppenbarligen angelägen, men främst i metacinematiskt syfte. Som jag ser det ställer denna film frågan hur sådana här berättelser ska berättas, när vi redan ”kan” ”narrativen”. Är det en spänningsfilm om något allvarligt? Vad ska vi med sådana här filmer ”till”? Det är en film som anstränger sig både emotionellt och intellektuellt och den får oss att ställa frågor.
79. Utøya 22 juli (2018). Den här filmen kan man säga liknande saker om. Det är en effektfull thriller som jag faktiskt – överraskande nog – förstår all tänkbar kritik mot. Någonting går snett när en sådan här händelse görs ”tillgänglig” genom en film som bär på så många strukturella klichéer och konventioner. Ändå kan jag inte förneka att det är en stark och välgjord film som jag helst aldrig ser om.
78. Vagabond (1985). En av Agnès Vardas mer kända filmer – ett rått socialrealistiskt drama där vi börjar med ett lik i ett dike. Därefter ser vi den sista veckan i den dödas liv – den döda, i det här fallet, en hemlös kvinna som liftade sig igenom tillvaron via diverse ströjobb, resolut ovillig att delta i samhället. Vardas tematik om frihetens villkor – som går igen sedan åtminstone Cleo från 5 till 7 (1962) – får här ett sådant oförskönat perspektiv att filmen känns som en total baksmälla för 60-talet, och en definitiv ”anti-80-talsfilm”.
77. Bloody Sunday (2002). Paul Greengrass’ genombrottsfilm – en omtumlande rekonstruktion av den irländska medborgarrättsmarschen vintern 1972, som förvandlades till en massaker när militären öppnade eld mot demonstranter. Här har jag kanske oturen att komma in bakvägen – jag såg Greengrass’ senare filmer först, exempelvis mästerverket United 93 (2006). Denna är mindre slipad, särskilt i de dramatiserade partier som ska visa oss karaktärernas privatliv (i grunden lite TV-såpa-aktiga) och militärens ”perspektiv” (lite Michael Moore) – men när det gäller, det vill säga i iscensättningarna av kravallerna, är filmen otroligt stark.
76. En poets blod (1932). Delar av Jean Cocteaus debutfilm har jag sett i otalet stickbilder eller konstutställningar, men detta var första gången jag såg filmen från början till slut. Första delen i hans orfiska trilogi (fortsättning följer) är en glad, fundamentalt ytlig film om en konstnär som får ett glatt sår på handen och hoppar in i en spegel, där han kommer till ett hotell. Med mera. Liksom i en promenad genom ett museum får var och en döma själva.
75. Jorden skälver (1948). Luchio Visconti är kanske den mest mångfasetterade och intressanta regissören ur den italienska neorealismen – främst eftersom han aldrig riktigt var en ordentlig del av den. Denna film – om en förtryckt fiskarfamilj – var nog det närmaste han kom. Ursprungligen gjordes den som beställningsvara för kommunistpartiet, varför den dras med en lite malplacerad berättarröst som försöker göra om dramat till propaganda. Upplyftande är det däremot inte – om något är arbetarna masochistiska martyrer – och i grunden är detta främst ett stekhett varmblodigt drama i en kall och blöt miljö, om tuffa livsvillkor och svidande drömmar som går i kras.
FREDRIK FYHR
3 svar på ”100 favoriter 2018 (100-75)”