<- 1954.
… Lika populärt som någon Judy Garland var Österrike – i Österrike. Och i Tyskland, där man efter andra världskriget försvann in i en eskapistisk kuvös – en värld där ingenting hade hänt, en värld där hemlandet var vackert och oskuldsfullt, och där naturen tornade upp sig hel och ren fjärran bombade hus och fattigdom. Heimatfilmen hade fötts.
Romy Schneider spelade Österrikes drottning Elisabet i Sissi, en flickbok i långfilmsformat som blev så populär att den fick två uppföljare som blev lika framgångsrike – ergo Sissi-trilogin.
Nu vet ni det.
Idag påminner filmen om gamla vykort man hittar i trälådor på loppis, men det går att förstå varför filmen blev så framgångsrik – sagan om hur den unga drottningen faller för den unge prins som hennes syster egentligen ska ingå arrangerat äktenskap med… ja, ni förstår. Lägg på vida österrikiska alper och en lätt obehaglig stämning av att man tittar på en konstig dröm så är Sissi inte en konstig 50-talsfilm, allt som allt. Att Sissi själv blir ihop med sin egen kusin (hennes mamma är hans mammas syster) tyckte inget var konstigt.
Bortsett från sådana detaljer skiljer sig inte filmen från mycket annat som görs som romantisk melodram idag – konflikten är inget mer än Sissis möte med sin olovliga kärlek (som förstås efterhand blir mindre och mindre problematisk allt eftersom) och däremellan går folk mest runt och drar ut på processen med aningslösa dialoger och hänvisningar till det vi redan vet.
Inte minst gör sig den moderna TV-serien påmind, också den oerhört populär – det verkar som att få saker är lika populära som att se andra människor gå runt och ha privata problem. De får gärna vara lite snyggare än oss också, och bo i världar som ser ut som gräddbakelser.
I vilket fall som helst. Den som ser Sissi, av någon anledning, kommer få ett fantastiskt bra hum om vart Michael Haneke kommer från. Bokstavligt talat…
FREDRIK FYHR