”You are a monster.”
”Yes I am.”
/ Rey, Kylo Ren, The Last Jedi.
Ack, så fort tiderna förändras.
Man har gått från att vara en outsider till en… dark-sider?
Jag har spenderat en livstid åt att predika prequels, de senaste åren in i minsta detalj, och som en underdog har jag beklagat vad jag upplevt som Disneys gentrifiering av Star Wars – typ. Jag menar, jag har verkligen gjort allt för att vara solidarisk. Men jag tycker vad jag tycker.
The Last Jedi – och till mindre betydande grad Solo-filmen – har satt spikarna i kistorna. Det har varit utdragna, plågsamma spikar som hamrat fram klarhet till klarhet. Känslan är ungefär som när ens fotbollslag ligger under med 0-2 och man hoppas på att de ska ta igen det – sedan går minut efter minut, innan man gradvis inser det oundvikliga, tills det verkligen är oundvikligt. Domaren blåser av matchen och there it is.
Ingenting förvånade mig med The Last Jedi, inte heller rörde filmen mig på något sätt alls. Det var på ett ungefär exakt filmen jag trodde att det skulle vara. Jag skulle säga att serien inte är ”för mig längre”, om det inte var för att jag redan efter Episod III var magnifikt nöjd och tillfredsställd, och är än idag. Mina händer är i luften – Disney Wars får vara vad som helst i min bok. Gör de bra biz, gör de dålig biz? Ska det bli en tecknad film om Yoda eller en TV-serie om Boba Fett? Det är mig helt likgiltigt.
Det enda som förvånade mig med The Last Jedi var förstås reaktionerna på filmen. Som genast gör situationen mer komplicerad.
Hören eder alla här, och låt det bli sagt en gång för alla att jag inte är, och har aldrig varit, i något samförstånd med åldringarna i Star Wars-campet, eller… vilka det nu var (förutom ryska robotar) som bestämde att The Last Jedi var en vederstygglig häxa att bränna på bål. Människor har, som så ofta i våra glada dagar, förvandlats till fula grobianer och förstört mycket av glädjen som finns i att vänta på de här sakerna.
Själv hamnar jag här i en konstig situation. Nej, jag blev inte glad av filmen, men knappast för att något i den provocerade mig. Luke är en gammal surgubbe i exil? Varför skulle han inte vara det? Faktum är att det enda jag riktigt gillade i The Last Jedi var allt som hade med Luke, Rey och Kylo Ren att göra – jag tyckte bara att det var för lite och för tunt. Jo, jag gillade rymd-Leia också – ett bra tecken på att min relation till resten av världen förblir dysfunktionell. Det var en av filmens höjdpunkter för mig, och jag var lika överraskad som vanligt över att scenen ratades.
Men på det stora hela handlar förstås armadan mot The Last Jedi om något helt annat än film. Rian Johnson har hittat de mest subtila sätt att trampa känsliga pojkar på tårna, och det är ju inte mycket att göra åt. Många måste växa upp, och vi får helt enkelt se hur lång tid det kan tänkas ta.
Sedan finns andra sidan av myntet – allt oförtjänt beröm som Johnson fått kastat över sig. Tydligen ska The Last Jedi vara otroligt nyskapande, helt revolutionerande för den här sagan och full av nyanseringar – påståenden som verkade gälla innan någon sett filmen.
Men ingenting i The Last Jedi gör någonting med Star Wars, för det händer överhuvudtaget inte mycket i filmen, vare sig tematiskt eller i intrigen. Det finns en generell futtighet över allt som Johnson gjort – särskilt lider alla hans filmer av ett narrativt stillestånd, och han verkar själv ointresserad av sina egna idéer i film efter film, vilket är saker som gör mig rätt förbryllad. Än så länge har ingen lyckats förklara vad för nyanser eller gråzoner som finns i The Last Jedi – och inte heller, vilket tar mig till poängen, vad Johnson gör som inte redan gjordes i prequeltrilogin. Jag skulle själv gärna ta upp ett par exempel och diskutera dem, men jag har i all ärlig mening ingen som helst aning om vad folk pratar om när de hyllar filmens ”nyanseringar” av sagan. De finns helt enkelt inte där.
Disney tycks ha lyckats med att skapa det Noam Chomsky kallat för artificiell efterfrågan – eftersom det är ”konsensus” att prequelfilmerna inte är bra, men att Disneys uppföljare är jättebra, så är det enklare att bara utgå från att så är fallet. Man kan kalla det för en McÅsikt – man får den som på en plastbricka och man behöver inte tänka två gånger på den. Tar man en titt omkring sig så inser man nämligen att alla andra står och hämtar sina McÅsikter också, så vad kan vara fel? Man deltar i det stora samtalet. Klart man hänger med!
Via McÅsikten att de nya uppföljarna är så bra, så måste de naturligtvis också vara mer nyanserade – jag menar, det blir enklast om vi bara bestämmer oss för att det är så! Man behöver då inte komplicera saker genom irriterande saker som empiriska bevis och analyser, eller genomtänkta resonemang. Vadå, skulle vi prata om nån slags konst här eller?
I våra polariserade tider kan jag förstå att många opinionsbildare – låt säga nöjesjournalister eller mer eller mindre etablerade kritiker – tappar huvudet av ren stress och press. Nyheten, i det här fallet en film, kommer glidandes fram på rullbandet och det är deras jobb att sinsemellan bli kloka på det. Men de har inte lång tid på sig, för rullbandet stannar aldrig, och varan måste oundvikligen glida från den ena änden (NYHET!) till den andra (GAMMALT!) där den försvinner ner i en lucka för att aldrig synas igen. Man får vara glad för de som vågar ställa sig utanför själva fabriken och börja analysen där – låt mig förresten här lova, i förbifarten, att aldrig skriva kontrakt med företaget som äger den.
När en film som The Last Jedi kommer tillåts verkligen ingen längre analys för de som står vid rullbandet. Stämningen är liksom ”hela havet stormar” – bäst du hittar en stol fort som attan, och kom ihåg att det antingen är stolen där Johnson är fantastisk, och The Last Jedi är världens mest progressiva och nyanserade Star Wars-film och en relevant burk mirakelmedicin mot ondska i världen som gör dig till en bättre människa, eller så är det stolen där du är ett äckligt, vedervärdigt troll som vill äta spädbarn och utrota mänskligheten. Jag vill gärna tro att det finns stolar däremellan, för alla vet ju att det gör det egentligen – ändå ser jag mig omkring och kan för mitt liv inte se dem någonstans.
Jag får helt enkelt sätta mig ner här, på den här sidan, istället.
Ändå ser jag något positivt här – ironiskt och snurrigt, men ändå. Det är att Star Wars åtminstone väcker känslor igen. Här har vi en serie filmer vars konstnärliga potens i begynnelsen blev ignorerad, inkorrekt avfärdad som kommersiellt opium för folket. Därefter fick vi de briljanta prequelfilmerna som hatades, eftersom de var och fortfarande är långt före sin tid. Och nu har vi i sanning kommersiellt opium för folket, i Disneys uppföljare, vilket startar ett slags inbördeskrig. Jag använder sällan ord som ”relevant”, men Star Wars är och förblir det.
När jag nu står inför uppgiften att skriva en serie texter om Episod III, en liten uppsats som likt sina föregångare kommer att vara rätt vid och bred, upplever jag en känsla av déja vù när jag ser på reaktionerna på The Last Jedi – det är den där urgamla nerven som slits av när ens gamla fantasier förstörs, och det man har kvar av sin barnatro går sönder.
En av sakerna som många gnällde på i prequelfilmerna var förstås att Anakin Skywalker var en grinig barnunge (precis som hans dotterson, emokillen Kylo Ren!). En av de fascinerande insiktsfulla sakerna med prequelfilmerna, och Episod III i synnerhet, är att de korrekt noterade denna korrekta, om än feltänkta, kritik. Det finns nämligen ingenting coolt med att vara ond. Det finns ingenting coolt med att vara Darth Vader. Här rimmar Kylo Ren särskilt väl med Anakin – hur mycket de än försöker så är de och förblir patetiska.
Därför att onda unga män är patetiska. Deras maktkåthet är patetisk. Deras vilja till dominans är patetisk. Deras ego är patetiskt.
Jag säger det inte för att framstå som någon upplyst feministisk guru – jag säger det för att George Lucas visste det när han gjorde sina prequelfilmer, och det är en av de tematiska idéer som Rian Johnson plockat upp (och fått oförtjänt beröm för, eftersom idén ju inte är hans). Kylo Ren är inte en dekonstruktion av idén om Darth Vader – han är en upprepning av Anakin Skywalker, som var en dekonstruktion av idén om Darth Vader. Eftersom han var Darth Vader. Eller rättare sagt sanningen om honom – sanningen som slog ner och klädde av maktfantasin om den store rymdskurken, tryggt skyddad av sin rustning, omöjlig att besegra eller komma åt. Denna fantasi som så många gossar i hemlighet gottat sig åt i så många årtionden. The power of the dark side, om man vill.
Tanken att ondska är coolt för att ondska ger makt kan accepteras hos ett barn (barn älskar skurkar eftersom de har makt, och Anakins egoism var rimlig för en nioåring i Episod I). Till viss del kan den förväntas hos en tonåring också – vilket är det enda alibit som Anakin har i Episod II. Men när den förs med in i vuxenlivet finns inte längre någon återvändo. Då definierar ondskan ens öde, så sant som det var sagt.
Detta var en pungspark för många fans som kände att de var tvungna att håna Hayden Christensen med mycket ”demaskulerande” och feminint kodad jargong. Denna skräck för det mjuka och feminina, det oironiska och harmoniskt intellektuella, var djuprotad i kritiken mot prequelfilmerna. Och den var en direkt föregångare till vad som blommat ut efter The Last Jedi – enkelt, krasst självberättigande och hatiska panikreaktioner som bottnar i oförmågan att hantera nekanden och motstånd. Alla dessa saker som – om ni ursäktar min retoriska sexism – en äkta man aldrig skulle visa.
Men vi lever onekligen i eran av vuxna barn – jag ska inte säga något, eftersom jag bevisligen spenderar timmar och år på att skriva långa analyser om Star Wars. Jag antar att vi alla sitter i samma båt till slut.
Men hursomhelst. Om du är en av de ängsligare där ute, och om du vet att du skrockat och axelryckt iväg allt och alla som hotat komma för nära inpå, se gärna detta som en trigger warning. Jag kommer publicera en massa texter om Star Wars framöver, och de kommer till stor del handla om Episod III och Anakin Skywalker, och jag kommer att belysa saker som kan komma att hetsa upp dig – faktum är att du säkert gått runt och varit arg på det här i ett årtionde utan att du riktigt bemödat dig med att lista ut varför.
Och till alla andra, alla som har erfarenheter och perspektiv nog att känna sina känslor utan att få panik, och kanske kan se på världen så nyktert och klart som möjligt – jag hoppas och tror att det är majoriteten – kanske kan jag än en gång försöka belysa värdet i denna ihjälälskade rinky dink-saga från en annan galax, långt, långt borta. Och särskilt hur före sin tid George Lucas var här, och hur väl han förstod den här olustiga mentaliteten som nu, dryga femton år senare, börjar stiga ut ur sprickorna som ogräs.
Fortsättning följer
FREDRIK FYHR